Egoism 2000-01-10 (artikelmanus)

Egoism och altruism - en nyansering i nio kategorier

Danne Nordling

En betydande del av den moralfilosofiska diskussionen har alltid kretsat kring begreppsparet egoism - altruism. För praktiskt bruk har lanserats moralläror som mer eller mindre starkt har uppfordrat till ett osjälviskt beteende och samtidigt fördömt själviskheten som något ont. Att främst tänka på vad som är bäst för andra vid utförandet av olika handlingar ses däremot som något gott. Den etiska egoismen som en lära att rätta sig efter har förvisso diskuterats som en teoretisk konstruktion men inte egentligen lanserats i praktiken. Många har dock kanske misstänkt att nationalekonomernas rationelle, nyttomaximerande "economic man" utgjort ett led i en förtäckt plädering för etisk egoism.

För många är redan blotta tanken på att egoismen skulle accepteras i seriösa sammanhang någonting rysansvärt. För andra är "egoismen" mera en fråga om frigörelse från auktoritära institutioner för att uppnå självbestämmande på individualistisk grund. Självuppoffringens plikt har därmed tenderat att vila på ett alltmer uttunnat fundament även om kravet på altruism (som "solidaritet och rättvisa") har starkt verbalt politiskt stöd i välfärdsstaterna.

Debatten om egoism och altruism förefaller ha försvårats av att inte några riktigt adekvata definitioner för dessa begrepp har använts. Om egoism definieras som att tänka på sig själv och inte på andra vid utförandet av handlingar är det uppenbart att definitionen är för vid. Om altruism skall vara rättesnöret vid allt handlande är det likaledes uppenbart att ett sådant krav är orealistiskt långtgående. Att handla osjälviskt vid en mängd triviala, vardagliga beslut är inte att tänka på. Det måste finnas åtminstone en tredje kategori handlingar som karaktäriseras av ett slags neutralt egenintresse.

Är då inte alla handlingar i själva verket dikterade av egenintresse? Det har ibland hävdats att den som finner tillfredsställelse i att skänka bort sina pengar till de fattiga är lika egoistisk som den som berikar sig själv genom att stjäla från de fattiga. Man tillgodoser ju i båda fallen sitt eget intresse, annars skulle man inte handlat som man gjorde. Här träffar vi återigen på ett språkbruk som mest ställer till förvirring. Vad frågan gäller är vilken relevans den teori som olyckligtvis kallas 'psykologisk egoism' har för moralfilosofin. Att välja att göra det man faktiskt gör borde inte kallas egoism. Då har man definierat bort det moralfilosofiska problemet. Jag väljer att i fortsättningen inte diskutera egoism och altruism i dessa psykologiska termer.

Den kristna etiken i traditionell tappning har starkt betonat både att man skall vara osjälvisk och också saktmodigt självutplånande. Kravet på osjälviskhet framgår av Bergspredikan med formuleringar som "tar någon ifrån dig manteln, så hindra honom inte från att ta skjortan också (Luk 6:29) samt "Ge åt alla som ber dig, och tar någon det som är ditt, så kräv det inte tillbaka" (Luk 6:30). Även "den gyllene regeln" (att man skall göra mot andra vad man vill att andra skall göra mot en själv) har anförts som en maxim som föreskriver osjälviskhet. Detta synes dock vara missriktat i en rad fall. En rimlig ömsesidighetsregel karaktäriseras snarare av ett "upplyst, långsiktigt egenintresse" än av självuppoffring. Liknande gäller för Immanuel Kants formulering i form av "det kategoriska imperativet" (handla efter en maxim som kan bli allmän lag).

En ömsesidighetsmaxim riktar i själva verket uppmärksamheten på en helt ny moralisk kategori som varken kan sägas besjälas av egoism eller altruism. Vad saken gäller är att man skall gynna andra för att de skall gynna en själv. Man kan helt enkelt inte kräva av andra att de skall stå till tjänst av osjälviska skäl. Om exempelvis någon annan skall utföra arbete åt en själv fordrar detta att man utger kompensation åt arbetstagaren. Till och med allmosor åt fattiga och sjuka skulle kunna ses som embryot till ett socialförsäkringssystem. Om man själv skulle råka ut för ekonomisk misär är det bra att ömsesidighetsprincipen tillämpas.

