Bokrecensioner av Danne Nordling, urval II

Bokrecensioner II
Danne Nordling

Torbjörn Tännsjö: Vårdetik - Rabén & Sjögren,1990

28 recept mot arbetslösheten: Jan Johannesson och Eskil Wadensjö (red), SNS Förlag

Vårdetiken inkörsport till statsetiken Svensk Tidskrift 1990-11

Torbjörn Tännsjö: Vårdetik - Rabén & Sjögren 1990

Det finns tre huvudområden inom etiken: ett soin bara rör en själv och ens egna "inre makter" (religiösa relationer, livsåskådning och liknande), ett som handlar om socialetik (interpersonella relationer) samt ett område som inte berör en själv personligen men där man fattar beslut som påverkar många andra som är beroende av en själv. Detta tredje område skulle kunna kallas klientetik.

Ett specialområde inom klientetiken är sjukvårdsetiken. Vad det rör sig om är moralfilosofi på sjukvårdens område. Torbjörn Tännsjö, som är docent i praktisk filosofi i Stockholm, har skrivit en bok i moralfilosofi med problemillustrationer från sjuk- och socialvården betitlad Vårdetik (186 sid). Syftet är att göra det möjligt för fackmän inom vården att fördjupa sitt etiska tänkande. Men boken har ett vidare intresse genom vårdetikens analogiförhållande till klientetikens högsta stadium: den upplyste despotens styrning av sina undersåtar.

Men medan den upplyste statsdespoten fortfarande består av Rousseaus allmänvilja fastställd i demokratisk ordning är motsvarande potentat på vårdområdet en rationalistisk tänkare utan bindningar till omröstningar bland ignoranter. Att vårdetiken skulle fastställas med omröstningar är en absurd tanke medan den framstår som högsta visdom för statsetiken. Naturligtvis är orsaken att viktiga gruppers materiella intressen i politiken fått korrumpera statsetikens principer. Opartiskhet och rättrådighet får givetvis inte smyga sig in i fördelningspolitiken om resultatet kan bli tunnare plånböcker för dem som utnyttjat systemet för att roffa åt sig fördelar på andras bekostnad.

Att diskutera vårdetik på ett opartiskt plan är för de flesta möjligt på ett helt annan sätt än när det gäller fördelningsfrågor. Här är Rawls' "slöja av okunnighet" en påtaglig realitet. Detta visar ännu en gång att etik inte behöver handla om subjektivt tyckande eller uttryck för vissa känslor som värdenihilismen (emotivismen) gjort gällande. Det finns moraliska fakta, hävdar Tännsjö,vilkens tankegångar sålunda utgör ett uttryck för "moralisk realism" inom etiken.

Tännsjö gör en genomgång av ett antal moralfilosofiska principer och problem som egentligen är allmängiltiga. Någon direkt vägledning för svåra vårdbeslut ges inte. Handlings- och regelutilitarismen behandlas liksom frågan om total eller genomsnittlig nytta som etiskt mål. Stor tyngd läggs vid frågan om vad skall uppfattas som livets mening, vilket har relevans för frågor om fosterdiagnostik och selektiv abort, dödshjälp och självmord, vård av hopplösa missbruksfall och prioriteringar av vem som skall få bli opererad.

Intressant är också Tännsjös resonemang om autonomi och paternalism med redovisning av en rad olika argument för och emot. En utmaning är Tannsjös bevis för att "det inte är rimligt att tänka sig att man har en absolut rätt till personlig autonomi". Hans exempel har fått en recensent att indignerat fråga om det är "vår plikt att avliva folk som inte begriper att deras liv är värdelösa". Givetvis förnekar Tännsjö detta men eftersom han säger sig vara anhängare av någon sorts utilitarism måste han lansera en princip som sätter gränser för utilitarismens tendens att låta "ändamålet helga medlen". Det är dock oklart vad Tännsjö har för princip på denna punkt. I varje fall är det inte en teori om individernas rättigheter. Sådana teorier tar han upp i ett avslutande kapitel om rättvisa där han avvisar denna "nyliberala" tanke utan att egentligen diskutera sådana begrepp som naturrätt och kontraktsrätt mera ingående.

Under våren 1990 drev Tännsjö tesen att man inte äger sin kropp i ett par artiklar i DN. Detta gjorde han med stöd både av utilitaristiska tankegångar och av Kants "kategoriska imperativ". Frågan gällade organtransplantationer som i boken dock endast behandlas perifert. Där avvisar han Gilbert Harmans berömda exempel med de tre svårt sjuka på ett sjukhus vilka kommer att dö i brist på transplåntationsorgan när en i ovrigt frisk benbrottspatient tas in med de åtråvärda organen tillgängliga om läkarna skulle välja att offra honom för att rädda de tre andra.

Varför är det inte t o m vår plikt att osjälviskt offra oss för att rädda livet på tre andra när det tydligen enligt Tännsjö ändå är vår plikt att donera våra organ i andra (mindre avgörande) sammanhang? Något svar på den frågan ger inte Tännsjö vilket försvagar hans utilitaristiska ståndpunkt högst tetänkligt. Men det är ändå välgörande att läsa en vänsterpolitiker som kan föra ett intellektuellt resonemang utan att ta till auktoritära nedsablingar av obekväma åsikter.

top of page

Fastighetskrisens orsaker och följder

SF 3/95

Den ekonomiska krisen i Sverige orsakades inte av ett ras för exporten utan berodde till stor del på fastighetsbranschens uppgång och fall. Bankerna ville i mitten av 80-talet öka utlåningen och började då belåna främst kontorsfastigheter med stigande priser som följd. Om denna process har professor Dwight M Jaffee vid University of California skrivit boken Den svenska fastighets krisen (SNS förlag, 107 sidor) på uppdrag av SNS.

