Skatter & Välfärd nr. 1/99

=====

Traditionellt har insiktsfulla debattörer i Sverige avvisat möjligheten att argumentera i värdefrågor i enlighet med Axel Hägerströms emotivistiska filosofiska teori som i Sverige kallats värdenihilism. Rättvisa handlar därför bara om subjektiva värderingar och inte om något verkligt.

Under de senaste decennierna har emotivismen angripits av filosofer som menar att det är fullt möjligt att argumentera logiskt och rationellt i värdefrågor. Denna riktning kallas värderealism och går ut på att värden är något verkligt - inte bara en fråga om inställningar och värderingar som varken kan vara sanna eller falska.

Tillämpat på frågan om det finns någon verklig distributiv rättvisa, blir svaret från det värdenihilistiska lägret att talet om rättvisa bara är ett verbalt trick för att vinna sympati med en positivt värdeladdad term som saknar referens till något verkligt. Därför finns det inte något objektivt svar på frågan om vad som är rättvist. Den ene tycker si och andre tycker så.

Ett berömt exempel på lönerättvisans godtycklighet finns i Matteusevangeliets berättelse om vingårdsarbetarna (Matt: 20:1-16). Vid dagens slut fick de som arbetat hela dagen lön för ett fullt dagsverke. Men även de som hållit sig undan från daglönarnas marknadsplats under en stor del av dagen, fick genom vingårdsägarens godhet ändå arbeta några timmar och lön för ett fullt dagsverke. Detta uppväckte harmsna känslor av avundsjuka hos de heltidsarbetande trots att de fått gängse lön själva.

Sensmoralen i denna historia kan tolkas som att arbetsgivaren har en suverän rätt att använda avlöningsprinciperna som ett instrument för godhet eller för effektivitet i produktionen alldeles oberoende av vad arbetstagarna har för känslomässig inställning till något så flyktigt som "rättvisa".

Både Håkan Lundgren (som skriver att värderingarna inte är enhetliga) och Anders Lönnberg (som citerar att rättvisa är en förhandlingsfråga) förefaller ansluta sig till den nihilistiska synen. Det gäller också Anders Isaksson som citeras av Elise Friis-Molin på sidan XX (rättvisan finns i betraktarens öga).

Uppenbarligen ligger det mycket i denna tolkning av rättvisans godtyckliga karaktär - i synnerhet mot bakgrund av svensk samhällspolitisk och lönepolitisk debatt de senaste 35 åren. Men detta kanske ändå inte är hela sanningen.

Enligt värderealismen säger ett seriöst påstående om rättvisa någonting om verkligheten. Om vi återgår till vingårdsexemplet, betyder de heldagsarbetandes kritik mot arbetsgivarens "orättvisa" lönesättning att de känner sig förfördelade med hänvisning till ett (implicit) kontrakt som säger att avlöning för vindruvsplockning skall ske i förhållande till arbetad tid. Föreligger detta kontrakt i verkligheten (t ex genom sedvänja) är lika lön per dag en orättvis avlöningsprincip. Framhävdar arbetsgivaren att tillämpa sin princip får han räkna med att fler och fler håller sig undan till sent på dagen för att få samma fördel som andra "deltidsarbetande". Som så ofta kommer godheten att inverka förödande på arbetsincitamenten.

Det finns dock ingenting som hindrar vingårdsägaren att både tillämpa en i fundamental mening rättvis löneprincip och använda sina pengar för att utöva "godhet". Han kan dela ut sina pengar i förhållande till hur sjuka, magra eller barnrika vingårdsarbetarna på orten är. Men han bör avhålla sig från att idka välgörenhet i proportion till graden av arbetsskygghet. I det långa loppet kan inte ens de gynnade "deltidsarbetande" tycka att det är en rättvis princip eftersom en sådan "god" vingårdsägare ganska snart hamnar på obestånd genom att för litet arbete blir utfört.

Vid explicita kontrakt behöver man inte ens använda termen "orättvis" vid kontraktsbrott fastän man menar samma sak. Det är en fördel att undvika tysta överenskommelser som replierar på oklara sedvänjor och ej dokumenterad praxis och i stället satsa på tydliga kontrakt. Implicita kontrakt leder naturligen till större frekvens av tolkningstvister.

Med ett värdenihilistiskt betraktelsesätt kan orättvisa löner förvisso vara någonting önskvärt. Ett sådant påstående betyder ingenting mer än att man t ex ogillar löneskillnader men gillar den välfärd och tillväxt som löneskillnaderna åstadkommer. Så tolkar Lundgren Ragnar Ohlssons plädering för att löneskillnader är orättvisa [ se Ohlsson 1998] . Det är inte konstigare än att vissa personer kan påstå att de "hatar att gå till tandläkaren och laga hål".

En värderealist kan emellertid hävda att den som säger sig hata att gå till tandläkaren inte gör ett seriöst påstående om sin rangordning av värden. Än mindre är det seriöst att påstå att man önskar sig det orättvisa. En fundamental egenskap hos de flesta människor i västerländska samhällen är att de föredrar fler ekonomiska nyttigheter än färre. Lika fundamentalt är att den som kan åstadkomma fler nyttigheter gör detta i större utsträckning om han eller hon får en ekonomisk belöning som har samband med detta. Om den ekonomiska belöningen i stället tillfaller någon annan betecknas detta som "orättvist". Ett sådant synsätt är också koherent med principerna i övrigt för den marknadshushållning som få personer numera vill avskaffa.

Den som utifrån detta synsätt ändå känner motvilja mot den (ojämna) inkomstfördelning som då uppkommer kan rimligtvis argumentera för en omfördelning i efterhand. Men han begår ett misstag om han hävdar att löneskillnaderna efter "förtjänst" eller liknande i sig är orättvisa. Det skulle betyda att fel personer får de ekonomiska belöningarna. (Jag utesluter här att det bara är fråga om tom retorik.) Vilka resonemang dessa ovannämnda argument för en omfördelning kan tänkas bygga på är en komplicerad fråga - i varje fall om omfördelningen skall garantera någonting mera än grundtrygghet för de sämst ställda. Sålunda har Sven-Ove Hansson, som inledde debatten om rättvis lön i förra numret [ Hansson 1998] , inte ansett sig kunna lägga ner "ett rätt stort arbete" på att besvara de frågor som Wårstam och Friis-Molin väcker med anledning av hans inlägg (se sidorna XX-YY i debattavdelningen i detta nummer). Kan det kanske vara så att det inte finns några bärande rättviseargument för en långtgående utjämning av arbetsinkomsterna?

Danne Nordling

Hansson, Sven-Ove [ 1998] : Utjämning för det sämst ställda, intervju, Skatter & Välfärd 4/98 sid 18-23

Ohlsson, Ragnar [ 1998] : Rättvis lön, Tidskrift för politisk filosofi nr 2, sid 38-60