Danne Nordling
Nationalekonomiskolan 14
Sunt Förnuft 7/98 (rättad)Rättsekonomi och enskilt ägande
Privat äganderätt kontra kollektivt ägande är inte bara en rättsfilosofisk fråga utan också ett grundläggande element inom nationalekonomin. Problemen kring äganderätten är fundamentala för hur den ekonomiska organisationen av ett civiliserat samhälle utformas och studeras inom den ganska unga vetenskapsgrenen rättsekonomi.
Historiskt har striderna kring äganderätten dominerats av frågan om rätten till mark. Genom industrialismen kom ägandet av produktionsmedlen i blickpunkten. Från borgerligt håll har det enskilda ägandet försvarats medan socialisterna menat att medborgarrätten är viktigare. Denna inkluderar numera i svenskt språkbruk både politiska rättigheter (till exempel rösträtt och yttrandefrihet) och sociala rättigheter såsom rätten att erhålla utbildning, hälsovård, en god bostad, pension etc. De sociala rättigheterna ska inte förväxlas med den politiska rättigheten att utan hinder från andra få utbilda sig, få fritt hyra/köpa en bostad, få skaffa sig en hälsovårdsförsäkring eller pensionsförsäkring mot betalning och utan skattediskriminering.
Politiska rättigheter brukar också kallas passiva eller negativa och sociala rättigheter kallas för aktiva eller positiva. Skillnaden mellan politiska rättigheter och sociala rättigheter är oerhört viktig för att man ska förstå det rättsekonomiska tänkandet. Inom politiken och den ideologiska retoriken har man däremot inte ansträngt sig att göra en åtskillnad utan ofta utnyttjat en slapphet i tänkandet när man exempelvis formulerat krav som gått ut på att rätten att rösta och rätten till arbete har samma grundläggande karaktär i ett demokratiskt samhälle.
Rättigheter för någon leder till skyldigheter för andra som då kan vara av två slag: skyldigheter att inte göra något och skyldigheter att aktivt göra något. En politisk rättighet att få yttra sig leder till att andra inte får göra sådant som förhindrar den som vill yttra sig (stänga av strömmen till högtalaranläggningen, censurera avsnitt i en bok som ska tryckas, skräna på möten för att överrösta etc).
En social rättighet exempelvis till en god bostad leder till att någon åläggs att tillhandahålla en bostad åt den som har denna rätt utan motprestation från denne. Ett sätt är att alla med en bostad om minst exempelvis tre rum och kök ställer ett rum till förfogande för någon mindre bemedlad. Ett annat sätt är att ta två rum från den med minst sex rum eller en av tre lägenheter från dem som äger hyresfastigheter. Skyldigheter in natura är emellertid något ohanterliga och framför allt stötande för mångas rättskänsla. Därför är det enklare att ta in skatt och sedan hyra bostäder till dem som fått den sociala rätten att erhålla bostad. Ingenting hindrar dock att denna skatt enbart läggs på boende med minst tre rum eller på hyresfastighetsägare etc.
Dessa konstruerade exempel visar på ett tydligt sätt konflikten mellan rätten till enskilt ägande och rätten att för sociala ändamål upphäva eller inskränka äganderätten. Någon kunde tycka att hemfridsbrott som ett brott mot äganderätten är ett lika stort brott även om det sätts i verket i stor skala med stöd av statsmilisens bajonetter. Mot detta synsätt står den filosofiska skola som kallas den skandinaviska rättsrealismen grundad av den svenske filosofiprofessorn Axel Hägerström (1868-1939) i Uppsala. Denna lära förkunnar att äganderätten inte har någon verklig existens utan bygger på vidskepliga och metafysiska föreställningar. Hägerströms lära har också kallats värdenihilism och utländska motsvarigheter benämns rättspositivism. Centralt för läran är att den begränsar sig till att studera den gällande rätten enligt schemat rättsfakta - rättspåföljd. Man ser hela systemet som ett ”rättsmaskineri” som staten när och hur som helst kan ändra för att tillgodose något aktuellt ändamål förutsatt att ändringen sker i formellt korrekta former.