En stor del av boken handlar om bostadsbyggandet som visserligen nu bidrar starkt till krisen men som inte var den utlösande faktorn. Författaren menar att det inte generellt finns några belägg för att det förekom en överproduktion av bostäder under 80-talet. Sådana tendenser fanns bara på vissa orter med svag befolkningsutveckling.

Fastighetskrisen i Sverige är enligt författaren ett skolexempel på Wicksells och Fischers konjunkturteori. Det hela börjar med att de fundamentala faktorerna för investeringar i kommersiella lokaler är gynsamma. En viktig sådan faktor är att antalet kontorsanställda ökade med 3 procent om året under 80-talet. Orsakerna till detta var främst en expansion för banker, försäkringsbolag, fastighetsföretag och konsulter. Aven ytan per anställd ökade genom den ökade användningen av tekniska apparater. Sverige har idag sannolikt den högsta ytstandarden i världen.

Den ökade efterfrågan höjer fastighetspriserna vilket skapar förväntningar om ytterligare prisstegringar som i sin tur skapar en spekulativ efterfrågan på fastigheter. Även nybyggandet ökar - officiell statistik tyder på en fördubbling i volym under 80-talet. Trots detta svarade sektorn "övrig fastighetsförvaltning" vid sin topp 1989 för byggnadsinvesteringar motsvarande endast 0,9 procent av BNP.

När sedan de fundamentala faktorerna blir ofördelaktiga minskar efterfrågan på kontor och processen går i motsatt riktning med kris som följd. Författaren avvisar tanken att krisen beror på en omotiverad spekulationsbubbla men medger att bankernas expansiva utlåning bidrog till allvarliga överdrifter.

Mot denna betoning av de "fundamentala faktorerna" kan man invända med hjälp av författarens egna uppgifter i boken. I Stockholm steg de nominella kontorshyrorna med 260 procent från 1980 till 1989. I Europa steg de med 220 procent med en utplaning 1990-91. Den svenska hyresstegringen var drygt 90 procent i reala termer. Ingen kan ha inbillat sig att en sådan real hyreshöjning kan pågå särskilt länge. Redan 1989 var den nominella stegringen betydligt mindre än tidigare, vilket visar att "svårigheterna" uppstod långt tidigare än de av författaren redovisade fundamentala försämringarna i form av sjunkande BNP och stigande arbetslöshet som uppträdde först 1991.

Trots den på lång sikt orealistiska hyresutvecklingen uppstod rena excesserna vad gäller prisstegringarna på kontorsfastigheter i Stockholm. Priserna steg mellan 1980 och 1990 med 790 procent. I Europa var prisstegringarna "bara" 290 procent. Fastighetspriserna i Stockholm steg två och en halv gång snabbare än hyrorna - i Europa endast 20 procent snabbare. De svenska fastighetspriserna fortsatte att stiga även 1990 trots att hyrorna då hade börjat sjunka!

Fastighetspriserna hade i slutet av boomen ingen som helst realistisk koppling till den i sig kraftigt upptrissade hyresnivån och det var bara en tidsfråga när denna bubbla skulle spricka. Det behövdes ingen försämring av de "fundamentala faktorerna" för att detta skulle inträffa. Tvärtom var kraschen i fastighetssektorn en viktig utlösande faktor för den kris i den fundamentala samhällsekonomiska utvecklingen som vi fortfarande lider av. Nyckeln till denna mekanism finns i banksektorn.

Under början av 80-talet sjönk bankernas lönsamhet. När utlåningstaken avskaffades 1985 ökade bankerna sin utlåningsvolym med 50 procent, vilket på kort sikt ökade lönsamheten. Lånen gick sannolikt i stor utsträckning till fastighetssektorn - men någon statistik produceras inte med denna uppdelning (en bidragande krisorsak!). Här fanns säkerheter i form av inteckningar vilket prioriterades i bankregleringen. Lån gick också till finansbolag med säkerhet i dessas aktier. Ett korthus byggdes upp.

När realhyrorna började sjunka 1989 var loppet kört. Då bortföll alla motiv för en fortsatt prisstegring på fastigheter. Och utan prisstegring (och i viss mån hyresökning) räckte inte reavinsterna från fastighetsförsäljningar till för att betala räntorna på hela beståndet. Långivarna började då få svårigheter. Finansbolaget Nyckeln gick i konkurs i september 1990. Bankernas säkerheter för lånen till Nyckeln var aktier i fastighetsbolag med tvivelaktigt värde.

Resultatet blev kreditförluster, vilka sedan steg i rasande takt. Bankerna minskade då långivningen ännu mera. Det drabbade även vanliga företag som inte kunde få normala rörelsekrediter. Konkurserna började öka och då drog bankerna in krediterna från företag vars kunder gått i konkurs. Följden blev att tiotusentals företag gick i konkurs varje år efter 1990. Arbetslösheten ökade. Då började svenska folket spara som aldrig förr. I stället för att få hjälp av en ökad privat konsumtion drabbades företagen på hemmamarknaden av minskad efterfrågan. Arbetslösheten ökade ännu mer, vilket ökade statens budgetunderskott. Den effekten fick också statens stöd till bankerna. Då höjde staten skatterna och ännu fler blev arbetslösa genom den sjunkande efterfrågan.

