Skatter & Välfärd nr 1/1999:

Svar till Sven Ove Hansson (nr 4/98)

============
Elise Friis Molin

I S&V nr 4/98 finns en intressant intervju med Sven Ove Hansson,
socialdemokrat och docent i teoretisk filosofi. Hans resonemang om rättvisa
och progressiva skatter visar på en bristande respekt för andras inkomster
och egendom. Han vill utjämna för att bekämpa rikedom - inte fattigdom.

Jag söker i artikeln efter svaret på vad Hansson anser vara en rättvis
fördelning. Det avfärdas raskt med orden "det är ganska meningslöst att
utforma formler för beräkningar över när den fullständiga rättvisan skall
anses vara uppnådd. Det viktiga är färdriktningen - att utforma en politik
som syftar till att få ett samhälle som människorna upplever som rättvist."
Vilka människor menar han? Ungdomsgänget som rycker handväskor av gamla
tanter kan ju sägas praktisera en spontan, principlös socialism: "Hon har
pengar och inte vi, det är inte rättvist. Vårt behov är dessutom större än
hennes". Den mindre lyckade köpmannen som en mörk natt krossar skyltfönstret
för konkurrenten som ständigt och jämt lyckas bättre hävdar att det inte kan
anses vara rättvist att konkurrenten lyckas och inte han. Extrema exempel?
Visst, men saknas principer vilka moraliska invändningar kan då göras?

Avsaknaden av principer gör skattepolitiken godtycklig och oförutsägbar. När
exempelvis värnskatten infördes ursäktades detta med "det allvarliga
ekonomiska läget" och att den var tillfällig. Gradvis har värnskatten kommit
att bli permanent och ett sätt att "fördela bördorna någorlunda rättvist".
Principer är viktiga då makt inte alltid är rätt och vare sig egendom eller
inkomster är manna från himlen. Det finns med andra ord inte någon kista med
pengar som Hansson, Rawls eller några politiker har rätt att pytsa ut efter
eget tycke och smak.

Få ord har missbrukats mer än ordet "rättvist". Vad som är en rättvis
fördelning eller inte kan vare sig Hansson, undertecknad eller någon annan
avgöra. Rättvis fördelning är något subjektivt. När vi funderar över en
rättvis fördelning mellan X och Y använder vi en godtycklig måttstock.
Lösningen är att vi i stället koncentrerar oss på hur fördelningen
uppkommit. Har fördelningen uppkommit rättvist är den rättvis.

Äganderätten är med andra ord det begrepp vari frågan om en rättvis
fördelning kan lösas. Vad är då ett rättmätigt innehav? John Locke's
definition är (vilken jag ansluter mig till) de innehav som kommer av att
man blandar sitt arbete med det oägda, skapar något nytt ur det, eller
köper, byter eller får något av någon i en frivillig transaktion. Rättvis
fördelning kan med den definitionen endast skapas när staten avhåller sig
från att omfördela egendom och inkomster.

Om staten med våld eller hot om våld omfördelar egendomar kan det inte
existera någon rättvis fördelning. Hansson kan däremot sägas vilja använda
statens våldsmonopol som ett instrument för att med tvång skapa materiell
jämlikhet, men han kan inte skapa en rättvis fördelning.

Kanske var det kulturkrocken som gjorde att jag reagerade över Hanssons
svar. Som företrädare för Sveriges handels- och tjänsteföretag är
frivillighet något som ligger mig varmt om hjärtat. En affärsförhandling är
frivillig. Båda parter är medvetna om att den andre kan dra sig ur om
villkoren för en affär inte är tillräckligt fördelaktiga. Detta gör att
överenskommelsen blir en bra affär för alla parter. För handlarna är
frivillighet - inte tvång - den grund som de bygger sin verksamhet på.
Frågeställningar om vem som tjänar och vem som drabbas är inte aktuella då
affärsförhandlingar som en konsekvens av frivilligheten är ett plussummespel
- inte nollsummespel.

