Redaktionell kommentar S&V 1/98
Gör upp med utilitarismen
Nyttomoralen kan drivas till oacceptabla konsekvenser
Vid första anblicken förefaller maximen ”största möjliga lycka åt största möjliga antal” vara sympatisk och vällovlig. Att staten och enskilda människor skall göra maximalt gott kan väl ingen invända mot?
Om det vore så väl skulle kritiken mot utilitarismen väga lätt. Men nyttomoralens grundprincip är att maximera skillnaden mellan goda och dåliga konsekvenser - mellan "lycka" och "smärta." Det öppnar närmast obegränsade möjligheter att få göra ont för att göra gott. Ändamålet helgar medlen och legitimerar maktsugna politikers vilja att få styra och ställa med sina medmänniskor.
En politisk åtgärd som förbättrar situationen för nästan alla medborgare (t.ex. en statlig ram för sjukvårdsförsäkringar) kan enligt utilitarismen anses vara mindre bra än en åtgärd som också ger en stor förbättring för medborgarna men samtidigt en ansenlig försämring för vissa medborgare (t.ex. sjukvård i offentlig regi finansierad av en skatt för höginkomsttagare). Självklart skall en brandman få slå sönder dörren till ett hus där det brinner och givetvis måste kirurgen få skära i blindtarmspatienten. Detta är ett naturligt individperspektiv.
Annat är det när perspektivet blir kollektivt eller gäller olika individers lycka i förhållande till andras. Här intar utilitarismen ett oreflekterat överhetsperspektiv som går ut på att maximera överskottet av lycka över "anti-lycka" i hela samhället (se debatten med professor Sandmo i detta nummer). Det är samma mentalitet som finns hos grisfarmaren vars mål är att maximera fläskproduktionen. Smågrisar med dålig tillväxtprognos avlivas genast eftersom det inte är lönsamt att slösa foder och näringsämnen på dem. Inte ligger detta i individernas intresse. Människor skall inte behandlas som svin.
Utilitarismens inneboende konsekvenser är orimliga. Den amrikanske moralfilosofen Gilbert Harman har konstruerat ett drastiskt men illustrativt exempel som redovisats av en av de mera framträdande svenska utilitaristerna, Torbjörn Tännsjö [1990]. På ett sjukhus väntar tre patienter på att få organtransplantation av respektive hjärta, njurar och lever. Hoppet är nästan ute i brist på organ då en medvetslös benbrottspatient tas in. Hans organ skulle rädda livet på de tre väntande patienterna. Är det vår plikt att i enlighet med utilitarismen döda en människa för att rädda livet på tre?
Inte ens den annars så hårdföre Tännsjö hävdar att vi har en sådan plikt att maximera "lyckan" i detta kollektiv. Till och med professor Tännsjö accepterar alltså att vi har rättigheter som individer trots att utilitarismens grundare Jeremy Bentham karaktäriserade rättigheter som "nonsens på styltor".
<Med de individuella rättigheterna faller utilitarismens omotiverade maximeringsansats. Medborgarna har uppbarligen inte gett staten i uppgift att åstadkomma "största möjliga lycka åt största möjliga antal”. Statens uppgift är inte att offra den enes nytta för att öka den andres lycka vare sig genom organtransplantationer, tvångssteriliseringar, egendomskonfiskationer, arbetsläger, integritetkränkande polislagar eller inkomstomfördelande skatter.
Progessiv skatt enligt "minsta offerprincipen" och liknande principer har tidigare motiverats med nyttomaximeringsargument av skatterättsteoretikerna. Men nu har det skett en omsvängning. ”Den utilitaristiska traditionen har fått ge vika för nyare former av välfärdsteori” skriver Åsa Gunnarsson [1995] i sin doktorsavhandling om skatterättvisa.
Det borde därför vara dags att vi också i Sverige gör upp med utilitarismen.
Danne Nordling
Referenser:
Gunnarsson, Å [1995]: Skatterättvisa, Iustus förlag, Uppsala
Tännsjö, T [1990]: Vårdetik, Raben&Sjögren, Kristianstad
Kritiskt om utilitarismen (DNg)
Nästa nummer av Skatter & Välfärd