"Liten tuva stjälper ett stort lass" genom finansiell instabilitet - det är en slutsats som man kan dra av boken om den svenska fastighetskrisen. En allvarlig tankeställare är också den okunskap om grundläggande fakta och samband som demonstrerats under krisen. Inte ens dåvarande Bankinspektionen visste vad som pågick på det egna tillsynsområdet. Statistik saknades och den ekonomisk-politiska debatten koncentrerades i stor utsträckning på kronans växelkurs.

Danne Nordling

top of page

Är människan osjälvisk? Svensk Tidskrift 1992-09

Om Richard Dawkins: Den själviska genen. En sociobiologisk studie, Prisma 1992, 383 sidor.

I den ideologiska debatten har den tongivande uppfattningen under lång tid varit att människan egentligen är osjälvisk. Enkla moralsociologiska studier visar visserligen att människorna i många fall agerar med ett uppenbart, om än ibland långsiktigt, egenintresse för ögonen. Och inte sällan hänger de sig åt en rovgirig egoism av det mest brutala slag - nu senast demonstrerad i Somalia och det gamla Jugoslavien.

Men doktrinen om människans osjälviskhet förklarar de egoistiska yttringarna med ett osunt inflytande från kulturen och civilisationen manifesterat speciellt i förställningen om äganderätten. Den "ädle vilden", det kommunistiska "ursamhället" och den urkristna egendomsgemenskapen är exempel på föreställningar om människans altruistiska natur när den enskilda äganderätten inte praktiseras. I den romantiska utopismens föreställningsvärld, som bygger på en atavistisk längtan tillbaka till dessa "altruistiska" sarnhällen i modern form, ar manmskans medfödda osjälviskhet själva kardinalpunkten. Utan en osjälvisk natur eller åtminstone en formbar natur (som ett "oskrivet blad") kan ett samhälle utan "ekonomistiska" marknadstransaktioner bara genomföras med tvång. Utopin tappar i så fall en stor del av sin attraktionskraft.

Här fmner vi orsaken till att det framstår som oerhört viktigt för de utopiska ideologiernas företrädare att undertrycka och förhåna all vetenskaplig forskning som hävdar att människans natur skulle vara självisk. Man kunde tycka att motsatsen vore ett lämpligare förhållningssätt för olika världsförbättrare. Med en alltmera realistisk och insiktsfull kunskap om människans natur borde vikten av moralisk fostran, en adekvat incitamentesestruktur och en rigorös lagestiftningsverksamhet kunna avvägas på ett för allas bästa lämpligt sätt.

Ett något mer nyanserat förhållningssätt visar författaren P C Jersild i majnumret av Moderna Tider där han i en lång artikel om Darwin försöker visa att t.o.m. djuren är altruistiska. Han refererar där de "altruismförsök" med rhesusapor som beskrivs av filosofen James Rachels i en nyutkommen bok men som väl egentligen visar att apor undivker aggresivitet. Jersild vill dock inte döma ut hela sociobiologin trots att hans tes om altruismen totalt strider mot vad denna vetenskapsgren har att säga om människans natur.

En klassiker på detta område är oxfordzoologen Richard Dawkins' bok Den själviska genen som först utkom 1976. Boken blev en internationell bestseller, översatt till tretton språk. Den föreligger nu i en ny utgåva med flera nyskrivna kapitel och utförliga kommentarer till den tidigare texten. Boken ger en populär och lättfattlig framställning av Darwins teori ur socialbiologiskt perspektiv med många konkreta exempel.

Dawkis menar att djurens och människornas gener är utstuderat själviska helt enkelt därför att det är de gener, som bäst lyckas manipulera sin omgivning för att uppnå gynnsamma betingelser för att föröka sig, som sprider sig snabbast. Det betyder dock inte att de individer som är bärare av generna alltid måste uppföra sig själviskt. Föräldrar uppträder sålunda altruistiskt gentemot sina barn och andra nära släktingar eftersom det gynnar genens spridning. Iakttagelsen av detta välkända fenomen har gett upphov till en religiös och politisk-ideologisk analogi, nämligen broderskapstanken. Man vill göra gällande att slaktskapsaltruismen också är giltig för en större grupp.

Vetenskapligt har denna tanke formulerats i terrner av s.k. gruppselektion (Robert Ardrey) som går ut på att olika arter tävlar i kampen om tillvaron varvid det "för artens bästa" kan krävas att enskilda individer offras när den större gruppens intressen så kräver. Utilitarismens moral skulle således gynnas av det naturliga urvalet och bli en del av människans natur.

Mot detta invänder Dawkins att en grupp altruister mycket lätt kan invaderas av enstaka själviska individer som är beredda att utnyttja de andras altruism. De själviskas möjligheter att överleva och avla barn måste vara större än de andras. Barnen tenderar att ärva de själviska dragen och själviskheten översvämmar efter ett antal generationer den tidigare altruistiska gruppen.

En illustration till avsaknaden av altruism är hur fegt de antarktiska kejsarpingvinerna beter sig när de står vid iskanten och inte vill dyka av rädsla för att bli uppätna av sälar. Om någon av pingvinerna likt Protesilaos hoppade i först skulle de andra snabbt få klarhet i om det fanns någon säl i närheten eller inte. I stället tvekar de och försöker knuffa i varandra.