Hägerström trodde att en övergång från en oförsonlig kamp mellan dogmatiska rättighetsövertygelser till ett kyligt resonerande om mekanismerna för att öka samhällsnyttan skulle ha en konflikthämmande inverkan. Men värdenihilismen kom att omfatta alla värden eller rättigheter - inte bara äganderätten. Allting ”blev tillåtet” om bara detta låg i tillräckligt mångas intresse. Några absoluta, mänskliga rättigheter blir då svåra att upprätthålla. En del bedömare menar att detta öppnade för strävanden mot fascism och nationalsocialism liksom för kommunism.
När fascismen hade besegrats av stater som byggde sina rättsliga institutioner på så kallade naturrättsliga föreställningar skedde en viss renässans för uppfattningen att det skulle finnas okränkbara rättigheter. Inflytande från dessa idéer finns både i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna och i Europarådets konvention om dessa. I analogi med detta kan man göra prognosen att realsocialismens fall genom Sovjetimperiets sammanbrott kommer att leda till att idéerna om absoluta rättigheter ytterligare kommer att vinna i styrka.
Naturligtvis accepterar inte den vetenskapliga rättsekonomin några föreställningar att äganderätten skulle vara given av högre makter eller av inneboende, naturliga egenskaper hos det mänskliga förnuftet. Äganderätten är istället resultatet av en ”spontan ordning” som uppkommit genom en successiv selektionsprocess under lång tid. Sedvänjan att acceptera äganderätt har helt enkelt visat sig vara ekonomiskt lyckosam. Rättsekonomins teori om hur den enskilda äganderätten uppkommit skiljer sig från den hittills förhärskande som i mångt och mycket bygger på Jean Jaques Rousseaus (1712-1778) beskrivning av hur ojämlikheten uppkommit i det civiliserade samhället.
Rousseau utgår från ett idylliskt naturtillstånd där den ”ädle vilden” kan försörja sig genom att jaga och fiska samt samla ätliga rötter och bär etc. Med några beteckningar från den finansteoretiska terminologin kan man säga att i naturtillståndet föreligger varken rivalitet eller exkludering av några nyttigheter. Vi har då motsvarigheten till dagens kollektiva nyttigheter över hela fältet.
Utan att Rousseau egentligen förklarat varför, uppstår olyckligtvis anspråk på äganderätt till marken (se textrutan här intill). Några vill exkludera andra från denna nyttighet utan att det är nödvändigt av några starka skäl. I varje fall är det inte därför att rivalitet om nyttighetens utnyttjande uppstått. Mänskligheten går från icke-exkludering och icke-rivalitet i ruta 1 i figur 1 till exkludering och icke-rivalitet i ruta 2.
Figur 1. Enskilda och kollektiva nyttigheter Rivalitet
Exkludering
4. Enskilt ägande
Icke-exkludering
3. Liten allmänning
Icke-rivalitet
2. Uppstyckad allmänning
(licensfinansierad radio)1. Stor allmänning
Icke-exkludering (reklamradio)Rousseaus teori
Den förste som inhägnade ett jordstycke, hittade på att säga: ”Det här är mitt”, och fann människor som var tillräckligt enfaldiga att tro honom, blev den verklige grundaren av det borgerliga samhället. Hur många brott, hur många krig, hur många mord, hur många olyckor och fasor skulle inte den ha förskonat mänskligheten ifrån, som ryckt upp stakarna, fyllt igen dikena och ropat till sina likar: ”Akta er för att lyssna till denne bedragare; ni är förlorade, om ni glömmer att markens frukter tillhör alla och att marken själv inte tillhör någon!”
Men det är mycket sannolikt att man då redan nått det stadium då förhållandena inte längre kunde förbli sådana de var, ty eftersom denna idé om äganderätten är beroende av många föregående idéer, som endast kunnat uppkomma efter hand, uppstod den inte plötsligt i människosjälen; man måste göra många framsteg, förvärva många färdigheter och insikter och överföra och vidga dem från generation till generation, innan man kunde nå fram till denna fas av naturtillståndet.
