Skatter & Välfärd nr 3/1998

=========

Rubriken blev mig förelagd och jag vill direkt erkänna att jag haft svårigheter med den. Min spontana reaktion är att staten i ett gott samhälle inte skall ställa upp moraliska principer, i varje fall inte i form av lagar eller – som i rubriken – författningar. I ett gott samhälle finns det en levande diskussion kring moral, men moralen skall vara integrerad, vilket är liktydigt med att medborgarna handlar gott mot varandra utifrån vad som skulle kunna benämnas ett empatiskt nödtvång – inte därför att staten kräver det. För att ta ett principiellt besläktat exempel: Staten kräver av oss medborgare att vi skall betala skatt. Lagar och författningar mäter ut straff till dem som fuskar, som inte följer de skattemoraliska principer som staten anbefaller.

Men ett sådant system vill vi väl inte ha med avseende på den allmänna samhällsmoralen? Medborgarna skall väl handla gott därför att de vill det, inte därför att de måste, ja inte ens av solidaritet.

Mitt resonemang är så här långt förmodligen inte särskilt originellt – de flesta svenska medborgare tänker troligen i samma banor. Men givetvis har det varit annorlunda. Den disciplinerade moderna människa som självmant inrättar sig efter samhällets önskemål har en lång inkubationstid; historien i Sverige, eller i vilket land som helst, visar därvid upp en i vår tids ögon näst intill obegriplig brutalitet när det gäller att i medborgarna integrera den samhälleliga moralen.

Den brottsling som i det förindustriella Sverige fick sitt straff genom den folkliga rättskipningen kunde klara sig undan med ett kok stryk eller böter. Kyrkans bestraffningar var hårdare, men hårdast var statens. Går vi till 1500-talets Sverige och straffen för stöld, så var straffet för män hängning och nedgrävning på galgbacken medan kvinnor grävdes levande ner i jorden. För mindre stölder och snatterier blev det spöstraff och båda öronen skars bort. Dessutom avkrävdes tjuvarna böter varefter de förvisades. Särskilt i städerna var hängandet av tjuvar en alldaglig företeelse. Fängelse som straff var under denna tid däremot ganska ovanligt. Fängelser var främst förvaringslokaler för politiska fångar.

Den som vill, kan fördjupa sig i den svenska rättshistorien och finna oändliga exempel på statens grymma straff, utdelade med stor likgiltighet inför brottslingens lidanden. Varför? Och varför har det förändrats?

Ett intressant svar ger den franske litteraturvetaren René Girard i sin bok "Violence and the Sacred" (1977). I hans perspektiv måste staten, för att kunna bestå, träda in som tredje part och ta hand om hämnden. I annat fall följer hämnd på hämnd och mycket snart har alla inblandade parter fullgoda skäl för att hata och söka förgöra varandra. Girard skriver:

Den svenska staten har under så många hundra år torterat eller huggit öronen av medborgarna, hängt eller grävt ner vissa, steglat andra och kapat huvudet av ett priviligierat fåtal, att den inte längre anser det nödvändigt att i form av hämnd visa sin styrka. Frågar vi efter medborgarnas perspektiv, så får vi en annan bild. Många törstar efter hämnd och hårdare nypor. Minns jag rätt visade en undersökning för inte så länge sedan till och med att en majoritet av Sveriges befolkning kunde tänka sig att återinföra dödsstraff. Det finns en medborgerlig förundran över att tungt kriminella kan få sina strafftider halverade, att huliganer kan sändas iväg på attraktiva och kostsamma seglatser, att hälare och tjuvar har ganska goda möjligheter att få behålla sitt stöldgods etc. Och media lägger ibland ner så stor energi på att beskriva skurkar, att dessa rentav får något slag av stjärnstatus. Trots att dagsdebatten med amerikansk inspiration för fram begreppet nolltolerans och vi här möjligen skönjer något mer än en passerande trend, så kan man konstatera att efterkrigstidens paradoxala slutmål för en human kriminalvård inte har varit ett samhälle där brott inte begås, utan ett samhälle där inga straff utdelas.