Ännu värre beter sig skrattmåsarna som häckar i stora kolonier med bara några meter från varandra. De drar sig inte för att sluka grannens nykläckta ungar hela när grannen vänder ryggen till. Kunskapen om att sådan rå egosim existerar i naturen borde väl kunna ta de romantiska utopisterna ur villfarelsen att osjälvsikheten skulle vara det naturliga beteendet. Dawklns förordar att vi istället måste försöka lära ut generositet och altruism.

Finns det då ingen hjälp mot den hänsynslösa egoismen i naturen? Jovisst, menar Dawkins, det finns ett beteende som med en något inadekvat term kallas reciprok altruism, viiket beteende jag kallade rationell solidaritet i min artikel om antiegoismens två dimensioner i SvT 6/89. Enskilda individer kan göra begränsade uppoffringar till förmån för andra mot att de i gengäld får åtnjuta motsvarande tjänster från andra. Här föreligger den spelteoretiska konstellation som kallas "fångarnas dilemma" och Dawkins refererar utförligt Robert Axelrods datakörningar av olika strategier i detta spel.

Som bekant var det "lika-för-lika-strategin" som var mest framgångsrik i Axelrods expriment. Denns s.k. talionsprincip praktiserades f.ö. redan av de gamla babylonierna. Dawkins menar att benägenheten att tillämpa denna strategi kan vara genetiskt betingad. Om gruppen som tillämpar detta beteende är tillräckligt stor tenderar antalet sådana individer att öka. Men om de samarbetsovilliga dominerar är det omöjligt att övergå till talionsprincipen inom gruppen på genetisk väg. Enda chansen är att gruppen utifrån får ett tillskott av samarbetsvilliga i en koncentration som kan föröka sig.

För romantiska utopister framstår naturligtvis också talionsprincipen som brutal och självisk. Att moralen skulle begränsas till att inte hoppa av ett inlett samarbete kan de inte acceptera. De vill förändra hela världen både moraliskt och politiskt - en målsättning som inte bara med Dawkins förefaller teoretiskt oförsvarlig utan också har visat sig göra praktiskt fiasko där den tillämpats i verkligheten.

top of page

Robert Skidelsky, Världen efter kommunismen

Vägen från träldom och kollektivismens uppgång och fall

Det här århundradets stora ideologiska kamp har stått mellan kollektivism och liberalism.

Kollektivismen är ofta förknippad med socialismens uppkomst och med dess tro på social rättvisa och jämlikhet som ett mål och offentligt ägande, statlig planering och offentliga utgifter som medel. Men det har också funnits icke-socialistiska former för syften som att främja ekonomisk tillväxt eller nationell makt.

Tekniskt konstruerades kollektivismen under 1:a världskriget. Organisatoriskt fick den dödsstöten genom Sovjetimperiets sammanbrott.

Kollektivismens uppgång och fall är det bärande temat i nationalekonomen Robert Skidelskys bok Världen efter kommunismen (SNS Förlag, 323 sidor). Författaren är professor vid universitetet i Warwick i England och har tidigare skrivit en omtalad biografi över J M Keynes. De amerikanska redaktörerna valde den mer träffande titeln "Vägen från träldom" som alluderar på F A Hayeks stridsskrift från 1944 (se nedan).

Skidelsky menar att kommunismens kollaps är det mest hoppfulla som hänt under 1900-talet. Det gäller bara att på nytt utveckla liberalismens idéer, som helt ramponerades 1914, till en "frihetens författning". Han tänker sig därvid att skattetrycket maximalt får uppgå till 30-35 procent av BNP.

Det är dock inte på den programmatiska sidan som boken har sina förtjänster. Den är i stället en utmärkt beskrivning av hur det politisk-ekonomiska tänkandet och nutidshistoriens skeenden på samma område utvecklat sig sedan slutet av 1800-talet. Författaren citerar historikern A Taylor för att kontrastera vad som föregick kollektivismen: "Fram till augusti 1914 kunde en sansad, laglydig engelsman gå genom livet och knappast märka att staten existerade, utöver postkontoret och poliskonstapeln."

Är inte detta något som vi bör sträva efter att restaurera? Boken rekommenderas.

top of page

Friedrich von Hayek, Vägen till träldom

Vänstern hade fel redan från början

Det framgår om man läser nyutgåvan av Vägen till träldom från 1944 (Timbro, 263 sidor) författad av "extremliberalen" Friedrich von Hayek (1899-1992) som fick nobelpriset 1974. Författaren varnar där för den ofrihet och fattigdom som blir följden om marknaden sätts ur spel och staten får expandera. Själva framställningssättet är dock i hög grad tidsbundet.

top of page

Per Gunnar Berglund, Konsten att avskaffa arbetslösheten

Det behövs en generell efterfrågestimulans för att minska arbetslösheten.

Denna expansion ska åstadkommas genom att öka det offentliga budgetunderskottet. Åtstramningspolitiken sedan 1970 har bidragit till att den egentliga sysselsättningen bara är 73-74 procent av 1970 års nivå. På tio år kan en återgång till full sysselsättning öka reallönerna med drygt 33 procent extra.

Detta radikala program läggs fram av den unge, "nykeynesianska" ekonomen Per Gunnar Berglund i boken Konsten att avskaffa arbetslösheten (Ordfronts förlag, 119 sidor). Han har lagt ner stor möda på egen statistisk forskning kring utvecklingen av tillväxt och sysselsättning. Bokens första del har mycket karaktären av lärobok om Sveriges ekonomi och ekonomiska politik. Andra hälften av boken är en plädering för att ökad privat och offentlig konsumtion behövs för att minska arbetslösheten.

