Danne Nordling
2004-06-26
Vem är förtjänt av högre välstånd?
En belöningsprincip implicerar att någon belönar. Den som belönar kan då belöna i enlighet med den valda principen och då säger vi att belöningen ges åt dem som förtjänar den. Men den som belönar kan bli lurad att belöna personer som inte uppfyller principens kriterier – då belönas oförtjänta personer. Den som belönar kan också frångå principen och istället belöna sina släktingar, vänner, landsmän eller personer som kan bli till nytta i framtiden eller som redan har hållhakar på belönaren i form av mutor eller utpressningsanledningar.
I ett samhälle är det ovanligt att en belöningsprincip gäller generellt. Det förutsätter en övergripande styrning av ekonomin som i sin tur förutsätter total kontroll över det ekonomiska livet. En möjlighet är att utgå från en socialistisk planekonomi och belöna medborgarna efter prestation (i förhållande till planmålen). Det är en sorts ackordssystem som förefaller att vara möjligt att omsätta i praktiken. Ackordslöner var också mycket vanliga i dåvarande Sovjetunionen (vanligare än i t ex Sverige).
Socialistisk teori
En annan möjlighet är att utgå från ett önskvärt socialistiskt samhälle i
enlighet med den socialistiska teorin. Men den socialistiska teorin implicerar altruism
och har inte befattat sig med något belöningssystem. Det socialistiska
samhället befolkas av ”socialistiska människor” som inte styrs av
materialistiska belöningar utan av solidaritet (i betydelsen altruism).
Socialismens fördelningsprincip är ”åt var och en efter behov” eller möjligen
”lika mycket åt alla”. Teorin är knapphändig på detta område, men några system
för belöning diskuteras inte.
Moralisk förtjänst
En modifiering av den senare principen ovan är den egalitära
socialliberalismens princip ”fördelning efter moralisk förtjänst”. Analysen av
vem som förtjänar att belönas utesluter snabbt dem som genom
uppväxtförhållanden eller medfödda egenskaper presterar mera än andra. Möjligen
skulle de som genom ambition eller ansträngning presterar mera belönas för
detta, men det är tvivelaktigt att utgå från dessa förmågor eftersom de
uppenbarligen skulle kunna vara medfödda eller inlärda. Även konservativa
tänkare har förordat belöning efter dygd i tro att dygd kan väljas av människor
med fri vilja. Slutpunkten i en analys av belöning enbart av dem som moraliskt
förtjänar detta blir rimligtvis att ingen kan rå för att man är den man är, med
följden att ingen är mer förtjänt än någon annan. Egalitärerna
har därmed enbart gett fog för likalönsprincipen och står därför utan incitamentssystem om altruismen inte är tillfyllest.
Statsnytta
En mycket mera avgränsad belöningsprincip är att staten belönar sina
myndighetsutövare efter förtjänst. Kriterierna är någorlunda preciseringsbara: militärpersoner belönas (befordras med
reglerad löneökningsgång) för skicklighet att bekämpa fienden. Civila
administratörer belönas på samma sätt genom skicklighet i statsförvaltning.
Detta sker oavsett om personerna ifråga har medfödda eller inlärda talanger
eller färdigheter att bli framgångsrika. Det är statsnyttan som räknas – inte
huruvida någon ytterst är ”moraliskt förtjänt” av att åtnjuta
ett högre välstånd. Sannolikt är detta vad som avses med belöning efter dygd i
den konservativa kontexten.
Det icke-statliga området
Med detta begränsade synsätt blir det obestämt vilken belöningsprincip som
skall anses gälla i den industriella eller merkantila världen. Inom den agrara
världen har dock principen redan från början varit att den som varit berättigad
till sitt välstånd också skall få åtnjuta detsamma
oavsett om han varit moraliskt förtjänt av det eller inte. Den som fått ärva en
gård med mycket lättodlad jord får större välstånd än den som övertar en liten
gård med mager jord. Den som arbetar mera och utnyttjar bättre teknik får högre
välstånd än den som inte gör det. Den som försökt åsidosätta denna
fördelningsprincip har börjat krig. Och krig har förekommit som har förskjutit
innehavet av jord och medfört att en ny fördelning kommit att betraktas som
berättigad.
Ett samhälle där jorden är den huvudsakliga produktionsförutsättningen får problem med vad som skall anses vara ett berättigat jordinnehav om fördelningen kommit att bli alltför ojämn. Detta beror på att jord inte kan produceras på nytt. Ett oligopol kan lätt uppstå. Ett samhälle som bygger på produktion från anläggningar med hjälp av kunskap har inte samma problem. Den som är berättigad innehavare av produktionsresultatet kan tillåtas åtnjuta det välstånd som detta möjliggör – i synnerhet om monopoltendenserna inte är påtagliga. Ett merkantilt och industriellt samhälle behöver därför inte någon statligt reglerad belöningsprincip på dessa områden.
Man förtjänar det som är
berättigat
Om man ändå skulle vilja formulera en belöningsprincip för den icke-statliga
delen av samhället kanske det skulle kunna göras enligt följande: Den som
övertar nyttigheter på ett sätt som är förenligt med de involverades moraliska
samtycke är berättigad till detta och därmed förtjänt av det ökade välstånd som
uppkommer ur transaktionen. Den som genom stöld, bedrägeri, rån eller mord etc övertar nyttigheter är inte berättigad till detta och
förtjänar inte det ökade välstånd som uppkommer ur operationen.
Den som åstadkommer något som omgivningen uppskattar och därför frivilligt vill betala för (belöna) förtjänar alltså det ökade välstånd som uppkommer ur transaktionerna. Om detta kan åstadkommas genom långvarigt och ansträngande arbete eller genom en ”snilleblixt” på ett snabbt och enkelt sätt har däremot ingen betydelse för huruvida man är förtjänt av belöningen eller inte. Genom avtal kan man dock avstå från en del av sin berättigade belöning. Detta påverkar dock inte att man fortfarande är förtjänt av densamma.
