SF 7/96 96-09-09 DN/sam
NATIONALEKONOMISKOLAN
Skattebetalarnas chefekonom Danne Nordling redogör i en artikelserie för hur nationalekonomin fungerar i teori och praktik på ett antal aktuella områden.
INFLATIONEN (Del 1)
Inflation (av latin: inflo; blåsa upp) betyder allmän prisstegring. Att enstaka varor eller hela varugrupper stiger i pris räcker inte för att vi ska tala om inflation. Prisökningarna måste vara generella. Motsatsen till inflation är deflation - dvs allmänna prissänkningar. Om inflationen överstiger 50 procent per år talar man om hyperinflation.
Inflationen består av en prisökningsprocess. Själva ökningsfenomenet ingår alltså redan i begreppet. Därför är det helt fel att säga att inflationen ökade med 3 procent 1995 när man menar att den allmänna prisnivån steg 3 procent. Det har blivit mycket vanligt i dagens språkbruk att man inte klarar att skilja mellan prisnivå och prisökningstakt. Om inflationen verkligen hade ökat med 3 procent 1995 skulle den ha blivit 5,4 procent eftersom den var 2,4 procent 1994.
Den allmänna prisnivån mäts med olika prisindex. Det vanligaste är konsumentprisindex - KPI - som bygger på att priserna för ett stort antal s.k. representantvaror mäts vajre månad i den vecka då den 15:e infaller. Prisuppgifterna vägs samman med hänsyn till hur stor andel av den privata konsumtionen de olika varugrupperna representerar. Ett annat prisindex är nettoprisindex - NPI - som är rensat från de prispåverkande effekterna av förändrade indirekta skatter och olika subventioner. Detta är ett sätt att försöka mäta den underliggande inflationen.
Historiskt sett har långa inflationsperioder förekommit vid ett flertal tillfällen. Inflation var helt enkelt ett sätt att dra in resurser till staten utan att behöva ta till skatter. Ett berömt exempel är inflationen under kejsartiden i det gamla romarriket - särskilt under 200-talet. Härskarna blandade in mera billig koppar i silvermynten och kunde på så sätt ge ut mer pengar än vad som kom in i skatt.
En mer oavsiktlig inflationsperiod inträffade efter Amerikas upptäckt i hela Europa. Priserna steg exempelvis i Spanien med drygt 200 procent från början av 1500-talet till början av 1600-talet (det innebär att prisnivån mer än tredubblades), vilket motsvarar en genomsnittlig årlig inflationstakt på cirka 1,2 procent. Orsaken var naturligtvis inflödet av guld och andra ädla metaller från Nya Världen till Europa. Conquistadorernas naiva föreställning att guldskatterna skulle göra alla rika blev något av en chimär genom inflationen.
En helt okontrollerad expansion av penningmängden kan bli följden om landet har pappersmyntfot. Tyskland råkade under perioden 1918-23 ut för hyperinflation med 7 procents månatliga prisstegringar i början av perioden (125 procent/år) som till slut kom upp i 200 procent per månad.
I Sverige finns viss prisstatistik ända sedan 1732. Under långa tider förekom ingen verklig inflation. Priserna gick upp några år och sedan ner igen. Ibland kunde dock priserna stiga mycket kraftigt på kort tid. Från 1774 till 1777 steg priserna sålunda med cirka 30 procent. Denna inflation sammanhängde med upprepade missväxter under början av 1770-talet och frihetstidens sammanbrott genom Gustav III:s statskupp 1772. Genom en myntrealisation 1776-77 skedde ingen återgång till de gamla prisnivåerna. Riksdalern blev nu huvudmynt och man övergick till ren silvermyntfot genom att de gamla kopparmynten (det tyngsta vägde 19,7 kilo) avskaffades.
Under 1700-talet steg priserna därför mera än de sjönk. Från 1732 till slutet av 1790-talet fördubblades sålunda prisnivån (100 procent på 65 år blir 1,07 procent per år). Men därefter blev prisstegringarna relativt måttliga. Under de 100 åren efter myntreformen 1777 steg priserna mindre än 40 procent netto. Detta hindrade inte att priserna vid enstaka tillfällen kunde stiga mycket kraftigt vilket exempelvis skedde vid utbrottet av 1808-09 års krig då Ryssland erövrade hela östra Sverige (Finland). Priserna steg då på ett år cirka 25 procent men redan 1810 var prisnivån tillbaka på 1807 års nivå.
Ända fram till första världskrigets utbrott var prisstegringarna på det hela taget måttliga i Sverige (se diagram 1). På 137 år efter 1777 steg priserna bara cirka 85 procent netto (det motsvarar 0,5 procent per år). Det karaktäristiska mönstret där några års dyrtid regelbundet avlöses med några års fallande priser bryts i och med inflationen 1914-1919 då priserna steg med 164 procent! Den avsiktligt framkallade deflationen 1920-1923 sänkte prisnivån med 35 procent men priserna låg 1923 ändå 70 procent över 1914 års nivå.