Detta kan tyckas självklart. Men utgångspunkten är att detta ska ske inom ramen för en principiell keynesiansk efterfrågeexpansion finansierad med statlig upplåning. För alla det praktiska förnuftets män är detta en hädelse. "Samhällets ekonomi fungerar ju precis som det enskilda hushållets ekonomi och vi vet ju vad som händer om Nisse i Hökarängen försöker låna sig ur sina problem?" Med detta resonemang har man bevisat att J M Keynes (1883-1946) uppenbarligen var en idiot som kunde göra ett så elementärt misstag som att förorda upplåning.

I själva verket är det tvärtom. Man skulle kunna kalla den som anför Nisse i Hökarängen som argument för "keynesianismens vulgärkritiker". De menar att Keynes tog fel från början. Och mot dem argumenterar Berglund och några till som om det var dessa som skulle behöva övertygas för att den ekonomiska politiken skulle läggas om.

Men det är inte vulgärkritikerna som bestämmer den ekonomisk politiken. Det är i stället ekonomer med ett något mer sofistikerat resonemang om trögheter på marknaderna, NAIRU och faran för ränte- och valutaoro som hinder mot en ökad underbalansering. Eftersom deras huvudmän, politikerna, inte kan förstå eller förklara dessa resonemang använder sig politikerna av vulgärkritikernas argument (och riskerar ändå att bli utbuade på egna partimöten).

För att uppnå effekt borde Berglund mera vänt sig mot de seriösa kritikerna, som förvisso förstår att Keynes inte var en idiot, men som ändå drar sig för att rekommendera generell stimulanspolitik. Nu talar alla förbi varandra.

top of page

Människa och miljö. Om ekologi ekonomi och politik (Tidens förlag, 303 sidor) av Bert Bolin

Hur mycket kommer koldioxidutsläppen att höja havsvattenståndet de närmaste hundra åren? När Sveriges bilister förbränner bensin uppstår

koldioxid (C02) som är en helt giftfri och ofarlig förbränningsprodukt. Den finns människans i utandningsluft och uppstår också när biomassa (exempelvis trä) förmultnar. Men genom den så kallade växthuseffekten tenderar jordatmosfärens medeltemperatur att stiga - hittills ca 0,5 grader sedan slutet av 1800-talet. Denna temperaturhöjning orsakas delvis av koldioxidutsläppen.

Miljövännerna slog tidigt larm om att temperaturhöjningen skulle leda till att polarisarna skulle börja smälta och att havsvattenytan i världshaven skulle stiga flera meter. Risken för översvämningar gjorde att man i Sverige införde världens högsta koldioxidskatt på fossila bränslen utom torv (37 öre/kg). Miljöministern aviserar skattehöjningar på bensinen som motsvarar minst en 190-procentig höjning av koldioxidskatten. Är detta befogat?

Om man söker svaret på denna fråga i miljöläroboken Människa och miljö. Om ekologi ekonomi och politik (Tidens förlag, 303 sidor) av Bert Bolin och sju medförfattare under redaktion av Hans Strandberg blir man konfunderad. Här finns ett avsnitt som heter "Blir jorden varmare?" men någon risk för avsmältning av polarisarna nämns inte. I själva verket har forskningen nu kommit fram till att stegringen av havsytan inte längre kan betraktas som en säker effekt av koldioxidutsläppen. Men det framgår inte av boken, trots att Bert Bolin är utvärderare av sådana frågor åt FN:s klimatpanel (IPCC).

Nog borde något ha nämnts om avsmältningen av polarisarna som är (eller var) en av de mest kända miljöeffekterna för vanliga lekmän och av central betydelse för beskattningen av bilismen. Underbetyg åt Tidens förlag!

top of page

Lars Ingelstam, Ekonomi för en ny tid

Framtidsstudier eller framtidsforskning befinner sig i gränslandet mellan politik och vetenskap. Med dessa ord inleder Lars Ingelstam, professor i teknik och social förändring vid Temainstitutionen vid Linköpings universitet och tidigare chef för Sekretariatet för framtidsstudier, sin bok Ekonomi för en ny tid (Carlssons Bokförlag, 370 sidor). Grundtesen är att tekniska framsteg ger upphov till allt mindre behov av arbetskraft. Samtidigt ökar kostnaderna för sociala tjänster, utbildning och kultur. Välfärdsnivån hotas.

En viktig grund för dessa något motsägelsefulla ståndpunkter är vad som brukas kallas "Baumols kostnadssjuka" uppkallad efter den amerikanske nationalekonomen William Baumol, professor vid Princetown-universitetet och som var gästprofessor vid Stockholms Handelshögskola i början av 70-talet. Denna dubiösa teori har med förtjusning använts av politiker och ekonomer under årens lopp i Sverige för att dra felaktiga slutsatser om den långsiktiga ekonomiska utvecklingen och behovet av skattehöjningar.

Dessvärre lyckas Ingelstam inte analysera teorin med tillräckligt kritiska ambitioner, trots att boken i övrigt syftar till att ta död på en hel del vanföreställningar.