J.J. Rousseau
Med en modern analogi kan man säga att radiolyssnarna som vant sig vid att gratis lyssna på olika radiostationer plötsligt finner att de avkrävs betalning trots att den enes lyssnande inte inkräktar på den andres (icke-rivalitet). Någon radioproducent upptäcker alltså att man med hjälp av en ”rättsapparat” kan kräva dubbel betalning för radioutsändningarna (licenspengar och reklamintäkter) och därigenom oförtjänt berika sig. Med en sådan syn på ägandets uppkomst är det naturligt att med Rousseau förvänta sig allt elände i världen som en följd av den privata äganderätten.
Den rättsekonomiska teorin om det enskilda ägandets uppkomst följer en helt annan bana - nämligen från ruta 1 över ruta 3 (rivalitet) till ruta 4 (rivalitet och exkludering) i figur 1. Ett ibland använt exempel är bysamhället med omgivande skog som betraktas som en stor allmänning. Skogen räcker både till byggnadsmaterial och bränsle åt alla - den är en fri nyttighet. Om klimatet blir kallare och befolkningen ökar med både större vedåtgång och byggnadsvirkesbehov som följd uppstår knapphet på virke i närheten av byn. De som tar för sig först slipper färdas längre bort för att få virke. Några lägger upp stora förråd. Fördelen tillfaller dem själva medan kostnaden av en minskad tillgång fördelas på hela kollektivet. Rivalitet om skogstillgången är ett faktum.
Konflikten mellan byinvånarna kan lösas på två sätt: genom kollektivt och reglerat ägande eller genom enskilt ägande. I båda fallen sker en exkludering av vissa användare i vissa fall på grund av att rivalitet råder om den knappa skogstillgången. Med kollektivt ägande måste en central reglering av skogsbruket, avverkningen, arbetets fördelning och resultatets utdelning upprätthållas. Central styrning lider dock av olika problem. Ett är den bristfälliga informationen. Ett annat är att incitamenten att arbeta effektivt ofta är svaga. Det gäller exempelvis om alla får lika stor andel av resultatet. Om istället en vald församling med hjälp av majoritetsbeslut ska fördela arbetsbördor och resultat kan intressekoalitioner uppstå för att omfördela plikter och vinster till egen fördel.
Antag i stället att stridigheterna leder till att allmänningen skiftas ut på de olika invånarna (exempelvis enligt ”solskiftet”) med enskild äganderätt. Nu blir det husfadern på den enskilda gården som får bestämma hur jordlotter och skogsmarker ska utnyttjas och hur arbetet och resultatet ska fördelas och kontrolleras. Eftersom kunskaperna om markens brukande är decentraliserade till gårdsnivå blir denna ursprungligen konfliktdämpande åtgärd också effektivitetsfrämjande - i synnerhet jämfört med ett tänkt centralistiskt och kollektivt system.
Det enskilda ägandet löser inte bara informationsproblemet bättre än det kollektiva ägandet utan också incitamentsproblemet. Ägarnas rätt till frukterna av sina investeringar och arbete leder till ett effektivt utnyttjande av markresurserna. Rovdrift av skogen eller konsumtion av utsädet straffar sig i framtiden. Central effektivitetskontroll blir överflödig och rentav kontraproduktiv. Om ägarna till marken inte är fullständigt övertygade om att äganderätten består utan tror att den kan åsidosättas genom konfiskation, intrång eller beskattning kan arbete och investeringar hämmas och delvis utebli. På liknande sätt förhåller det sig med ägandet av andra produktionsmedel än marken. Enskilt ägande har en ekonomiskt välståndsskapande effekt vid sidan av de politiskt eller moraliskt konfliktbiläggande funktionerna.
När rivalitet om resurserna uppkommer, måste då en lagstiftare ingripa för att hindra ett uppslitande ”allas krig mot alla”? Nej, inte ens detta är nödvändigt. Äganderättsföreställningar kan uppstå spontant till följd av ett naturligt behov för människorna att undvika onödig våldsutövning till förmån för en lugn välståndsökning. Nobelpristagaren Friedrich von Hayek (1899-1992) utvecklade begreppet ”spontan ordning” i ett verk i tre delar från 1973-79 och ställde detta mot den av staten konstruerade rätten. Därefter har följt en omfattande spelteoretisk litteratur om hur spontana regler kan uppkomma.
