Skatter & Välfärd nr 3, 1999

Kommentar till Stellan Lundström (S&V 3/99)

==============
Danne Nordling

Tidigare har många sett med skepsis på förslag till avskaffande av fastighetsskatten för småhus med hjälp av ett samtidigt avvecklande av ränteavdragen för bostadsinvesteringar. Orsaken har varit att räntorna för nyblivna, högbelånade småhusägare varit så höga att förlusterna av den avskaffade avdragsrätten skulle bli flera gånger högre än vinsterna från den avskaffade fastighetsskatten. Det skulle på ett icke önskvärt sätt ha drabbat barnfamiljer utan eget sparkapital och gynnat äldre med nedamorterade hus utan barn att försörja.

I dag och några år framöver har emellertid räntorna sjunkit så kraftigt att saken kommit i ett annat läge. Redan för 1999 kan man uppskatta att räntorna på bolån blir så låga att avdragseffekten befinner sig på samma nivå som fastighetsskatteintäkterna från småhus. Det bedöms att 85 procent av hushållens ränteavdrag på ca 50,5 miljarder kronor i år kan hänföras till bolån. Med 30 procents avdragseffekt blir skattereduktionen 12,9 miljarder. Intäkterna från skatten på småhus beräknas till 13,2 miljarder enligt Ekonomistyrningsverket.

När hushållen under några år framöver blir av med äldre lån som varit bundna till en högre ränta kommer avdragseffekten att bli klart lägre än fastighetsskatten. Som grupp betraktad kommer hushållen alltså att tjäna på ett avskaffande av både fastighetsskatten och ränteavdragen. Problemet är dock de högbelånade familjerna kring storstäderna.

För en vanlig barnfamilj med en för Sverige typisk medelvilla med taxeringsvärdet 500 000 kr blir problemet inte så stort. Om belåningen är 90 procent av marknadsvärdet och räntan 5 procent blir avdragseffekten 0,05 x 0,3 x 600 000 = 9 000 kr. Fastighetsskatten är 1,5 procent av 500 000 eller 7 500 kr. Förlusten blir bara 1 500 kronor om året om avdragsrätten försvinner med boskatten. Kring storstäderna med dubbelt så höga taxeringsvärden och villapriser blir förlusten 3 000 kr eller 250 kr per månad. Detta är dock ett statiskt betraktelsesätt.

Eftersom barnfamiljer med ett litet sparkapital utgör merparten av de nytillkommande köparna på småhusmarknaden kommer fördyringen av småhusboendet för denna kategori att i ett dynamiskt perspektiv till stora delar att få bäras av säljarna på villamarknaden. Äldre personer som säljer sin villa träffas av en viss kapitalförlust genom att det uppstår ett litet prisfall. Dessutom blir det svårare att bygga nya småhus som förutsätter hög belåning. Eventuellt kan nyproduktionsproblemet lindras med någon typ av paritetslån som betalas tillbaka när köparnas inkomster stiger.

Faran för barnfamiljerna är att det nuvarande läget med låga nominella räntor inte blir bestående. Utan avdragsrätt ökar förlusterna vid inflation och räntehöjningar. Realpriserna på fastigheter tenderar att sjunka och svårigheterna för nybyggandet ökar. Behovet av ett paritetslånesystem blir ännu större: både för att hålla uppe nybyggandet och förhindra sociala katastrofer för nyblivna småhusägare.

Ett speciellt men begränsat problem finns därtill för nyare hus med halv eller ingen fastighetsskatt i utgångsläget. Denna tillfälliga lättnad måste betraktas som en subvention av nybyggandet som nu bokförs som en "skatteutgift". Om fastighetsskatten avskaffas är det naturligt att stödet till nyare hus utgår explicit som en kostnad för staten.

Stellan Lundström föreslår också en mindre kommunal fastighetsavgift. Den skulle med ett uttag på 0,2 procent betyda 1 000 kr per år i normalfallet. Kanske kan man också förutsätta att kommunalskatten sänks i motsvarande grad så att detta inte betyder en total skattehöjning. I annat fall är det svårt att se något bärande motiv för en sådan ny pålaga.

En stor fördel med att slippa fastighetsskatten - visserligen i utbyte mot avskaffad avdragsrätt - är att den otrygghet, som många sedan länge bosatta på nyblivna högprisorter hittills drabbats av, skulle försvinna. Det skulle exempelvis vara möjligt att snabbt lindra fastighetsskatten för de mest utsatta på sätt som redan föreslagits i avvaktan på ett totalt slopande av både skatt och avdragsrätt utan några långvariga omvägar med alternativa system.

Kanske skulle en operation av ovan antytt slag kunna genomföras till år 2002. Då räcker det att "frysa" taxeringsvärdena ytterligare endast ett år och inför den nya fastighetstaxeringen som träder i kraft 2002 avskaffa skatt och avdragsrätt. På drygt två år skulle det finnas en möjlighet att klara denna beslutsprocess. Alternativet är annars att något rimligtvis måste göras åt de stora skatteeffekter som inträffar när frysningen upphör 2001 och som man i dag inte ännu har någon klar uppfattning om.

Det finns all anledning att seriöst överväga Stellan Lundströms förslag att avskaffa fastighetsskatten och avdragsrätten samtidigt. En sådan reform skulle dessutom bevara symmetrin och logiken i skattesystemet vilket har ett särskilt värde när alternativen består av nya komplicerade "lapptäcken". Slutligen bör påpekas att det är nu när ränteläget är lågt som chansen finns att göra en så radikal reform. Allt blir mycket svårare om ränteläget skulle stiga.

Danne Nordling