I korthet går Baumols teori ut på att förklara varför kulturstödjande institutioner New York på 60-talet inte kunde förstå varför operan, teatrarna, konsertarrangörerna och tavelgallerierna tycktes få allt sämre ekonomi, trots att ekonomin allmänt sett visade tillväxt och medborgarna uppenbart blev rikare. Upplösningen av denna paradox är enligt Ingelstam generande enkel och samtidigt teoretiskt banbrytande.

Baumol påvisade att tjänster av detta slag (som senare kom att kallas uno-actu-tjänster när mottagaren måste närvara) inte kunde rationaliseras till skillnad från varuproduktionen. Genom denna skillnad blir efter en längre tid tjänsterna relativt sett dyrare (räknat i varutermer).

Detta är förvisso riktigt men knappast orsaken till att efterfrågan på vissa tjänster sviktar. Mot Baumols substitutionseffekt verkar nämligen en inkomsteffekt som rimligen inte kan medföra minskad efterfrågan på tjänster. Det senare fenomenets orsaker måste i stället sökas i inkomstnivelleringen och skattetryckets stegring. Boken innehåller trots denna bristfällighet en hel del intressanta resonemang som man inte behöver instämma i för att finna stimulerande.

top of page

Curt Nicolin, Ny strategi för Sverige

Bolagsskatten bör tas bort till dess statsskulden understiger 1/4 av BNP genom en stor sänkning av subventionerna till näringslivet. Räntesubventionerna bör avvecklas. Riksdagens första kammare bör återinföras. Skilda valdagar. Halvera antalet riksdagsmän. Återinför marknadsekonomi. Det är sex av de 39 råd som förre SAF-ordföranden Curt Nicolin lägger fram i sin bok Ny strategi för Sverige (Ekerlids förlag, 86 sidor). Boken handlar om allt från människans utveckling under 1900-talet, etik och moral till rapporteringen om index för ekonomisk frihet i olika länder och energipolitiken.

top of page

Magnus Henrekson, Företagandets villkor - Spelregler för sysselsättning och tillväxt

Skattesystemet missgynnade småföretagen, mindre kapitalintensiva företag, nyetableringar och individuellt ägda eller familjeägda företag. Detta var ett medvetet drag i socialdemokratins skattepolitik sedan Ernst Wigforss' dagar. Hur nya jobb ska skapas i småföretagen är också en fråga som Magnus Henrekson, docent i nationalekonomi vid Industrins Utredningsinstitut, IUI, undersöker i sin utmärkta bok Företagandets villkor - Spelregler för sysselsättning och tillväxt (SNS Förlag, 139 sidor).

Man kan se boken som en vetenskaplig uppgörelse med det som blev klasskampens konkreta manifestationer.

top of page

Jane Jacobs, Morallära för 2000-talet

SF 1/96

LÅT INTE VÄKTARNA STYRA ÖVER
MERA ÄN STATSFÖRVALTNINGEN

Människan har två sätt att livnära sig På. Det ena sättet är att vi är i stånd att ta vad vi vill ha i likhet med djuren. Men vi människor är dessutom i stånd att idka handel - att byta varor och tjänster med varandra.

Dessa två sätt har under årtusendenas lopp utvecklat två helt olika system för moraliska seder: väktarsystemet och det kommersiella systemet. Om vi inte är medvetna om detta och blandar ihop normerna från de två systemen på olika områden kommer samhällslivet att urarta.

Detta är huvudansatsen i en mycket intressant bok skriven av den kanadensiska filosofen Jane Jacobs med titeln Morallära för 2000-talet (Ratio, 272 sidor). Originalets titel är "Systems of survival", vilken mer adekvat avspeglar vad boken handlar om.

Författaren har precis som Platon i sina dialoger byggt upp framställningen på ett samtal mellan några personer som tagit som sin uppgift att undersöka orsakerna till "hederlighetens sammanbrott".

Väktarsystemet styr polis, lagstiftning, domstolar, övrig statsförvaltning och kyrkan. Det bygger på styrka, hierarkier, lojalitet, lydnad, förpliktelser och tradition.

Det kommersiella moralsystemet styr handel, produktion och övrigt samarbete - t.ex. konst och vetenskap. Det bygger på aversion mot våld och framhäver frivilliga överenskommelser, hederlighet och respekt för kontrakt. För att det skall fungera väl förutsätter det ett väktarsystem.

En illustration till det senare är anekdoten om hur köpmännen i London en gång i tiden bekostade en hel flotta med örlogsskepp som de skänkte till Kronan för att få stopp på de pirater som härjade utanför kusterna. Man tror att det var så den engelska flottan uppstod. Ett annat exempel är uppkomsten av skiljedomstolar under medeltiden som först efter flera hundra år Införlivades med det statliga rättsväsendet.

Karaktäristiskt för väktarmoralen är de utanverk i form av t.ex. skrytsamhet och egenrättfärdigande som kan spåras under historiens lopp. Väktarna ser ner på det praktiska livets sedvänjor och betecknar exempelvis handel som föraktlig. Väktarmoralen har skaffat sig högre status och attraherar därför många människor som inte förstår att handelsmoralen ingalunda är en självklarhet.

Det finns därför en tendens att väktarmoralen gör inbrytningar på handelns område med förödande konsekvenser som följd. Ett exempel är maffian, ett annat är marxismen.

Den tragiska berättelsen om Ikofolket, ett skickligt jägarfolk i Kenya, visar att inte ens "den ädle vilden" klarar en sammanblandning av moralsystemen. Myndigheterna ville omskola de listiga och förslagna jägarna till jordbrukare. Detta förvandlade folket till en samling elaka och rovgiriga tjuvar och bedragare som med stor brutalitet också tog kål på varandra.