Statens mildhet ter sig med ett historiskt perspektiv förbluffande. Straff blir i bästa fall en ganska komfortabel och med avseende på liv och hälsa trygg förvaring: tillsyn, tre mål mat om dagen, böcker och tv, ja till och med lön för dem som arbetar. Kroppsstraffen har slopats, ingen piskas längre. De offentliga skamstraffen har också slopas. Staten dömer inte längre någon till att offentligt skändas.

Ett av svaren är att fängelse är en kostnad för staten. Ett annat är straff skall vara rehabiliterande. Medborgare som gjort fel skall återföras till den smala stigen. Men dessutom har straffens längd och grymhet i vår tid blivit en måttstock för civilisation. Länder med hårda straff är primitivare än länder med korta och jämförelsevis milda straff, som Sverige. Den metafor som ligger i bakgrunden är staten som förälder och medborgarna som dess barn. En god förälder skall i första hand hjälpa och fostra sina olycksbarn, inte straffa; straffet har inget egenvärde. Samtidigt, och här förtjänar Girards perspektiv att uppmärksammas, ett land som glömmer bort straffets funktion av vedergällning, riskerar naturligtvis att medborgarna tar lagen i egna händer och utövar den rättskipning som de anser att staten inte klarar av.

Om det inträffar att medborgarna förlorar sin tilltro till statens förmåga att klara av hämnden "för gott" då har också samhället förlorat en av sina grundpelare. I sin iver att skapa ett gott liv för alla bör inte ansvariga politiker glömma detta. Hämnden är ett monster som, när det kommer loss, bryter ner stater. Den som inte inser att längtan efter vedergällning kan växa till den enda uppgiften för stora grupper av människor, kan inte förstå den process som ruinerade Libanon och heller det krig som om och om igen blossar på Balkan.

Med andra ord: likaväl som vi fokuserar medborgare som uppvisar en bristande moral och diskuterar hur detta skall korrigeras, så kan vi, i synnerhet när det gäller rättsskipning, diskutera den moral som staten visar upp gentemot sina medborgare. Moral måste uppfattas som ett ömsesidigt förhållande, i det här fallet mellan stat och medborgare.

Varje samhälle behöver sitt moraliska regelverk och – för att förflytta sig riktigt långt tillbaka i historien – tio Guds bud är väl ett exempel så gott som något. Här finns en ännu högre sanktionsordning än i vårt moderna sekulariserade samhälle. Den som inte följer de moraliska påbuden, kan räkna med Guds straff. Vad har väl en stackars förtappad varelse att sätta upp gentemot Gud?

Tio Guds bud, en israelisk författning för ett gott samhälle? Men vänta, är den israelisk? Är inte just en av dess huvudpoänger att den är generell. Den riktar sig visserligen till "Israels barn", men den är formulerad i ett "Du skall", ett generellt påbud. Den säger inte att fattiga skall låta bli att stjäla, att bondkvinnor skall undvika äktenskapsbrott eller att enbenta män skall hedra sin fader och sin moder. Den säger inte heller "Alla skall" utan just "Du skall". Den tilltalar den enskilde medborgaren, men inte i rollen av enskild utan i rollen av samhällsbärare. Den samhälleliga rollen är överordnad den privata. Det må vara att Du känner åtrå till din nästas hustru, men ger du vika för dina lustar, så är det samhällsdestruktivt.

Vem säger att det är så? Jo Gud säger så, den allvise. Och visst är det bra om Du förstår detta, men förstår Du det inte, så måste Du ändå lyda. I annat fall drabbas Du av Guds vrede. Således, sanktionerna finns där. Evig pina antagligen.

Inom varje individ finns det en kamp mellan det individuella och det samhälleliga. När det individuella vinner hos tillräckligt många medborgare, så hotas samhället. Bibeln ger faktiskt ett nästan övertydligt exempel på att så sker. Sodom och Gomorra utplånas på grund av invånarnas omoral.

Om vi flyttar resonemanget till vår egen tid kan vi i den demokratiska statens korta historia urskilja tre stadier, med olika moraliska förtecken. Först har vi Ideologiernas era, då förhoppningarna knöts till staten - såväl från höger som från vänster. I det samhälle som behärskas av staten utgör folket en massa. Eller kanske flera olika slags "nationella folkmassor". Under andra världskriget har vi i Europa en engelsk folkmassa som eldas av Churchill, en tysk som eldas av Hitler, en italiensk som eldas av Mussolini, en rysk som eldas av Stalin. Och i filmer som Chaplin´s "Moderna tider" och "Diktatorn" kan vi möta folkmassorna gestaltade – ett myller av lika klädda arbetare.

