Skatter & Välfärd 1/98

Svar till Robert Gidehag 1/98:

Brottspreventionen är den polisiära kollektiva nyttigheten

============

Danne Nordling

Vad är en kollektiv nyttighet? Är maximalt stöd från staten ett rimligt val av strategi om vi skulle misslyckas ekonomiskt? I dessa två frågor är Gidehag och jag oeniga.

En kollektiv nyttighet karaktäriseras av att den enes konsumtion inte inkräktar på den andres (icke-rivalitet). Det är också rimligt att fordra att någon får det bättre utan att andra får det sämre vid produktionen av den kollektiva nyttigheten (pareto-sanktion). Gidehag exemplifierar med polisens arbete vid två samtidiga inbrott. Då råder rivalitet trots att polisen betraktas som en kollektiv nyttighet. Här måste man dock göra en närmare analys. All polisiär verksamhet är uppenbarligen inte en kollektiv nyttighet.

Själva förekomsten av polis som patrullerar samt rycker ut och eventuellt griper brottslingarna på bar gärning eller som åtminstone i många fall lyckas uppspåra brottslingar för bestraffning utövar en allmänpreventiv funktion. Brottsligheten i allmänhet hålls alltså tillbaka genom hotet från polisen. Ingen enskild medborgare kan sägas tjäna särskilt mycket mer än andra medborgare. Brottspreventionen är den kollektiva nyttighet som polisen i första hand producerar. Av praktiska skäl levererar polisen också individuell service utan särskild betalning. Missnöjet med polisens förmåga att producera både typerna av tjänster har under senare tid medfört att privat service i form av vaktbolag, larm, säkerhetsdörrar, lås m.m. samt enskild beväpning utvecklats. I sista hand skyddar vi oss också genom stöldförsäkringar etc.

Paralleller till detta på inkomstskyddsområdet är den eknomiska stabiliseringspolitiken. Vi betalar skatt för att avlöna nationalekonomer på universiteten och tjänstemän på finansdepartementet som skall utveckla teorier och åtgärder för att förebygga och motverka lågkonjunkturer och kriser. Det är stabiliseringspolitiken som alla får nytta av som är den kollektiva nyttigheten. Om vi ändå bedömer att vi riskerar inkomstbortfall genom arbetslöshet skaffar vi oss ett sparkapital och/eller tar en arbetslöshetsförsäkring.

En försäkring är ingen kollektiv nyttighet. Den hjälper bara arbetslösa som betalt premien. I Sverige skattesubventioneras dessutom premierna med över 95 procent av staten. Här råder rivalitet. Den stora arbetslösheten har medfört att försäkringsersättningen skurits ned. I den mån man nu eller i framtiden kan försäkra sig mot låg inkomst på grund av andra orsaker än lågkonjunktur gäller samma rivalitet. Skydd mot dålig inkomst kan med hjälp av välfärdskonton och försäkringar ges för snart sagt alla upptänkliga orsaker (t.o.m. medfödda handikapp) utan att staten behöver göra några interpersonella inkomstomfördelningar.

Om medborgarna utöver detta vill se en annan inkomstfördelning än den ganska omjämna i ovanstående fall gäller som villkor att omfördelningen kan visas tillgodose en pareto-sanktionerad kollektiv nyttighet - därom är Gidehag och jag överens. Men jag håller inte med om att staten skall vidta alla åtgärder som befordrar uppkomsten av kollektiva nyttigheter som befrämjar välfärden mer än den skattehöjning som erfordras för var och en. Ett flagrant exempel är socialistisk planhushållning, som även om välfärden för alla skulle öka (vilket empiriskt ej synes vara fallet) ändå innebär andra oacceptabla olägenheter.

Vilken grad av inkomstomfördelning kan då tänkas ses som en kollektiv nyttighet? Observera att detta gäller inte som skydd för en själv eller ens egna barn eller barnbarn eftersom sådant faller under försäkringsfallet. Det är en fråga om vilken typ av samhälle vi kan ena oss om att vi vill leva i. Den som på arbetsmarknaden inte kan tjäna ihop en särskilt hög livsinkomst är naturligtvis angelägen om att kunna dryga ut den med bidrag från staten (andra skattebetalare). Men någon enighet om att fullt arbetsföra personer med lågavlönat heltidsarbete skall få statsbidrag för att få mera guldkant på tillvaron har tyvärr inte gått att uppbåda. Därmed är kravet på inkomstutjämning inte längre ett led i förverkligandet av en kollektiv nyttighet utan ren intressepolitik. Den faller på pareto-kravet om man inte kan hota med våld.

Vad som återstår är att i förväg, bakom ”okunnighetens slöja”, förbinda sig att avstå en större eller mindre del av sina eventuella höga inkomster för att garantera ett visst tillskott om man skulle råka bli lågavlönad. Även om många enligt Gidehag skulle välja ”maximin” som strategi är situationen så konstruerad att om en icke obetydlig del väljer ”existensminimum” är det denna strategi som blir rådande för hela kollektivet. Det går dock att tänka sig att kollektivet som väljer ”maximin” sammansluter sig till ett nätverk med högre inkomstgaranti. (Hur man skall utröna dessa olika val är en fråga för psykologer.)

När Gidehag slutligen bara viftar bort vetenskapliga experiment om hur verkliga personer prioriterar mellan olika strategier är det fråga om rent tyckande av typ ”kafferastsnack”. Sådant kan inte tas på allvar.

Danne Nordling, SBF