Moral är inte en så enkel sak som spekulativa filosofer länge föreställt sig.

Danne Nordling

top of page

Nils Lundgren och Hans T:son Söderström, Ekonomisk politik - En vänbok till Assar Lindbeck

Försvaret av kronan kostade 95 miljarder

Riksbankens misslyckade försvar av växelkursen för den svenska kronan under perioden från den 8 september 1992, då den finska marken släpptes att flyta, till den 19 november 1992 då kronan fick flyta, kostade staten 95 miljarder i kursförluster räknat på växelkurserna i december 1993. Till detta kommer något tiotal miljarder i realekonomiska förluster för Sverige.

Denna beräkning har gjorts av Nils Lundgren (Nordbanken) och Hans T:son Söderström (SNS) och presenteras i Ekonomisk politik - En vänbok till Assar Lindbeck (SNS förlag, 344 sidor). Författare är 20 olika ekonomer som någon gång varit knutna till Institutet för internationell ekonomi.

Boken omspänner vida fält såsom tilltron till nationalekonomerna, orsakerna till arbetslösheten, finansmarknaderna, försäkringslagstiftningen och frågan huruvida man kan inflatera bort budgetunderskottet.

Lundgren och Söderström ger i uppsatsen "Kronförsvaret hösten 1992- var det värt sitt pris?" först en bakgrund till den ekonomiska krisen. De menar att kronan kom under press av tre olika skäl. Det första var att priser och löner stigit snabbare än i de länder mot vilka vi tänkt oss att ha fast växelkurs. Vi hade därför kommit i en ny kostnadskris, trots att 80-talets normpolitik hade inrättats för att förhindra detta.

Ett andra skäl var den tyska återföreningen som ledde till att den tyska korträntan steg från drygt 5 procent 1989 till nästan 10 procent sensommaren 1992. Sverige måste då strama åt penningpolitiken trots att vi var på väg in i en djup lågkonjunktur - annars hade kronan fallit.

I stället knöts kronan till ecu:n den 17 maj 1991 vilket fick till följd en effektiv appreciering med 6 procent till augusti 1992. Med facit i hand borde kronan kanske i stället ha devalverats med 10-15 procent vid ecu-anknytningen.

Det tredje, och avgörande viktigaste, skälet var emellertid att Sverige under perioden 1986-1992 genomfört en ekonomisk-politisk omläggning som närmast kan karaktäriseras som ett systemskifte. Avregleringarna, skattereformen, hushållssparandet, sjunkande frånvaro, stopp för fastighetsspekulation och dyrt byggande, minskad offentlig sysselsättning, sjunkande inflation och stigande produktivitet innebar en välgörande långsiktig förbättring som emellertid tyvärr var förknippad med dramatiska negativa effekter på kort sikt: den inhemska efterfrågan kollapsade.

Lundgren och Söderström menar att vi byggt in ett krav på en mycket stor depreciering av kronan för att ersätta det efterfrågebortfall som systemskiftet orsakade på kort sikt.

Någon medvetenhet om att kronans växelkurs oundvikligen måste sänkas för att återställa den samhällsekonomiska balansen fanns emellertid inte vid denna tid. Alla trodde att kravet på devalvering återigen var den gamla vanliga frestelsen att på (ett) enkelt sätt komma ifrån den nya kostnadskrisen.

Detta är naturligtvis ett implicit underbetyg åt hela den svenska ekonomkåren som sysslar med makroekonomi. Nog torde väl finansdepartementet och i synnerhet dess långsiktsenhet ha kunnat inse vad som höll på att hända?

En enkel jämförelse med Danmark, som 1986 befann sig där Sverige hamnade 1982, visar t.ex. att bortfallet av inhemsk efterfrågan måste ersättas med en formidabel exportökning. Och hur kunde den s.k. marknaden uppfatta vad svenska ekonomer inte lyckades inse?

Nu vräkte riksbanken ut 250 miljarder kronor i utländsk valuta (varav 160 miljarder sista veckan före kronans fall) för att fullgöra ett dödsdömt uppdrag till mycket begränsad nytta. Genast efter kronfallet blev förlusten 10 procent och i december 1993 uppgick kursförlusten till 38 procent - dvs 95 miljarder kronor!
Till detta kommer att korträntan i drygt två månader kunde varit 5 procentenheter lägre och långräntan 2 procentenheter lägre, vilket skulle ha minskat BNP-fallet med något tiotal miljarder.

Författarna är mycket modesta när det gäller att dra kritiska slutsatser av den egna analysen.(Det gäller kanske att inte göra sig alltför impopulär i vissa kretsar.) Men sanningen måste fram! Om deras analys ligger nära sanningen är kronförsvaret en skandal som rimligen kommer att belasta skattebetalarna i Sverige med över 100 miljarder kronor!

Jämför med kritikstormen mot kostnaderna för bankstödet på cirka 60 miljarder. Där var ändå alternativet än mer katastrofalt. Men kronförsvaret var inte på samma sätt nödvändigt. Det berikade huvudsakligen spekulanterna och räddade inte Sverige från ett förgörande sammanbrott.