Efter andra världskriget träder folkmassan i bakgrunden och kärnfamiljen hamnar i fokus. Ett uttryck bland många för denna fokusering är bostadsbyggandet. Sverige blir under tre decennier efter andra världskriget ett utpräglat kärnfamiljssamhälle. Det blir därigenom också den goda moralens samhälle. Det är främst via familjen som staten installerar god moral i medborgarna. I familjens sköte gestaltas ett föga upphetsande liv med söndagsmiddagar, grannumgänge, läxläsning, städning, telefonpratande, tv-tittande och för föräldrarnas del veckoslutets inplanerade samlag. Familjelivets avigsida är först och främst tråkigheten. Inte desto mindre är det just detta liv som fostrar individerna till empatiska och "goda" samhällsmedborgare.

Frågan är om inte detta familjesamhälle håller på att lämna plats för ett individens samhälle. Ungar som inte vill bli ingenjörer och kemister utan frisörer och artister. Landsbygden överges som alltför trist och de större städernas halvt om halvt laglösa nattliga restaurangliv utövar de allra starkaste lockelser. "All I want to do is to have some fun", sjunger Sheryl Crow. Exemplen kan lätt mångfaldigas.

Vill vi ha ett samhälle där individen har rätt och möjlighet att ta för sig? Eller vill vi ha ett lite tråkigare samhälle, som prioriterar den goda familjen? En viktig moraldebatt som ligger framför oss är vad det betyder när intressefokus förflyttas från familjen till individen. Vilka nya moraliska gränspoliser måste träda till?

Vilka rågångar finns det mellan egoistisk och samhällelig vilja i en demokrati? De valda ombuden kan av lättförståeliga orsaker inte tvinga medborgarna till underkastelse. Staten måste erbjuda sina medborgaren något, för att i gengäld kunna fordra solidaritet och disciplin, dvs en god medborgerlig moral. Jag vill urskilja två överordnade "löften".

Om jag går till femtiotalet och min egen uppväxt som skilsmässobarn i en förort, så hade samhället inte så många och fiffiga men väl ett förstklassigt erbjudande: jobb. Goda jobb för dem som gått länge i plugget och för de övriga trista men ändå ganska säkra jobb. Det talades om begåvningsreserven och den som gav sig fasen på det kunde skapa sin egen karriär. Dessutom: den som jobbade var tvungen att betala skatt, och att betala skatt är ett viktigt band mellan individ och samhälle – det är ingen tillfällighet att insändare som i en eller annan mening klagar på moralen ofta är undertecknade med "arg skattebetalare".

Erbjudande nummer två är en trovärdig samhällsvision som möjliggör för medborgarna att drömma. I trettiotalets fattig-Sverige fanns en stark framtidsdröm och medborgarna var föga benägna till uppror. Sextio år senare är tryggheten självklar, trots arbetslösheten. Ingen svälter, materiell översvämning råder och den som vill det har både TV och bil. Ändå är medborgarna missnöjda och benägna till uppror. Vem vill vara moralisk och solidarisk med ett samhälle som inte lovar en bättre framtid?

Det som ger staten kraft och vitalitet är dess vision av ett framtida lyckorike. Med staten solidariska och disciplinerade medborgare kommer att få uppleva en kontinuerlig samhällsförbättring, som leder fram till det goda. Det som väntar är ett återupprättat paradis. Emellertid, när visionen tappar sin glans, träder en annan samhällelig organisationsprincip fram, som jag här i brist på bättre kallat för nätverkssamhället. När det i politiken talas om särintressen och lobbying, så är detta markeringar av ett nytt slags samhälle där staten och överstatliga organisationer uppfattas som motparter, gentemot vilka viktiga krav kan riktas. Det paradoxala är att många av dessa krav formuleras i jämlikhetens namn. Sammantaget blir det många grupper som avkräver staten kvotering och andra specialåtgärder: etniska minoriteter, eftersatta kvinnor, arbetslösa, bostadssegregerade befolkningsgrupper etc. När staten bejakar dessa intressen och prioriterar en jämlikhetens praktik framför dess teori, så rymmer detta en glömska om att staten inte är evig och evigt stark utan en social skapelse, en överenskommelse som faktiskt kan förloras.

