SF 6/97
Nationalekonomiskolan
Danne Nordling
Berodde depressionen i början av 1990-talet på några enstaka misstag - t.ex under våren 1992 - eller måste orsakerna sökas längre tillbaka i tiden? Var det rentav den ”Svenska Modellen” som orsakade den stora arbetslösheten?
Det finns olika sätt att försöka förklara orsakerna till 90-talskrisen i samhällsdebatten. Ett sätt är att lasta skulden på den nya regeringen som tillträdde hösten 1991. Ett annat sätt är att söka efter orsakerna åtminstone så långt tillbaka i tiden som 1970-talet. Låt oss först testa hypotesen att den ”Svenska Modellen” var en väsentlig orsak till sin egen undergång.
En kritisk granskning av den svenska modellens ekonomiska svagheter kan göras med utgångspunkt från nedanstående fem huvudområden:
1) Stelreglerad arbetsmarknad
2) Svag incitamentsstruktur
3) Stöd åt fackföreningarna
4) Stor offentlig sektor
5) Skolan egalitärt inriktad
1) Det första området handlar om lagar och avtal som klavbinder företagarna så att de inte tillräckligt snabbt kan anpassa produktionen och arbetsstyrkan till de krav som den hårda internationella konkurrensen ställer. Exempel är lagar om provanställningar, turordningsregler, uppsägningstider, tolkningsföreträden, vetorättsregler och medbestämmande. Allt annat lika kostar sådant i form av dämpad produktivitetsutveckling (utrymmet för löneökningar minskar).
2) Om incitamenten till förändringar samtidigt försvagas blir det ännu svårare att öka produktiviteten lika bra som tidigare. Det kan vara fråga om en sammanpressad lönestruktur som gör de anställda mindre intresserade av förkovran, befordran och utbildning. Höga marginalskatter - åtminstone fram till 1991 - har haft en liknande effekt. Också de speciella skattereglerna för småföretagarna och förmögenhetsskatten har hämmat företagandets och innovationernas utbredning i Sverige. Utdelningsskatten på de börsnoterade företagens aktier har också bidragit till att kapitalet i form av sparade vinstmedel inte kommit ut för den mest produktiva användningen på marknaden.
3) Statens stöd till fackföreningarna består först och främst av subventioneringen av a-kassorna. Det har medfört att Sverige har en mycket hög andel av de anställda organiserade i facket. Genom arbetsrättslig lagstiftning och hot om lagstiftning till förmån för löntagarsidan vid konfliktupplösningar samt agerandet som offentlig arbetsgivare har staten gjort facket så starkt att löneökningarna i Sverige regelmässigt är större än i konkurrentländerna. Tillsammans med allmän ideologisk krigföring med jämlikhetsargument mot näringslivssidan har man också uppnått att lönerelationerna förändrats så att den mindre produktiva arbetskraften tenderar att ha högre lön än värdet av arbetsinsatsen.
4) De negativa konsekvenserna i form av bristande expansion i näringslivet och utslagning av lågproduktiv arbetskraft har kunnat motverkas (döljas) av en trendmässigt ökande offentlig sektor som anställt de annars arbetslösa. Staten har drivit vad som kunde kallas en skenkeynesiansk politik där varje ökning av arbetslösheten setts som ett tecken på sviktande efterfrågan. De högre ersättningsnivåerna från den offentliga sektorns socialförsäkringssystem (sjukpenning, a-kassa, lönegaranti, förtidspensionering och socialbidrag) har också bidragit till att hålla lönenivåerna uppe i tider med ekonomisk kris och krav på flexibilitet.
5) Skolans egalitära inriktning på att alla skall få teoretisk utbildning trots bristande intellektuella förutsättningar har tillsammans med flumpedagogik och ständiga omorganisationer medfört sämre kunskapsnivå och att inlärningen av nödvändiga kunskaper alltmer börjat ske i arbetslivet. Produktivitetsutvecklingen har alltså också sannolikt hämmats på detta sätt.
Om denna kritik mot den svenska modellen är riktig, blir slutsatsen att dess roll i orsakerna till 90-talskrisen huvudsakligen blir utvecklandet av två krisfaktorer: för svag produktivitetsutveckling och för stora löneökningar eller med andra ord: kostnadskris. Vi kan också mycket riktigt konstatera att den svenska produktivitetsutvecklingen var 9 procent sämre än utlandets 1983-91, dvs efter de två stora devalveringarna 1981/82. Likaså steg de svenska lönekostnaderna per timme 26 procent mera än i utlandet under samma period. Det var uppenbarligen bara en tidsfråga innan den svenska modellen skulle utlösa en ny kostnadskris.