Ömsesidighetsprincipen är naturligtvis fundamental vid allt handelsutbyte. Det har framkastats som en förklaring till att handel uppstått att ursprunget skulle varit gåvor och gengåvor. Man kan lätt föreställa sig hur missnöje med gengåvornas storlek lett till regelrätta förhandlingar om den adekvata storleken på "gengåvan". Hur som helst är det svårt att förstå hur detta ömsesidiga utbyte skulle kunna fördömas som egoism. Man kanske förväxlar utbytet som sådant med hur mervärdet från ett samarbete skall fördelas. Där finns alla möjligheter att känna sig förfördelad och skälla motparten för egoism och snålhet.

Att göra gott för att uppnå egna fördelar går också igen i den kristna lärans sätt att öka motivationen hos dem som har något att avstå: Det är en väg att uppnå sin egen själs salighet. Ett rent handelsutbyte, visserligen med inslag av transcendenta element, är alltså ett av den kristna lärans fundament. Dekalogen är ett annat fundament som inte innehåller något bud om osjälviskhet. Att inte stjäla, döda, ljuga om sin nästa eller försöka genom bedrägeri lägga sig till med hans hus och andra tillgångar utgör förutsättningar för ett civiliserat utbyte med andra samhällsmedlemmar. Budet att man skall ta hand om sina föräldrar är ett sätt att lösa inkomstbortfallsproblemet i avsaknad av ett pensionssystem.

Att gynna andra för att gynna sig själv bör inte kallas egoistiskt. Ömsesidigt gynnande är något helt annat än att gynna sig själv på bekostnad av andras välfärd. Någon moralfilosofisk term för detta beteende är svårt att hitta. Man skulle kunna tro att den etiska diskursen aldrig blivit riktigt medveten om begreppets existens. När detta fenomen diskuteras inom andra discipliner talar man om samarbetslösningen för det tvåmansspel som spelteorin kallar 'fångarnas dilemma'. För att uppnå lösningen som också kallas 'det gemensamma bästa' krävs att båda parter agerar i enlighet med ett långsiktigt, upplyst egenintresse och inte låter kortsiktig egoism leda till 'avhopp' som för stunden ger större utdelning på motspelarens bekostnad. Samarbetsstrategin har dessvärre ibland kallats för altruism (se exempelvis Lewin 1988 som skriver: "Om de väljer altruistiskt och samarbetar, uppnår de…" sid 135).

Ytterligare en typ av beteende ställer till förvirring i egoism-altruismdebatten. I Filosofisk Tidskrift förekom en hänvisning till detta i Anders Tollands debatt om altruismen med Jan Tullberg. Den förstnämnde frågar sig hur man skall klassificera att man med ringa ansträngning håller upp en trögöppnad dörr för den som kommer efter en själv (Tolland 1997). Detta är till stor nytta för den som själv slipper baxa upp dörren. Man gynnar alltså någon utan att uppoffra särskilt mycket själv. Att kalla detta för altruism och självuppoffring är uppenbarligen att skjuta över målet. Men det är inte heller fråga om någon ömsesidighet enligt ovan. Vad är det då? Låt oss kalla denna kategori 'tillmötesgående beteende'.

Efter denna snabba genomgång av olika nyanseringar av mellanformer inom ramen för begreppsparet egoism-altruism alltifrån att gynna sig själv genom att skada andra till att gynna andra genom verklig självuppoffring kan vi konstatera att det i varje enskilt fall finns tre effekter av påverkan på andra och på en själv. Dessa är 1) att man själv gynnas 2) att man inte påverkas och 3) att man själv skadas eller tvingas offra något påtagligt intresse. På samma sätt borde också andra berörda subjekt kunna påverkas positivt, neutralt eller negativt. Enkel matematik leder till att det förutom de ovan behandlade fem fallen teoretiskt borde finnas ytterligare fyra eftersom totalantalet måste bli nio. (En tidigare version av denna ansats finns i Nordling 1991.)

Ett av dessa ytterligare fall antyddes ovan i form av den asketiska moral som exempelvis den kristna religionen tidvis påbjudit manifesterad som saktmodighet och självutplåning. Man själv offrar betydande delar av den egna välfärden utan syfte att härigenom förbättra (eller försämra) för andra. Denna kategori ligger utanför den konventionella ramen för diskursen om egoism-altruism och nämns för att fullständiga det analysinstrument som 3x3-ansatsen utgör. Detta gäller även återstående tre kategorier.

För att få en mer systematisk överblick kan de olika moraliska kategorierna ställas upp i en matris med nio fält. Till vänster på de tre raderna anges hur man själv påverkas i termer av gynnas, påverkas ej, skadas. Upptill i de tre kolumnhuvudena anges i samma termer hur andra berörda subjekt påverkas av ens egna handlingar. Påverkan antas vara av någorlunda materiell natur - verkningar av psykologisk eller "andlig" natur beaktas inte.