I sin viktiga bok "Postmodern Ethics" ger socialfilosofen Zygmunt Bauman under rubriken "Exit the nation-state, enter the tribes" några reflektioner i detta ämne. När Bauman använder begreppet "stammar" (tribes) menar han att begreppet är relevant därför att det handlar om små lokala grupper med i stort sett jämlika medlemmar och militära drag. Han lägger till suffixet neo (neo-tribes) och vill på så sätt skilja dem från stammar i begreppets gängse betydelse. Det postmoderna samhällets "neo-tribes" är knutna till sina medlemmar och överlever dem inte som institution.

För mig är just rubriken oerhört mättad. De flesta bland oss har på känn att vi lever i en slags uppbrottstid. Det moderna/postmoderna samhället tycks nå sin final och vi undrar vad som kommer sedan. Men det är svårt att se nationalstaten vittra ner, eftersom den globalt sett är starkare och mer täckande än den någonsin varit i människans historia. Pröva istället tanken att grupper i samhället helt enkelt lägger den och alla dess regler "åt sidan"; att Sverige "inte längre finns" för många av dem som bor i Sverige. De är inte ens "motborgare" utan snarast "oborgare". Är det då stammen som väntar? Baumans svar är ja och jag är benägen att hålla med.

Ett av stamsamhällets viktigaste karakteristiska är att empatin – förmågan att se världen med den andres ögon – reserveras för dem som tillhör den egna gemenskapen. Globalt och historiskt sett är bristande empati ganska normalt – det finns ingen självklarhet i att utsträcka inlevelsen längre än till att omfatta medlemmar av den egna gruppen. Men – och detta är viktigt – i utvecklade och komplicerade västerländska demokratier är alltid empatin högt utvecklad – för att inte säga en nödvändighet. Vi tränas alla i avancerade rollspel och rollbyten. Utvecklandet av en enbart egoistisk personlighetstyp blir således liktydigt med ett samhälleligt sönderfall.

Men där är vi inte än, och förhoppningsvis hamnar vi heller aldrig där. Det bör dock observeras att vårt samhälle rymmer en allt större mängd "oborgare ". En kategori som genom just våldsutövning dragit till sig medias intresse är tonåringar och unga män, uppvuxna i betongförorter. Inte så få bland dem som är arbetslösa har dragit konsekvensen av att samhället inte tycks angå dem, annat än i form av repressalier. Polis, socialtjänst och arbetsförmedling är inte självklart några hjälpare, utan samhälleliga institutioner som har föga av framtidshopp att erbjuda, men däremot gott om underbetyg och stor skändningskapacitet.

Rent allmänt kan man också konstatera att unga människor bryr sig i allt mindre utsträckning om staten. De politiska partierna har allt svårare att rekrytera nya medlemmar; politik är tråkigt. Nyhetsrapporteringen och politiken förefaller för en majoritet att bli bundet till en äldre generation. För den som är ung är musik, kläder, fordon och rent allmänt konsumtionssamhällets alla möjligheter långt viktigare än politik och samhällelig moral.

Har det inte alltid varit så, att ungdomen enbart tänker på nöjen?

Nej, inte alls. Under 1800-talet och fram till första världskriget – en tidsperiod då ungdomen hyllas – handlar det om en ansvarsfull ungdom, som en gång från de gamla skall överta samhället. I Tyskland bildades exempelvis 1817 "Die Allgemeine Deutsche Burschenshaft", en militant och aggressiv sammanslutning som förebådade 1848 års revolutioner. Men det fanns också andra, exempelvis "Unga Italien" och "Unga Polen". Ungdom blev näst intill ett modeord. "Ungdom! Ungdom! Det finns absolut ingenting i världen som är värt att ha utom ungdom!" skriver Oscar Wilde i Dorian Grays porträtt 1891. Nietzsche hånar det gamla som ljusskyggt, trött och tandlöst. Han önskar sig ett ungdomsrike. Inom konsten växte det fram en "Jugendstil". I England föddes scouterna och i Tyskland wandervogelrörelsen. "Ungdomen" skapade på så sätt "sig själv" som en egen identitetsbärande och självständig åldersfas.