När så arbetslöstheten började stiga vid halvårsskiftet 1990 och BNP samtidigt började sjunka drog många slutsatsen att det var kostnadskrisen som orsakade konjunkturnedgången. Men var detta verkligen sant? Exporten rasade inte 1990 så som 1975 (se diagram 1). Tvärtom ökade den med 0,3 procent (gäller varor). Inte heller 1991 innebar någon katastrof - varuexporten sjönk endast med 2,5 procent. Om vi antar att exportindustrin motsvarar hälften av hela industrin och att produktiviteten ökade med 1,2 respektive 0 procent blir resultatet att ca 4.000 personer år 1990 och 9.500 år 1991 borde ha blivit arbetslösa på grund av den dåliga exportutvecklingen. Totalt minskade emellertid industrins sysselsättningstal med 40.000 respektive 60.000 personer de båda åren.
Det är vid närmare granskning helt uppenbart att kostnadskrisen inte hade tillräckligt kraftiga effekter på Sveriges förmåga att exportera vid ingången av 90-talet för att detta ska vara förklaringen till 90-talskrisen. En sådan exportsvacka som Sverige då råkade ut för borde vi ha kunnat klara utan större skadeverkningar. Att den svenska modellen orsakade ett oförmånligt kostnadsläge är inte en tillräcklig förklaring till att en konjunktursvacka denna gång snabbt blev till en fullfjädrad depression.
Kan detta då ha berott på några ekonomisk-politiska misstag från den nya regeringens sida? Den tillträdde i början av oktober 1991 då arbetslösheten redan under ett och ett halvt år ökat snabbt och stadigt månad för månad. Budgetunderskottet hade ökat kraftigt budgetåret 1990/91 och skulle öka långt utöver de första prognoserna året 1991/92. Den nuvarande regeringens företrädare vill göra gällande att misstaget skulle ha legat i att budgetunderskottet tilläts öka - dvs att finanspolitiken inte stramades åt, t.ex genom skattehöjningar - när statens inkomster började minska och utgifterna för arbetslösheten ökade.
En direkt åtstramning under krisens inledningsfas hade rimligtvis gjort ont värre. Kanske hade depressionen då utvecklats så hastigt att inga motåtgärder hade hunnit vidtas med en verklig krasch som resultat. Nu lät regeringen de automatiska stabilisatorerna (a-kassan och vanliga offentliga utgifter) verka, vilket motverkade krisens spridning. Men eftersom ingenting gjordes mot krisens verkliga orsaker fortsatte budgetunderskottet att automatiskt öka under flera år. Det är avsaknaden av aktiva stabiliseringspolitiska åtgärder i stimulerande riktning som i så fall utgör regeringens ekonomisk-politiska misstag. Sådana borde ha satts in redan under hösten 1990 (eller helst ännu tidigare). Men i stället höjde finansminister Allan Larsson momsen den 1 juli 1990!
Vilka var då de verkliga orsakerna till 90-talskrisen? Ännu idag är dessa ofullständigt utforskade. Här kan endast några av de sannolikt viktigaste orsaksförloppen antydas och beskrivas i diagrammen 2-6. Det rör sig om sjunkande investeringar, stigande sparkvot orsakad av tidigare höjda skatter, sjunkande tillgångsvärden, realräntorna, avdragsrätten, sjunkande inflation, bubblan på fastighetsmarknaden, bankkrisen och konkurserna.
Att det skulle bli lågkonjunktur i början av 90-talet kom inte som någon överraskning. Redan första kvartalet 1989 visade Konjunkturinstitutets ”confidensindikator” nedgång för andra gången i följd. Det är ett nettotalsindex som väger samman industrins orderingång, lagervolym och produktionsförväntningar (i Nationalekonomiskolan nr 6 finns ett diagram nr 1 som visar utvecklingen). Men politikerna ansåg att ekonomin fortfarande var överhettad och diskuterade momshöjning, särskild företagsskatt på 15 procent av vinsten, investeringsskatter och annan åtstramning. Från den 1 september 1989 infördes en lag om tvångssparande motsvarande 3 procent av preliminärskatten. Detta skärptes sedan till en momshöjning.