En central del inom denna del av spelteorin handlar om det tvåmansspel som går under beteckningen ”hök och duva” (samma spel kallas också ”chicken”). Det hela går ut på att man väljer en av två strategier i förväg innan man vet vilken strategi motspelaren har valt. I detta fall kan man välja mellan att gå till anfall (hök) och försöka erövra vad motspelaren har - eller att fredligt lämna ifrån sig vad man själv har (duva) om motparten anfaller (hök). Om motparten visar sig fredlig (duva) och man själv är fredlig (duva) får båda behålla vad de har, alternativt delar man lika det byte som rivaliteten gäller. Den stora katastrofen inträffar om båda anfaller (hök/hök). Då blir resultatet en uppslitande strid som båda parter förlorar stort på.
Inom spelteorin har detta formaliserats i en fyrfältsmatris som visar vilken nytta man själv och den andre får i de fyra fall som blir möjliga. Låt oss för enkelhetens skull anta att det är penningbelopp som anges i fälten i figur 2. Vad man själv får anges först i respektive fält. Efter kommatecknet anges vad den andre får.
Man själv kan välja att spela hök eller duva (se radspelarens alternativ). Den andre kan också visa sig vara hök eller duva (kolumnspelaren). Om man själv väljer att spela duva finns möjligheterna angivna på den första raden (duva). Två utfall är möjliga baserade på om den andre är duva (kolumn 1) eller hök (kolumn 2). Är den andre då duva blir utfallet 1,1 (den övre, vänstra rutan i matrisen). Man själv får en vinst på 1 enhet och den andre får också en egen vinst på 1 enhet (se figur 2).
Figur 2. Äganderättsspelet ”Hök och duva” Den andre är → DUVA HÖK Man själv är
DUVAutfall 1, 1 utfall 0, 2 Man själv är
HÖKutfall 2,0 utfall -2, -2 (Första siffran anger ens eget utfall, andra den andres) Om spelet spelas flera gånger är det emellertid farligt om man själv alltid är duva. Den andre kan fördubbla sin vinst till 2 om han märker att man alltid är eftergiven och då får man ingenting i längden. Spelets utfall hamnar i övre högra rutan (0,2) där man själv får 0 och den andre 2. Man blir exploaterad av den andre. Om man exempelvis är ute och jagar får man alltid släppa ifrån sig bytet till den andre.
Hamnar man i denna situation är det inte så lätt att övergå till att spela hök (rad 2). I utgångsläget blir konsekvenserna starkt negativa om den andre också är hök (-2, -2). Båda parter förlorar stort på att utfallet hamnar i den nedre högra rutan i figur 2. Om man själv redan blivit försvagad genom ett antal omgångar som exploaterad duva är det svårt att klara en stor förlust (-2). Bättre är kanske att fortsätta hanka sig fram som exploaterad duva? Det gäller uppenbarligen att bråka redan på ett tidigt stadium - efter en tid kan det vara för sent.
Rent matematiskt kan det visas att om båda parter rent slumpmässigt agerar duva i 2/3 av fallen och hök i 1/3 blir utfallet för båda störst i längden. I ett fall på nio agerar båda dock fortfarande hök med stora förluster som följd. Hur ska detta kunna undvikas? Jo, på så sätt att spelet görs asymmetriskt genom att spelarna med viss sannolikhet kan förutse hur den andre kommer att agera. Om den andre redan själv lagt ned jaktbytet har han ett starkare utgångsläge om man själv vill ta ifrån honom det. Den andre kommer därför sannolikt att agera hök. Man själv tjänar på att i detta läge agera duva. Nästa gång är det kanske ens egen tur att ta bytet först och bevaka det som en hök. Andra inser det och säger att det är rätt att jag får behålla ”mitt” byte. En spontan föreställning om äganderätt har uppkommit. Vid lika rätt delar man bytet jämnt mellan sig, men annars gäller principen ”först till kvarn får först mala”.
Denna föreställning har sedan överförts mellan generationerna som något det uppväxande släktet ska lära sig om seder och bruk. Sederna har sedan blivit moral (av latin mores =‘goda’ seder) och dessa föreställningar har därefter kodifierats och systematiserats i statens lagar. De är inga godtyckliga regler som konstruerats på uppdrag av en lagstiftande församling och som då skulle kunna ändras lika enkelt som de stiftats.