Denna första romantiska och politiska ungdomskult var i första hand knuten till nationalstaten, makten och framtiden. Det handlade mera om ungdomens ansvar och möjligheter än om en särpräglad livsform. Ungdomen hävdar – med de vuxnas applåder – att den är moraliskt och kvalitativt överlägsen de äldre och står som en slags framtidens förtrupp. Den har vitalitet, hopp och mod och det är en mycket ansvarsfull ungdom, inte särskilt intresserad av vare sig ungdomens egna villkor eller av ungdomstiden i sig.

För Sveriges del går den nationalistiska ungdomsrörelsen under i samband med storstrejken 1909 och det växer fram en ny och främst socialdemokratisk ungdomsrörelse – ungdomsförbundet hade under 1930-talet omkring 100.000 medlemmar.

Men det växer också fram en ett annat ungdomsperspektiv, som så småningom skulle få den äldre generationens applåder att tystna: den nöjeslystna ungdomen. Med filmens genombrott förskjuts perspektivet också från Europa till USA. En jazzintresserad och nöjeslysten ungdom gör entré. Det börjar höras röster om "ungdomens förfall", om osedlighet och dansbaneelände. En äldre och mer ansvarsfull generations blir inte bara paternalistiskt orolig utan också upprörd. Det är under denna tid som medelklassen börjar dricka mer utbrett; kvinnor börjar röka och i klädseln spela på sin erotiska utstrålning. Alla får mera fritid och bilen blir alltmer central. I västvärlden, USA likväl som Sverige, så blir nöjen och njutningar alltmer centralt. Lördagsdansen utökas till att gälla hela helgen. Man skall inte vila sig för att kunna starta på nytt med en ny arbetsvecka. Man skall roa sig och på måndagsmorgonen släpa sig tillbaka till arbete eller studier.

OK, att beskriva sjukdomen, det låter sig göras. Många bland oss tror att det svenska samhället befinner sig i en moralisk nedförsbacke. Kan något göras, eller för att ta rubriken ännu en gång: bör det skrivas en författning över Sveriges moraliska principer?

Tja, kanske en sådan författningssamling kan bidra på något sätt. Om det nu går att skriva den på ett icke löjeväckande sätt förstås. Men ännu viktigare är kanske att stat och myndigheter tydliggör de regler som ändå finns. Och dessutom markerar inför invånarna vilka straff de riskerar om de bryter mot dessa regler. Ofta är det faktiskt inte regler utan sanktioner som saknas.

I Sverige går vi oftast till USA för att hämta inspiration i alla tänkbara frågor. Begreppet nolltolerans har som bekant hemortsrätt i New York. När det gäller moralfrågor är emellertid knappast USA något föredöme. Singapore är ett långt mer intressant exempel, där koncist formulerade regler klargör för invånarna hur de skall bete sig och där bötesbeloppen ofta är explicit angivna. Den som tycker att Singapores disciplinering av sina invånare närmast är löjeväckande borde reflektera över det faktum att Singapores brottsstatistik är vikande för nionde året i rad. I vilken utsträckning det också beror på straffen – som innefattar såväl kropps- som dödsstraff – undandrar sig min bedömning. Hur som helst tycks det moraliska kontraktet mellan stat och medborgare fungera. Det handlar därvid inte bara om disciplinerade medborgare utan också om disciplinerade och okorrumperade makthavare, vilket är särskilt intressant med tanke på att Singapore inte har några demokratiska traditioner.

Ingenting varar för evigt. Sverige var under femtio-talet ett moraliskt föredöme för omvärlden, men är det knappast i dag. Om tjugo år kanske Singapore utgör ett varnande exempel, medan Sverige har återtagit en tätposition, det är fullt möjligt. Moral i betydelsen ett kontrakt mellan stat och invånare är en pågående process som speglar den egna tidsandan. Därav följer emellertid inte att medborgarna kan koppla av och säga att med moralen är det ungefär som med vädret: ibland dåligt ibland bra och det är inte så lätt att göra något åt saken. Tvärtom är moralen ett fenomen som såväl stat som medborgare kan påverka. Ytterst är antagligen moral ett mått på varje samhälles kvalitet.

Karl-Olov Arnstberg