I vanligt språkbruk är inte allting som man gör till vardags (och som inte görs till förmån för andra) något som borde kallas egoism. Man gör saker för att man själv är intresserad att göra dem - t ex läsa en deckare. Den som försöker klassificera läsandet av en deckare som egoistiskt gör sig löjlig. Det är enbart när andra förväntar sig att man skall göra något annat som läsandet av en deckare (eller vad som helst) kan skällas för att vara egoistiskt.
Här kan dock nämnas att den utilitaristiske filosofen Henry Sidgwick (1838-1900) definierat en egoist just på detta smått löjeväckande sätt utan att kanske förstå att en rad vardagshandlingar måste karaktäriseras som egoistiska. Detta framgår av hans bok The Method of Ethics (1874):
”Vi måste därför med en egoist mena en person, som, när två eller flera handlingsmöjligheter erbjuda sig, så noga som möjligt föreställer sig det mått av lust och olust som troligen skall följa av vart och ett och väljer det, som han tror skall skänka honom det största överskottet av lust över olust.”
(Ur De filosofiska mästerverken 8, s 201, redigerade av John Landquist, 1944)Det är i vanligt språkbruk först när egenintresset tillgodoses på bekostnad av andra som man kan kalla beteendet egoistiskt. Om någon åtagit sig att dammsuga familjens bostad till helgen men i stället börjar läsa en deckare och struntar i städandet kommer han eller hon att kunna klassificeras som egoistisk. Familjens gemensamma egenintresse att ha det städat när gästerna kommer har skadats genom att en medlem tillgodosett sitt intresse på de andras bekostnad.
Samarbete sker i eget intresse. Inte heller detta kan fördömas som egoistiskt. Då skulle samhället inte fungera. Jag gräver ett dike om du ger mig pengar för arbetet. Inte gräver jag gratis dina diken för plikten att jag måste offra mig för dig. Antingen förväntar jag mig betalning eller att du gör mig motsvarande tjänst. Men för att undvika termen 'egenintresse' som motiv för samarbete förekommer i stället det oegentliga begreppet "reciprok altruism". Den negativa värdeladdningen från ordet 'egoism' har tydligen smittat av sig på det mera neutrala 'egenintresse'.
Egenintresset befordrar 'moralisk reciprocitet'. Det kallas också systemet med "tjänster och gentjänster" och i högtidligare sammanhang "talionsprincipen". I negativa sammanhang finns ordstammen i engelskan i form av "retaliate" (vedergälla lika för lika). Principen är mycket gammal och har nedtecknats redan i Hammurabis lag.
Varför skall lika reciprocitet (lika för lika-principen) gälla som moralisk norm för personer med ett "upplyst egenintresse" och inte en mer asymmetrisk princip? Skall man inte "löna ont med gott" som den kristna moralen gör gällande (altruism)? Att sådana strategier inte är framgångsrika utan blir exploaterade har Robert Axelrod visat i sin bok Samarbetets uppkomst, SNS (ext>). Här framgår också att en mer egoistisk strategi inte heller blir lika framgångsrik som "tit-for-tat" (lika för lika). Utgångspunkten är spelteoretisk och bygger på samarbetsdilemmat "Fångarnas dilemma".
I Jan Tullbergs doktorsavhandling Reciprocitet – etiska normer och praktiskt samarbete jämför han altruism och integritet med reciprocitet i praktiska experiment och drar slutsatsen att reciprocitet som handlingsnorm är den bästa för alla (ext>). Se även Tullbergs websajt för ytterligare information.
| Etik | Egoism o altruism |