När momshöjningen trädde i kraft den 1 juli 1990 hade confidensindikatorn sjunkit 7 kvartal i följd och tillryggalagt 63 procent av sin väg från absoluta toppen till absoluta botten under 90-talskrisen. Investeringsökningen upphörde precis samtidigt (se diagram 2). ”Kratern” i käglan som beskriver utvecklingen av industrins investeringar halvårsvis representerar 2:a halvåret 1990. Genom accelerationsprincipen leder detta, som vi tidigare sett, till en nedgång i investeringsvaruindustrin.
Men den stigande arbetslösheten berodde också på att den privata konsumtionen minskade med 0,4 procent 1990. Under slutet av 80-talet hade ökningen däremot varit 2-5 procent per år. Orsaken till konsumtionsminskningen var främst en dramatisk ökning av hushållens sparkvot 1990 (se diagram 3). Mer än 4 procent av den möjliga privata konsumtionen föll bort under ett enda år. Och från botten till toppen ökade sparandet med 13 procent av de disponbila inkomsterna. Eftersom privat konsumtion utgör drygt hälften av BNP är bortfallet av nästan 7 procent av BNP i potentiell efterfrågan synnerligen betydelsefullt för depressionens utveckling (en del av efterfrågan hade riktats mot utlandet men en del investeringar hade tillkommit). Samma andel av sysselsättningen motsvarar 300.000 personer.
Det stigande sparandet orsakades åtminstone inledningsvis av att sparandet under slutet av 80-talet sjunkit till en negativ nivå på nästan 5 procent av de årliga inkomsterna. Innebörden är en ständigt ökande skuldsättning vilket i längden är ohållbart. En ökning avsparandet var bara en tidsfråga. Det intressanta är i stället varför sparandet sjönk i ett första steg redan 1982 och sedan när tiderna förbättrades fortsatte minska till långt under noll. Ofta anförs bara att möjligheterna att låna ökade efter mitten av 80-talet genom avregleringen av kreditmarknaden. Men är detta hela förklaringen?
En kompletterande förklaring kan vara den dystra utvecklingen av löntagarnas disponibla löneinkomster. Först minskade lönekostnaderna per timme mycket kraftig 1982 (se diagram 4). Då sjönk sparkvoten. Därefter höjdes skatterna så att lönen efter skatt (den nedre kurvan) fortsatte att minska. När lönekostnaderna före skatt sedan steg med början 1986 (övre kurvan) utan att detta ledde till någon större följsamhet för lönen efter skatt, kompenserade svenska folket de höjda skatterna (ytan mellan kurvorna) med ytterligare en sparandeminskning. Vi får här ett statistiskt belägg för LO-chefen Stig Malms svar till finansministern Kjell-Olof Feldt när denne ville kyla ner
ekonomin ytterligare genom bl.a en 2-procentig momshöjning den 1 juli 1989 då Malm sa: ”Löntagarna fryser redan”.
Händelseutvecklingen visar att det är ganska ogörligt att strama åt ekonomin med skattehöjningar när man samtidigt expanderar kreditmöjligheterna och utökar den offentliga sektorn så att överfull sysselsättning uppstår. Eftervården av devalveringarna 1981/82 borde i stället ha skett med hjälp av utgiftsminskningar som ställt reala resurser till exportindustrins förfogande. Men när Kjell-Olof Feldt sent omsider lyckades få gehör för en generell utfgiftsminskning (systemet med s.k cash limits) backade den politiska oppositionen 1989 när det visade sig att 167 miljoner måste sparas i skolan.
Ytterligare en orsak till att sparandet ökade - speciellt efter de inledande ökningsåren - är den sjunkande inflationen och den ytterligare begränsade avdragsrätten för låneräntor som skattereformen innebar. Vid lägre inflation blir avdragsrätten mindre värd och kapitalinkomstbeskattningen lindras. Däremot skedde ingen dramatisk ökning av realräntan (räntan minus inflationen) som många litet slarvigt förutsätter (se diagram 5). Realräntan justerad med nettoprisindex (NPI) där de indirekta skattehöjningarna är bortrensade ligger förvånansvärt konstant i krisens inledningsskede. Den vanliga realräntan (justerad med KPI) sjunker stadigt fram till räntehöjningarna 1992 för att försvara kronan. Då hade krisen redan blommat ut för fullt. Möjligen gjorde dessa höjningar ont värre 1992 men i det långa loppet betyder inte några procentenheter högre eller lägre ränta särskilt mycket för företagens investeringskalkyler.
