Bör den fattige förorda begränsning av friheten?
Den som vill ha makt nöjer sig inte med att alla har optimalt mycket frihet (frihet att handla så länge det inte skadar andra). För att få makt måste ett skäl förebäras för att få begränsa friheten till en nivå som ligger under den optimala. Härskarkandidaterna har då hänvisat till det allmänna bästa.
Om inte detta luddiga begrepp räckt har man använt något mer konkreta formuleringar men det har aldrig klarlagts särskilt tydligt var gränserna skall gå. Beskydd och försvar mot främmande ockupanter är en klassisk motivering och om frihetsinskränkningarna kan begränsas en legitim motivering. Att få resurser för att organisera tillhandahållandet av nyttigheter för allas bästa har förr i tiden betraktats som legitimt om det handlat om kollektiva nyttigheter som inte kunnat tillhandahållas av marknaden. Dessutom har vissa ytterligare sådana strävanden accepterats så länge de bara tillåtits i begränsad omfattning (t ex utbildning strax ovanför elementär utblding).
För att få härska och inskränka friheten har kandidaterna av och till också vädjat till de fattiga och ställt i utsikt att de fattiga skall få det bättre på "de rikas" bekostnad. För att detta program inte skall se ut som "organiserad stöld" har kandidaterna kunnat hänvisa till ideologer och filosofer som antingen förklarat att det "är rättvist" att konfiskera de rikas egendom eller att det "inte finns något som heter egendom" och att det därför är fritt fram ta de rikas tillgångar utan att det skall kallas stöld.
Den fråga som här skall analyseras är följande: Under vilka förhållanden bör de fattiga i ett civiliserat samhälle, som inte har styrande som speciellt gynnar någon samhällsgrupp, ansluta sig till kandidater som vill utnyttja statens makt för att genom frihetsinskränkningar för alla men främst för de rika, gynna de fattiga på de rikas bekostnad?
Någon kanske svarar på frågan med motiveringen att även om uppenbara orättvisor inte kan påvisas bör den fattigare delen av befolkningen fordra frihetsinskränkningar så länge de rika inte blir så frustrerade av skatter och andra regleringar att de fattiga får det sämre i absolut mening. Det skulle alltså vara motiverat för de fattiga att sluta upp bakom en optimalt långtgående omfördelningspolitik. Denna motivering går dock inte fri från invändningen att detta är fråga om "av staten organiserad stöld" eller också måste man förneka egendomsbegreppet och äganderätten (värdenihilism).
Om vi håller fast vid att ett civiliserat samhälle inte tillåter sådant som kunde kallas "organiserad stöld" måste svaret sökas på ett annat plan. Det är uppenbarligen inte så att om en grupp har fördel av en viss politik som tillgodoses på en annan grupps bekostnad så är det den starkare gruppen som skall tillåtas vinna. Egoism är inte ett giltigt argument för omfördelning. Motiveringen måste sökas antingen i någon form av universella, objektiva principer eller i ett avtal mellan samhällets medlemmar.
Försök har gjorts att hänvisa till att alla moralläror har ett stadgande att man måste hjälpa de fattiga (Lars Bergström i SvD, 13/3 1991). Oavsett om detta räcker för att bevisa att fattighjälp är en grundläggande plikt eller ej, är det uppenbart att hänvisningen till objektiva, moraliska principer av så begränsad natur inte är tillräckligt för att motivera den mera långtgående omfördelning som vi diskuterar här. Då återstår bara det opartiska samhällskontraktet som motivering.
Något i verkligheten existerande samhällskontrakt finns inte någonstans. En svårighet för vår diskussion är också att det inte skulle vara lätt att diskutera fram ett innehåll i omfördelningsfrågan eftersom människor med egoistiska intressen knappast kan bortse från dessa. Filosofiskt har kontraktsteoretikerna gått runt denna svårighet genom att själva försöka sätta sig in i hur opartiska kontrahenter skulle resonera. Det mest kända exemplet är kostruerat av den amerikanske filosofen John Rawls som i sin bok En teori om rättvisa (1971/1999) introducerar begreppet "okunnighetens slöja".
Rawls förordar till att börja med ett regelsystem för optimal frihet. Men i fördelningsfrågan anser han att opartiska kontrahener skulle komma fram till att binda sig för att tillämpa en princip för omfördelning som är optimalt långtgående för den fattigare delen av medborgarnas levnasstandard. Skatterna skall alltså vara så höga att den som inte hör till de rika när okunnighetens slöja dras bort, skall få i absluta termer så hög levnadsstandard som möjligt. Först när frustrationen över skatternas frihetsinskränkningar blir så kraftig att levnadsstandarden för den fattigare delen hotar att sjunka (trots omfördelning) skall ett tak sättas. Rawls tror sålunda att alla som sätter sig in i hur det skulle vara att höra till de mindre rika skulle välja en omfördelningsprincip som skulle betyda ganska höga skatter och frihetsinskränkningar för dem själva om det skulle visa sig att de inte kom att höra till den fattigare delen.
Att folk som inser att de skulle kunna höra till den fattigare delen skulle välja långtgående frihetsinskränkningar som en av de grudläggande principerna för ett tänkt samhälle har ifrågasatts både i form av gjorda experiment och i samhällsdebatten. Jag har argumenterat för att kontrahenterna i den tänkta kontraktssituationen kommer att välja en mera modest princip som garanterar någon form av tryggehetsgolv eller existensminimum. Detta alternativ har också nämnts av Rawls som en möjlighet men inte närmare analyserats av honom. Stöd för detta alternativ finns också i gjorda experiment. Debatten i Sverige under slutet av 1990-talet i tidskriften Skatter&Välfärd kan följas här>.
Slutsatsen blir därför att om vi erkänner kontraktsrätten och Rawls' modell för ingåendet av ett samhällskontrakt bör de fattiga inte ställa sig bakom en politik för frihetsinskränkningar av mera långtgående slag - vare sig för alla eller bara för de rika. Det vore lika omotiverat som att ställa sig bakom någon som förordade att de fattiga bör få kräva att stöld är motiverat i vissa fall när stöldgodset vidareförmedlas till rätt samhällsgrupp. (Läs mer på sidan Frihet eller utjämning.)
DNg 2003-03-11