Omvänt kan man säga att penningvärdet sjönk kraftigt under första världskriget. Det nya myntet, kronan (= 1 riksdaler riksmynt i det gamla systemet), hade införts 1873 samtidigt som man övergick till guldmyntfot. Under de följande 40 åren bibehöll kronan sitt värde praktiskt taget ograverat. År 1913 kunde man köpa endast 6 procent färre varor för en krona än 1873. Kronans köpkraft var 1913 cirka 94 procent av 1873 års krona. Men 1919 hade köpkraften fallit till 35 procent av den första kronan och 1923 hade penningvärdet förbättrats till 55 procent av den ursprungliga kronans värde. När priserna fördubblas halveras penningvärdet.
Efter 1923 tog det 33 år innan priserna hade fördubblats, 1956. Därefter tog det mindre än 17 år innan nästa fördubbling av prisnivån realiserades 1972/73. Och redan 7 år senare 1979/80 hade penningvärdet återigen halverats. Efter detta tog det faktiskt 10 år till nästa halvering 1989/90. Sedan dess har priserna dock bara stigit med 24 procent. Av 1873 års krona återstår ett värde på 2,5 öre. Det betyder att om vi gjorde en myntreform av samma typ som 1873 skulle det nya myntets värde motsvara nästan 40 kronor i dagens mynt. Den lägsta nya myntenheten "ett öre" skulle motsvara drygt 60 öre i dagens mynt - alltså något mer än vår nuvarande lägsta myntenhet 50 öre. När kronan infördes 1873 var den alltså en ganska stor räkneenhet - tänk på två "20-lappar". Idag har vi inte ens ett 20-kronorsmynt.
Om någon tror att pengarna alltid är värda ungefär lika mycket som står på dem (nominella värdet) brukar det kallas penningillusion. Oftast förargar man sig över att priserna stiger medan man utgår från att lönen är oförändrad. Ibland kan man omvänt glädjas över stora löneökningar utan att tänka på att priserna stiger nästan lika mycket. För att underlätta en riktig bedömning av pengarnas värde vid olika tidpunkter, utan att behöva göra omständliga beräkningar, har vi gjort en "lathund" i form av en prisrektangel (se tabell 1- uppdaterad t 2001).
I prisrektangeln kan man exempelvis avläsa att något som kostade en krona 1950 nu kostar 14:57 (inflationen har alltså varit 1357 procent). Man kan också se att priserna sedan 1970-talets början stigit ungefär fem gånger - sedan 1970 har de stigit 6,24 gånger och sedan 1975 4,24 gånger.
Även penningvärdets fall framgår av prisrektangeln. Värdet av en krona från 1950 är nu bara 7 öre. Kronan från 1970 är värd 16 öre och den från 1980 39 öre. Man kan också utläsa att kronan från 1955 tio år senare fortfarande var värd 70 öre, medan kronan från 1970 likaledes tio år senare bara var värd 41 öre. I dag är en tio år gammal krona värd 62 öre.
INFLATIONENS ORSAKER
Det finns traditionellt två olika förklaringar till inflationens orsaker. Man brukar tala om efterfrågeinflation och kostnadsinflation. Om efterfrågan på varor, tjänster och arbetskraft ökar trots att företagen redan utnyttjar hela sin kapacitet och det råder brist på användbar arbetskraft kommer konkurrensen om resurserna att dra upp priserna. Då kan lönerna öka och folk får nya pengar att köpa för utan att produktionen ökat lika mycket med nya prisstegringar som följd.
Om istället priserna på vitala råvaror eller priset på arbetskraft börjar stiga kraftigt måste företagen höja sina priser. Det leder till att löntagarna blir missnöjda och begär kompensation i löneförhandlingarna, vilket ånyo ökar arbetskraftskostnaderna med nya prisstegringar som följd. Bland ekonomer är det numera politiskt korrekt att förneka att kostnadsinflation kan uppstå. Inflationen beror numera alltid på att staten trycker för mycket sedlar ...
Kraftig inflation har traditionellt setts som karaktäristisk för ett läge med högkonjunktur och stark efterfrågan på arbetskraft. Omvänt har lågkonjunkturer ofta varit förenade med stor arbetslöshet och små prisstegringar eller rentav deflation. Detta mönster kunde ekonomen A W Phillips belägga med data för perioden 1861-1957 och han konstruerade den berömda Phillips-kurvan som tycks utvisa att den ekonomiska politiken har att välja mellan hög inflation/låg arbetslöshet eller låg inflation/hög arbetslöshet.