Den som genom acceptabla transaktioner kan bli berättigad till ett högre välstånd måste också anses vara förtjänt av att få åtnjuta detta välstånd.
I ett rättssamhälle är vi berättigade till våra naturliga förutsättningar och även till de socialt betingade färdigheter som vi fått eller skaffat oss. (Konkreta exempel är intelligens, konstnärlighet, bokligt intresse, språkkunnighet.) Utövandet av vissa förmågor som skadar andra är givetvis begränsat. Bortsett från detta är vi vidare berättigade att skaffa alla de nyttigheter som våra olika förmågor medger.
Den centrala frågan i omfördelningsdebatten är huruvida det finns en moralisk skyldighet att avstå från en del av det välstånd som vi a priori har berättigade anspråk på till förmån för andra som skall anses ha större rätt till dessa nyttigheter. Och om vissa har större rätt har vi då en skyldighet att låta bli att inte realisera våra berättigade krav? Annorlunda uttryckt: är fritid en moraliskt legitim sysselsättning för den som kunde arbeta ihop mycket skatteintäkter åt staten?
Ett möjligt svar på frågan är att i den mån vi avtalat om att avstå från en del av vårt välstånd – t ex som ett sorts försäkringssystem – är det vår skyldighet att betala ”premien” för att uppfylla vår del av avtalet. Om detta är utformat som en andel av löpande inkomst kan vi naturligtvis minska betalningen genom ökad fritid – annars inte.
Det ” moraliskt oförtjänta”
kan vara berättigat
Ett annat svar är nej, det finns ingen obetingad skyldighet att betala till
andra. Det räcker inte med att någon anser att våra förmågor är oförtjänta. Så
länge vi har berättigade anspråk på ett ökat välstånd är vi också förtjänta att
realisera detta anspråk. Det följer av det implicita ”belöningssystem” som
gäller för den icke-statliga delen av samhället enligt ovan. Något avtal eller
förpliktelse härledd på annat sätt föreligger inte bara utifrån det faktum att
många hävdar att våra förutsättningar för att uppnå högt välstånd inte är vår
egen förtjänst.
I själva verket förefaller
resonemanget om att man skall förtjäna de egenskaper som möjliggör extra
välstånd föra långt ut på det sluttande planet. Den som har en stor
produktionsförmåga kan, i enlighet med följdfrågan ovan, avstå från att
realisera denna till förmån för mycket fritid. Men varför skulle någon vara
förtjänt av mera fritid än andra? Resonemanget implicerar uppenbarligen att vi
skulle ha en moralisk plikt att arbeta efter vår fulla förmåga trots att vi
skulle fråntas allt resultat ovanför medelnivån därför att det inte var
”moraliskt förtjänt”. Men vad är då detta? Man skulle kunna kalla det
moralistiskt motiverat slaveri. En elak bild av hur detta närmare skulle kunna
gestalta sig finns på sidan Jämlikhet
kan bli frihetens fiende.
Diffus moral
Tesen att välståndsskillnader måste vara ”moraliskt förtjänta” är slutligen
oacceptabelt diffus. Det förefaller som om anhängarna till detta synsätt
föreställer sig att det bara finns ett enda moralsystem och att detta kan
användas för att ge ett entydigt svar på frågan vilka egenskaper som är
moraliskt förtjänta. Ett utilitaristiskt moraliskt system däremot, som många
socialliberaler i andra sammanhang ställer sig bakom, påbjuder exempelvis att
enkelspåriga personer som inte kan utvinna största möjliga nytta ur sin produktion
inte är förtjänt av den. Lågproduktiva lättingar som
genom förfinad smak och bildning kan utvinna nytta på alla möjliga subtila sätt
är däremot förtjänta av ett högt välstånd eftersom samhällsnyttan då maximeras.
Hur ser det etiska system ut som motiverar välståndsskillnader med ”moralisk”
förtjänst på ett helt annat sätt? Vad grundas denna teori på? Har denna teori
tillbakavisat utilitarismen?
Marginalproduktivitetsteorin
Kan det vara så att välståndsfördelningen i ett marknadssamhälle med fri konkurrens
har missförståtts av moralfilosofer och politiska teoretiker? Jag tycker mig finna en utbredd okunskap om det nationalekonomiska
teorem som går under beteckningen ’marginalproduktivitetsteorin’. Detta
går ut på att var och en belönas i förhållande till sin marginella
produktionsförmåga. En person som är duktig på att baka bullar får lön efter
hur många bullar han eller hon bakar per timme. Den som klarar en avancerad
maskin i bakningsprocessen tjänar mer än den som bara kan baka manuellt osv. Om
man istället tror att lönerna sätts helt godtyckligt eller utifrån
maktpositioner kan man uppröras och tycka att någon egen hemmagjord
belöningsprincip vore moraliskt bättre.
En kort beskrivning av marginalproduktivitetsteorin finns i artikeln Ojämnhetens förutsättningar (Skatter & Välfärd 3/99, mitten). En utförligare version av exemplet med brödbakningen samt viss bakgrundsteckning finns i Till löneskillnadernas försvar (Veckans kommentar, feb 03). Hela teorin bakom prisbildningen på varor och löner finns beskriven i enkel form i artikeln Monopol och fri konkurrens (Nationalekonomiskolan 15, SF 8/98), där exemplet återfinns i slutet. Den som först lanserade marginalproduktivitetsteorin var den amerikanske ekonomen John Bates Clark (ext eng>>) i slutet av 1800-talet.