Danne Nordling

SF 7/97 Rec

ARBETSLÖSHETEN ÄR INTE STRUKTURELLT BETINGAD

Regeringens prognoser i budgetpropositionen visar att 1998 av allt att döma kommer att bli det sjätte året med oförändrat mycket hög arbetslöshet. Många har av detta dragit slutsatsen att större delen av arbetslösheten därför måste vara strukturellt betingad. Men detta menas att den inte beror på för liten efterfrågan på arbetskraft. Orsakerna skulle i stället vara permanenta problem som bristande "matchning", otillräckligt sökbeteende, dålig utbildning, för höga anspråk och försämrad anställningsbarhet.

Denna uppfattning får dock just inget stöd hos de 32 ekonomer och forskare som bidragit till boken 28 recept mot arbetslösheten under redaktion av Jan Johannesson och Eskil Wadensjö (SNS Förlag, 208 sidor). Genomgående bland dem som kommenterar orsakerna till den höga arbetslösheten är betoningen av den otillräckliga efterfrågan på arbetskraft. Hur en ökning av efterfrågan ska åstadkommas har dock författarna endast vaga föreställningar om.

Söker då de arbetslösa jobb tillräckligt aktivt? Detta har sociologiprofessorn Rune Åberg i Umeå undersökt. Han redovisar en jamförande studie för långtidsarbetslösa (minst tre år) och korttidsarbetslösa (mindre än sex månader). De långtidsarbetslösa lägger ned lika mycket tid på att söka jobb som de korttidsarb et slösa. Inte heller är de långtidsarbetslö sas anställningsbarhet så mycket sämre. Deras yrkeserfarenhet, yrkesutbildning och utbildningsnivå ligger i nivå med de korttidsarbetslösas. Inte heller har de högre löneanspråk. Men de bor oftare i små kommuner eller på orter med särskilt hög arbetslöshet.

Åberg drar slutsatsen att långa arbetslöshetstider är en följd av den höga arbetslösheten och inte beroende av diskriminering, bristande sökaktivitet eller låg anställningsbarhet. Inte heller beror arbetslösheten av "mismatch" - dvs av ökande vakanstider. Jämviktsarbetslösheten (NÅIRU) skulle alltså ligga betydligt lägre än vad t.ex Riksbankens företrädare låtit antyda det senaste året. Det betyder i sin tur att efterfrågan borde kunna ökas betydligt utan att det uppstår ökad inflation.

Den stora bristen är att ingen av författarna talar om hur man sakligt och psykologiskt ska kunna driva igenom en efterfrågeökande politik. Det gäller också boken Underskottsparanojan av den amerikanske nationalekonomiprofessorn Robert Eisner (Ordfront förlag, 84 sidor). Anders Björklund, professor i nationalekonomi vid socialforskningsinstitutet i Stockholm menar, utan närmare förklaring, att det i en värld med flytande växelkurs inte är möjligt att stimulera den allmänna efterfrågan utom genom att förbättra konkurrenskraften genom sänkt växelkurs. Detta är å andra sidan inte påkallat eftersom konkurrensvillkoren redan är så goda.

Professor Bertil Holmlund i Uppsala pekar däremot på höga reala lönekostnader som ett hinder mot en sysselsättningsexpansion. Det förefaller något motsägelsefullt eftersom han i andra sammanhang avlärdat tesen att lägre löner (för lågavlönade) skulle ge flera jobb. En intressant bok för den kvalificierade läsaren.

Danne Nordling

Skattebetalarnas utredningschef

Ur SNS pressmeddelande

28 recept mot arbetslösheten

Den svenska ekonomins allvarligaste problem är den rekordhöga arbetslösheten som hotar att bli bestående. Vilka vägar finns det för att lösa arbetslöshetsproblemet? I en ny bok, 28 recept mot arbetslösheten (SNS Förlag) presenterar 32 forskare förslag till åtgärder för att övervinna arbetsmarknadskrisen.

Författarna, som är nationalekonomer, ekonom-historiker, sociologer, socialmedicinare och statsvetare. behandlar olika aspekter av arbetslöshetsproblemet. I boken analyseras finans- och penningpolitik, lönebildning. arbetsrätt, arbetslöshetsförsäkring, EMU, central och decentraliserad arbetsmarknadspolitik. utbildnings- och forskningspolitik, invandrings-, arbetstids- och folkhälsopolitik m.m.

Åtgärdsförslagen visar betydande överensstämmelse i åsikter, men också olikheter på vissa områden. De 28 recepten är inte samordnade, författarna har oberoende av varandra lämnat sina förslag, men sammantagna skulle recepten kunna ses som delar av ett program för att minska arbetslösheten.

Huvudingredienserna i förslagen skulle kunna kombineras på följande sätt:

En något mer expansiv politik kombinerad med åtgärder för att minska inflationstendenserna. Det bör ske främst genom en ändrad lönebildning åstadkommen genom ändrad institutionell inramning och ändrade incitament, men också genom ökad priskonkurrens.
En förändrad lönestruktur kan underlätta för speciellt utsatta grupper som ungdomar och invandrare att få arbete.
En bantad central arbetsmarknadspolitik i kombination med en förstärkning av de traditionella rörlighetsfrämjande åtgärderna och åtgärderna för de sämst ställda.
En satsning på utbildning i olika former.
En allmän arbetstidsförkortning är inte någon framkomlig väg men en mer flexibel arbetstids-förläggning kan vara ett bidrag till arbetslöshetsbekämpningen.

åter till artiklar av Danne Nordling

Bokrecensioner II Danne Nordling

<Urval I

28 recept mot arbetslösheten

Bokrecensioner II
Danne Nordling