När Hansson säger att skatt behövs för att skapa jämlikhet använder han
ordet rättvisa som tillhygge. Varför ska Lisa tjäna 1.000.000 kronor när
Kalle endast tjänar 150.000 kronor, det är väl ändå orättvist? Lisa och
Kalle är handlare. Lisa når en högre inkomst då hon använder sin egendom på
ett mer effektivt sätt än Kalle. Den handlare som bäst förstår hur han/hon
kan tillgodose kundernas önskemål och intressen lyckas bäst och tjänar
vanligen mest. Lisa är vidare angelägen om att hennes kunder inte enbart
köper hennes produkter utan också att de känner sig nöjda, kundernas
belåtenhet är ju villkoret för framtida affärer. I dessa tider av
massarbetslöshet - och politiska förhoppningar om att nya jobb skall skapas i
handels- och tjänstesektorn - förtjänar även att påpekas att det är
framgångsrika Lisa - inte Kalle - som nyanställer.

Skapar progressiva skatter rättvisa och jämlikhet? Hansson anför två
argument: pengarnas sjunkande marginalnytta och skatt efter förmåga. Vad
gäller det senare har exempelvis Skattebetalarnas förening visat på hur
medborgare tvingas flytta från sina hem som en konsekvens av de allt högre
skatterna. Den förmåga som åberopas av Hansson exkluderar väl inte de som
valt att bli villaägare? Högskattestatens jämlikhetssträvanden slår mot
alla, inte minst mot dem med låga inkomster. Argumentet om pengarnas
sjunkande marginalnytta ifrågasätts av Hansson själv. Det vore trots detta
intressant att höra Hanssons svar på frågan: Vad ger staten rätt att ta
inkomster från dem som anses ha liten marginalnytta och ge till dem som anses
ha "större glädje" av pengarna?

Per Albin Hansson beskrivning "...där försöker ingen skaffa sig fördel på
andras bekostnad..." visar att den gamla socialdemokratin hade en helt annan
inställning till hur ett fungerande samhälle ser ut än dagens
socialdemokratiska arvtagare. I dag verkar avundsjukan styra. Det tycks som
om Ernst Wigforss ord "Fattigdomen fördrages med jämnmod då den delas av
alla" är vägvisare. Det är moraliskt att leva på andras ansträngningar och
omoraliskt att leva på egna ansträngningar. Värn- och förmögenhetsskatten
hämtar inspiration från denna norm.

En ekonomi är, som tidigare påpekats, inget nollsummespel - en person, grupp
eller land kan få det bättre utan att någon annan får det sämre. I en
ekonomi som växer, skapar enskilda människor med sitt arbete fler varor och
tjänster som i sin tur efterfrågas av andra. Den som producerar blir rikare
än tidigare precis som samhället i stort. Han eller hon som inte gör något
blir absolut sett inte fattigare, men relativt sett fattigare.

Vad är viktigast; att minska fattigdomen eller rikedomen? Om det är
rikedomen som är problemet är det mycket enkelt. Staten kan konfiskera all
privat egendom med ett beslut i Sveriges riksdag. Skall vi försöka minska
fattigdomen måste politikerna sänka skatterna ordentligt. Skatter förstör
möjliga arbetstillfällen, skadar sparandet, investeringar och teknologiska
framsteg. Därför måste de offentliga utgifterna minskas. Statens skatter
koncentreras till att finansiera de kollektiva nyttigheterna. Staten måste
ta bort de hinder som i dag sätter stopp för eller fördröjer all den
produktiva energi som finns hos medborgarna. Försök skapa bästa möjliga
jordmån för exempelvis de tjejer och killar som har entreprenörsanda och
vill förverkliga en idé. En del kommer att lyckas och andra misslyckas. De
som lyckas skapar resurser som kan komma andra till del. Att kväva dessa
försök med krångliga regelverk och höga skatter har litet eller inget alls
med omsorg om de fattiga att göra.

En annan socialdemokrat - Anders Isaksson - är måhända den som bäst
sammanfattat striden om vad som är rättvis fördelning eller inte: "Det är
med rättvisan som med skönheten. Den sitter i betraktarens ögon."

Elise Friis Molin

Sven Ove Hansson har beretts möjlighet att i detta nr besvara Wårstams och Friis Molins debattinlägg men han har avböjt erbjudandet. (Se även artikel på sid 28 i detta nr.)

Se även svar från Petra Wårstam: Sjunkande marginalnytta ger ej rätt att omfördela S&V 1/99

Rawls tori i sammandrag

Skatter & Välfärd

Danne Nordling