När avdragsrätten blev mindre värd och dessutom reducerades avsiktligt samtidigt som skatterna på småhusägarnas driftskostnader höjdes blev det dyrare att bo. Då sjönk naturligtvis huspriserna och många villaägares egna kapitalinsatser utraderades. Detta utgjorde ytterligare ett incitament att öka sparandet för att ersätta förlusten från det sjunkande tillgångsvärdet. Den höjda fastighetsskatten har sedan bidragit till att hålla priserna nere och sparandet uppe. Småhusbyggandet sjönk ihop och det gjorde också byggandet av flerfamiljshus. Orsakerna här var dock att staten sparade in på subventionerna till byggandet för att ha råd att betala ut a-kassepengar till exempelvis den härav uppkomna arbetslösheten bland byggnadsarbetarna ...
Byggandet av kontor och butikslokaler säckade också ihop på ett tidigt stadium på grund av den särskilda fastighetskrisen. Den tog sin utgångspunkt vid mitten av 80-talet då bankerna började belåna kontorsfastigheter i långt större utsträckning än tidigare. Här fanns formella säkerheter och antalet kontorsanställda växte (med 3 procent om året). Hyrorna började stiga vilket stegrade priserna på fastigheterna och startade en självförstärkande process (Wicksells och Fishers konjunkturteori). Från 1980 till 1989 trissade fastighetsägarna upp (kontors)hyrorna med över 90 procent i reala priser. Det var fullständigt orealistiskt eftersom värdet av kontorsytetjänster och butiksytetjänster inte kunde ha stigit särskilt mycket. Genom bankernas och finansbolagens agerande i form av en närmast desperat utlåningspolitik steg fastighetspriserna i Stockholm t.ex två och en halv gånger snabbare än hyrorna. Det är uppenbart att denna utveckling inte var en något överdriven effekt av inflationen som riskerade att stanna om inflationen skulle sjunka. Nej, fastighetprisutvecklingen var en särskild s.k bubbla som förr eller senare måste implodera med ett brak. Kraschen var bara en tidsfråga utan närmare samband med inflationen. Tyvärr uppfattade inte den lätt inkompetenta Bankinspektionen vartåt det lutade förrän det var försent.
När kraschen kom, med fastighetbolaget Nyckelns konkurs i september 1990 som inledning, råkade bankerna ut för stora kreditförluster. Dessa mötte bankerna med indragningar av alla ”osäkra” fordringar både i fastighetsbranschen men också i det vanliga näringslivet. Följden blev en våg av konkurser som berörde ca 180.000 anställda utöver ”normalnivån” (se diagram 6). Det resulterade i sin tur i rent katastrofala kreditförluster för bankerna och hela det svenska banksystemet höll på att gå i konkurs med oöverskådliga skadeverkningar som följd. Sent omsider gick staten in och hjälpte bankerna med den s.k ”Bankakuten”. Skadan var dock redan skedd genom utslagningen av ca 60.000 företag utöver ”normalnivån”, vilket är helt unikt i Sveriges historia. Något sådant förekom inte på långa vägar ens vid kriserna 1868 och 1921. Så kan det gå när politikerna hellre försöker stabilisera stasbudgeten än samhällsekonomin. Då får man både ruinerade statsfinanser och förstörd realekonomi.
Krisen började egentligen redan vid mitten av 70-talet när politikerna fick för sig att höja löneskatterna (s.k arbetsgivaravgifter) extra mycket vilket ledde till kostnadskris (se diagram 1) och fyra devalveringar. Eftervården under 80-talet missköttes genom att den offentliga sektorn fick expandera och skatterna höjdes. Tillsammans med bankernas överdrivna agerande och den framgångsrika inflationsbekämpningen uppstod en kraftig kontraktiv effekt. Genom bristande kunskaper om stabiliseringspolitikens teori möttes nedgången inte med snabba åtgärder utan den fick leda till en depression som innebär en, som det förefaller nu, varaktig förlust av ca 11 procent av BNP.
Danne Nordling