 

Taxonomi för interpersonella moraliska relationer

 

Andra berörda subjekt

 

gynnas           

påverkas ej

skadas

Man själv

gynnas

1. Ömsesidighet

2. Neutralt

egenintresse

3. Egoism

Man själv

Påverkas

ej

4. Tillmötesgående

5. Neutralism

6. Illvilja

Man själv

skadas

7. Altruism

8. Asketism

9. självdestruktiv

illvilja

 

 

Med hjälp av matrisen kan vi se att handlingar som görs i syfte att gynna en själv - den första raden (rutorna 1-3) - finns tre varianter av egenintresse. Att kalla alla tre kategorierna "egoism" måste leda till missförstånd. Det förefaller vara en förklaring till att debatten om egoismen hittills varit så förvirrad. Liknande gäller handlingar som görs med syfte att gynna andra - den första kolumnen (rutorna 1, 4 och 7). Att kalla alla tre kategorierna "altruism" synes vara direkt orimligt. För att närmare belysa matrisens användbarhet som analysinstrument skall varje kategori kort behandlas med hjälp av konkreta exempel.

Ömsesidigt beteende (1) kunde också kallas samarbete och går ut på att gynna sig själv genom att också gynna andra. Tjänster och gentjänster, direkt byteshandel och liknande är okomplicerade former. Det stora problemet uppstår när samarbetsinsatserna görs vid ett tillfälle och utfallet kommer vid ett senare tillfälle. Då förutsätter samarbete att man trots den ökade utsattheten kan ha förtroende för motparten och vice versa. I annat fall kommer motparten att hoppa av från samarbetet och försvinna med både vinster och insatser. Ens egen situation blir då sämre än om man avstått från att försöka samarbeta.

Om båda parter är beredda att skänka sina insatser till den andre utan att förvänta sig någonting alls i gengäld kunde man möjligen tala om "reciprok altruism". Att båda får det bättre än i utgångsläget blir då en oavsiktlig biprodukt av gåvoutbytet. Det är uppenbart att dessa förutsättningar för samarbete är både ovanliga och begränsat produktiva. Syftet med samarbete är vanligtvis att man själv med sitt eget intresse för ögonen utnyttjar den andres egenintresse för ett ömsesidigt, lukrativt samarbete. Detta behöver inte alltid ske i explicita och kontrakterade former. Förekomsten av "tysta överenskommelser" medför att det inte alltid är så lätt att genomskåda vad som pågår.

Neutralt egenintresse (2) kunde också kallas självtillfredsställande beteende. Det går ut på att gynna sig själv utan att det påverkar andra i påtaglig omfattning. I varje fall är syftet med handlingarna inte att åstadkomma någon moraliskt signifikant verkan på andra. Att äta, sova och andra vardagsaktiviteter är okontroversiella torde vara klart. Men redan när man skall köpa sin mat kan problem uppstå. Får man söka de billigaste matpriserna utan att kallas girig och egoistisk? Och om inte fasta priser råder, får man då köpslå eller måste man betala det begärda priset? Girighet har ansetts vara en dödssynd och likaså frosseri och "otukt". Vad finns det för anledning att moraliskt fördöma andra människors levnadssätt så länge det inte påverkar andra mer än att de kan förargas över avvikelser från den ytliga konvenansens krav?

Egoistiskt beteende (3) eller själviskhet innebär att man tillgodoser sina egna intressen på bekostnad av andra människor eller utan hänsyn till andras intressen ( underförstått att dessa missgynnas). Ett typiskt fall är när den ene efter att ha skapat tillit hos den andre för ett förtroendefullt samarbete utnyttjar dennes insatser för egen vinning genom att "hoppa av". (Det är alltså fråga om "defect-strategin" i 'fångarnas dilemma'.) Kategorin omfattar även enklare fall som i vanligt språkbruk inte benämns egoism utan kriminalitet (t ex stöld). Orsaken till detta kan vara att det redan finns en rättslig-juridisk sanktion vid kriminalitet varför handlingarna inte ytterligare behöver fördömas moraliskt i termer av egoism och andra negativt värdeladdade ord.

Förtroendefulla förväntningar som inte uppfylls men som inte heller är explicit reglerade är centrala för handlingar som fördöms som egoism. Ett exempel kan vara att den ene av två kompanjoner trodde att man var överens om att dela vinsten lika medan den andre vill dela efter förtjänst och ha en större andel. Den förstes argument mot den senare blir då lätt att detta innebär ett otillbörligt och egoistiskt gynnande av den andre på den förstes bekostnad (genom att den förstes intressen skadas).