Äganderätten är en institution som befordrar fred och stabilitet samt en viss ekonomisk utveckling. Ett mera ekonomiskt utvecklande samarbete förutsätter att inte bara ägandet respekteras utan också rätten att ingå avtal och att ingångna avtal respekteras. Om man inte kan råna sina medmänniskor är det ändå möjligt att lura dem. Våld och list är två sätt att skaffa sig fördelar på andras bekostnad. Äganderätten förutsätter att båda dessa tråkiga egenskaper hos alltför många människor kan stävjas.
Uppfattningen att ”avtal skall hållas” (pacta sunt servanda) kan på samma sätt som äganderättsuppfattningar visas uppkomma spontant utan inblandning av en lagstiftande församling. Ska en rationell person samarbeta eller bli bedragare? Alla tjänar på samarbete men man själv tjänar ännu mer på att luras när andra vill samarbeta. Genom att själv vilja samarbeta ärligt ökar man sin egen utsatthet till men för sig själv om man har att göra med listiga bedragare. Bara om man själv och den andre är ärligasamtidigt uppstår ett välståndsökande samarbete. Om båda är listiga blir det ingen utdelning.
I figur 3 beskrivs de fyra utfallen i det tvåmansspel som av gammal hävd kallas ”fångarnas dilemma” men som med en adekvatare term borde kallas samarbetsdilemmat. Man själv kan vara ärlig eller listig (radspelaren). Den andre kan också vara ärlig eller listig (kolumnspelaren). Om vi båda misstror varandra inser vi båda att den andre tänker lura oss och därför skyddar vi oss genom att själva försöka luras. Något samarbete blir det inte och utfallet blir 0,0 (nedre rutan till höger i matrisen).
Figur 3. Samarbetsdilemmat ärlig eller listig
(fångarnas dilemma)Den andre är → ÄRLIG LISTIG Man själv är
ÄRLIGutfall 1, 1 utfall -1, 2 Man själv är
LISTIGutfall 2, -1 utfall 0, 0 Om man själv ändrar strategi och blir ärlig men den andre fortsätter att vara listig (övre rutan till höger) får man själv det sämre än i ursprungsläget (man förlorar ”insatsen” och utfallet blir -1). Den andre tar hand om hela vinsten (han får +2). Det är ett högt pris på ärlighet och lär sig motspelaren att man gång på gång är ärlig förlorar man allt man har. Vad den andre än gör är det uppenbart att man själv vinner på (i båda fallen) att vara listig. Och eftersom den andre resonerar likadant blir det inget samarbete, har många forskare kommit fram till.
Mot detta talar förekomsten av handel sedan många tusen år tillbaka. Utan statliga sanktioner för att avtal skall hållas har båda parter utvecklat förtroende för sin ärlighet hos motparten. Tekniken har främst varit att göra många små samarbetsoperationer där ingen katastrof inträffar om någon blir lurad men där information snabbt sprids om någon är oärlig. Även tagandet av panter och utvecklandet av mysticistiska repressalier mot bedragare har spelat sin roll. Att man tar i hand efter det att ett avtal träffats beror enligt Axel Hägerström på att de gamla romarna föreställde sig att mystiska andeväsen överfördes till den andres kropp genom handslaget. Dessa väsen kunde tydligen ställa till stora plågor för den andre om han skulle bryta avtalet.
Den amerikanske forskaren Robert Axelrod har också visat att om man spelar samarbetsspelet många gånger och börjar med att vara ärlig och sedan gör som motparten (bestraffar exempelvis list med list) i omgången efteråt kommer man att långsiktigt få den största vinsten. I en datatävling som Axelrod bjöd in till var det ett program med just denna egenskap som segrade. Programmets strategi kallades ”tit for tat” (lika för lika). Det lönar sig sålunda inte att försöka lura den som man kanske ska samarbeta många gånger med i framtiden, om han inte är så dum att han låter sig luras gång på gång. Även den som av välvilja låter sig luras förstör för andra eftersom ett sådant beteende ger intrycket att listighet lönar sig.
Danne Nordling
Skattebetalarnas utredningschef
Se även innehållsförteckning till Politisk filosofi