Men när politikerna medvetet satsade på stimulanspolitik för att minska arbetslösheten visade det sig att arbetslösheten bara sjönk temporärt. Inflationen ökade förvisso men den fortsatte på högre nivå än förut, även under lågkonjunkturerna. Resultatet blev både stagnation och inflation eller s.k. stagflation. Ekonomerna förklarar att detta sannolikt beror på att allmänheten snart kan genomskåda politikernas manipulationer och anpassa sina förväntningar till den nya situationen med hög inflation. Slutsatsen är att det inte går att varaktigt sänka arbetslösheten under nivån för den s.k. naturliga arbetslösheten med hjälp av stimulanspolitik och en tillåtande inställning till inflationen.
Förekomsten av stagflation har i den förenklade debatten medfört ett avståndstagande från all stimulanspolitik - även när full depression håller på att uppstå. Egentligen borde detta avståndstagande också träffa teorin om efterfrågeinflation.Det kan ju uppstå inflation trots att det finns överkapacitet och ledgia resurser i samhället. En konsekvens av detta är att betrakta inflationen mer som psykologiskt betingad än som en följd av konkurrens om knappa resurser.
Det är dock fullt möjligt att förklara stagflationsfenomenet både med hjälp av teorin om kostnadsinflation och med efterfrågeinflation. Under perioden 1972-77 höjdes löneskatterna i Sverige från 13,5 procent på lönesumman till 32,8 procent. Denna höjning skedde dessutom utanpå historiskt sett höga kontantlöneökningar. Exportföretagen höjde sina relativa priser och tappade marknadsandelar. Inflationen blev 9,6 procent per år under denna femårsperiod. Sverige råkade ut för en kostnadskris vars efterdyningar vi fortfarande lider av. Varken efterfrågeinflation eller ökad penningmängd förefaller vara rimliga förklaringar till en så typisk kostnadsinflation.
I princip är det dock möjligt att förklara inflation under en lågkonjunktur som kommer från minskad export med teorin om efterfrågeinflation. En exportminskning leder till arbetslöshet i exportindustrin och investeringsindustrin. Dessa personer ska försörjas av a-kassebetalningar och ams-åtgärder. Betalningen för detta svarar resten av befolkningen för genom att skatterna höjs eller statens utgifter skärs ner - annars måste staten låna i utlandet. Sker inget av detta måste hemmaindustrin öka sin produktion för att ersätta importminskningen (som följer av exportminskningen). Om detta går dåligt uppstår inflation samtidigt med lågkonjunkturen.
En annan förklaring är att stagflation uppträder när den naturliga arbetslöshetsnivån av någon orsak ökar kraftigt på kort tid. Denna nivå kallas också med en engelsk förkortning NAIRU (= Non-Accelarating Inflation Rate of Unemployment). Definitionen är den arbetslöshetsprocent vid vilken inflationen inte accelererar. Om man inte har uppmärksammat att NAIRU stigit kraftigt kan vanlig stimulanspolitik helt oväntat leda till inflation. Det beror på att en större andel av de arbetslösa än tidigare inte passar för de nya jobb som stimulanspolitiken skapar. När det relativa fåtal arbetslösa som har de rätta kvalifikationerna fått jobb, kommer den återstående efterfrågan på arbetskraft att dra upp lönerna och genom spridningseffekter leda till kompensationskrav och kostnadsinflation i resten av ekonomin.
Den öppna arbetslösheten förutses bli 8 procent i genomsnitt under 1996. Bedömningar inom Riksbanken ger vid handen att NAIRU ligger inom intervallet 6-8 procent. Regeringens löfte om åtgärder som ska halvera den öppna arbetslösheten till år 2000 kan alltså komma att mötas med åtstramningspolitik (exempelvis höjda reporäntor/styrräntor) från Riksbankens sida. Visserligen förutses inflationen i år bara bli 1,2 procent. Men Riksbankens inflationsmål är 2 procent (plus/minus 1 procent). Och Konjunkturinstitutets (KI) prognos för 1997 är 1,8 procents inflation. Någon deflation, som en del bedömare befarade i somras, kan alltså inte förutses. Det finns därför inte något egentligt utrymme för en påtagligt minskad arbetslöshet utan att inflationen ökar utöver inflationsmålet.
Krav har därför rests, att man bör acceptera en viss inflation för att få fart på ekonomin. Det är dock omöjligt om NAIRU-teorin är riktig. Följden skulle bli en inflationsspiral med hyperinflation som slutpunkt. Antingen måste åtgärder vidtas för att sänka NAIRU-nivån eller också måste denna teori bevisas vara felaktig. Sker inte detta är Riksbanken på kollisionskurs med regeringen.
Danne Nordling
| prisrektangel | KPI | beräkna från 1914 | aktuellt -05 |