Om en privatperson skall sälja sitt hus eller lägenhet finns normalt inte sådana förväntningar. Köparen som bjuder under det begärda priset brukar inte fördömas som egoist - inte heller en säljare som annonserat att han säljer till högstbjudande. Däremot kan en säljare som erbjudit ett pris men som inte står fast vid detta när fler ivriga köpare dyker upp få höra att han är en egoist. Att

två personer som skall komma överens om priset på ett hus har motstridiga intressen vid köpslåendet gör inte att båda borde fördömas som egoister. Sådana fördömanden är mer adekvata om någon begagnar sig av list och bedrägeri för att få egna fördelar.

Tillmötesgående beteende (4) innebär att man själv inte uppoffrar något väsentligt för att gynna någon annan. Hövlighet, vänlighet och normal generositet bör räknas till denna kategori. Den som t ex upplyser någon om vägen anstränger sig inte speciellt mycket men kan vara till enorm nytta för den som får upplysningen. Ofta nekar man att ta emot eventuell ersättning för "besväret" trots att den andre kan ha vunnit tiotusentals kronor på ens handlande. Den som vill ha betalt beskylls säkerligen för att vara egoist. Vid lånetransaktioner förbjuder lagen också att man "utnyttjar någons trångmål".

Neutralism eller neutralt beteende (5) innebär också att man inte uppoffrar något väsentligt men nu är syftet varken att gynna eller skada andra. Ett enkelt exempel är trafikregler och ordningsregler. Om man kör på höger sida påverkas varken man själv eller andra. Det är bara när man bryter mot reglerna som effekter uppstår. En stor del av strafflagstiftningen har samma funktion. Att alltid avhålla sig från handlingar som har positiva effekter på en själv eller andra är däremot inte vad som normalt förväntas av en person. Samarbete med andra, tillmötesgående och att man unnar sig själv åtminstone en del av vad man har råd med är oftast vällovligt. Och man kan knappast klandras om man gör motstånd mot andras regelbrott som drabbar en själv. Den som varken vill lämna ifrån sig manteln eller skjortan när någon försöker ta dem kan inte klandras för egoism - möjligtvis för icke-altruism. Självförsvar ses för det mesta som moraliskt godtagbart.

Värre blir det när självförsvaret tas över av en vilja att "ge igen" eller hämnas. Då har vi förflyttats en ruta till höger och har att göra med illvilja (6) eller illvilligt beteende. Syftet är nu att skada motparten utan att man vinner något materiellt på grund av detta. Naturligtvis kan det ske mer oprovocerat och utföras i mera lättare former - t ex som försmädligheter och mobbing. Är då illvilja och skadelystnad egoism? Inte egentligen - här saknas den egna vinningslystnaden och beteendet förtjänar därför en egen kategori.

Altruism eller osjälviskhet (7) består här i en så avsevärd självuppoffring att man kan tala om att skada sig själv för att gynna andra. Det är alltså inte fråga om trivialiteter som t ex tillmötesgående i nödsituationer som man till och med skulle kunna lagstifta om - speciellt som utgivandet av kompensation till den hjälpande vore en praktisk möjlighet (t ex transport av blodigt trafikoffer till sjukhus). Inte heller bör till denna kategori räknas sådana hjälpinsatser som att rädda sitt eget barn ur ett brinnande hus genom att åsamka sig själv betydande brännskador. Sådant räknar sociobiologerna som genetiskt betingat och inte som riktig altruism.

Som nämndes tidigare är altruism inte heller att offra något för andra för att vinna på det själv i det långa loppet även om det sker tillsammans med många andra. Ett exempel är att man betalar för en kollektiv nyttighet (säg gatubelysning) som man själv har nytta av tillsammans med många andra betalande (och ofta även icke betalande). Verklig altruism i detta sammanhang skulle varit att bekosta gatubelysning i en helt annan stad som man sällan besöker utan att vänta något annat än tacksamhet i gengäld. Filantropisk verksamhet kan emellertid också innehålla element av egenintresse i form av status och berömmelse.

Genuin altruism förutsätter uppenbarligen en mycket mer påkostande vilja till självuppoffring. Den som genom att åsamka sig själv dödliga brännskador för att rädda främlingar ur ett brinnande hus är naturligtvis verkligt altruistisk och brukar betecknas som en hjälte. Men är sådant hjältemod vad vi har rätt att förvänta från våra medmänniskor? Har det någonsin varit möjligt att rättfärdiga en så långtgående plikt till självuppoffring? Kravet på offervilja har förvisso ställts bl a i militära och nautiska sammanhang (fartygets kapten bör försöka rädda alla utom sig själv vid eventuellt skeppsbrott). Någon bärande moralisk grund för detta krav har dock inte kunnat anföras. Argumenten för professionellt offerbeteende är istället pragmatiska.

Altruistiskt handlande i sträng bemärkelse (i civila sammanhang) är rimligtvis någonting som man själv väljer att utföra spontant och frivilligt - och inte en fråga för lagstiftare. Den som vägrar att t ex åsamka sig en 10-procentig brännskadeinvaliditet för att rädda 'Moder Teresa' ur ett brinnande hus kan därför inte klandras moraliskt - än mindre beskyllas för att vara egoist. Om vi kan acceptera denna slutsats torde intressanta konsekvenser inträffa för hur vi skall se på den utilitaristiska moralens krav på genomsnittsnyttomaximering. Detta tar jag inte upp här. En mera tekniskt betonad analys finns i Tullberg (1999).

Altruismen som generell handlingsnorm i mer vardagliga situationer har visats vara självmotsägande - liksom den mera teoretiska 'etiska egoismen' (se Österberg 1988). Vi kan exemplifiera med hur man bör handla när man kommer till en kö. Etisk egoism föreskriver att man skall tränga sig före, vilket är omöjligt att universialisera. Altruism medför att de första skall ställa sig sist med påföljd att ingen kommer in. Spelteorins 'hök och duva' (eller 'chicken') kanske kan tillämpas för att generalisera olika situationer. Etisk egoism innebär att båda spelar 'hök' med katastrofalt utfall för båda. Altruism innebär att båda utgår från att den andre är 'hök' och i denna situation öppnar med att aktivt kapitulera genom att ge ifrån sig vad man har. Den i spelteorin förutsatta 'duva-strategin' är mer förenlig med Bergspredikans krav "ge åt alla som ber dig" där man väntar på ett krav som kanske inte kommer - varvid båda spelar 'duva' i normal mening. I så fall hamnar man i neutralt beteende (5). Att ställa sig i kön är neutralism och inte altruism.

Asketiskt beteende (8) innebär också att man kan offra sig själv för att man "tappat ansiktet" eller annorledes är "ovärdig" i någon situation. Här är syftet inte att gynna andra. Att leva efter "Jante-lagen" eller traditionellt kristna normer om självutplåning hör också hit.

Slutligen finns självdestruktiv illvilja (9) som går ut på att skada andra genom att skada sig själv. För att komma åt att förstöra för andra är man villig att offra en hel del själv. Simson i Bibeln förråddes av Delila och gjordes blind av filistéerna men hämnades genom att rasera deras tempel varvid flera tusen omkom tillsammans med Simson själv.

Den som har faiblesse för numerologisk mystik kan hitta en tionde moralisk kategori där handlandet varken syftar till att ha någon materiell verkan eller icke-verkan på vare sig en själv eller andra. Det kan tyckas som att en sådan kategori måste sakna intresse och moralisk relevans. Under tidens gång har emellertid handlingar inom denna kategori varit det främsta exemplet på moral.

Sålunda anför Axel Hägerström i sin installationsföreläsning (1911) "Om moraliska föreställningars sanning" historikern Herodotos´ berättelse om de olika begravningssederna hos indier och greker som en illustration till otillförlitligheten i moraliska spörsmål. Hägerström ville krossa metafysiken. Översatt i termer av den ovan presenterade ansatsen gäller detta just den tionde kategorin. Men fortfarande finns de nio första kategorierna kvar och de är knappast metafysiska. Förhoppningsvis kan de också bilda en stabilare grund än äldre tiders på alla områden metafysiskt influerade referensram. En fortsatt diskussion och analys av de nio kategorierna borde kunna ge fruktbara resultat på den konstruktiva moralfilosofins område.

Danne Nordling

 

 

Referenser:

Hägerström, Axel (1911): "Om moraliska föreställningars sanning" i Socialfilosofiska uppsatser, Bonniers 1966

Lewin, Leif (1988): Det gemensamma bästa. Om egenintresset och allmänintresset i västerländsk politik, Carlssons

Nordling, Danne (1991): "Välfärdsstatens etik", Svensk Tidskrift, 4-5/91

Tolland, Anders (1997): "Altruismen och människan som genernas misstag", Filosofisk Tidskrift, 2/97

Tullberg, Jan (1999): "Utilitarismen - en konkretisering och en uppgörelse", Skatter & Välfärd, 2/99

Österberg, Jan (1988): Self and Others. A Study of Ethical Egoism, Kluwer

 

Se även Sund själviskhet – och osund
Marknadsekonomisk Tidskrift 4/90

Danne Nordling