Danne Nordling:

2001-12-13,18

Frihet är att få vara i fred med full handlingsfrihet i egna frågor. För att vara fri måste man utan tvång själv få välja om man vill göra åtaganden som kan binda en i framtiden. En person som tagits som slav är inte fri även om han eller hon för tillfället har det gott ställt. En slav kan när som helst tvingas av sin herre eller härskarinna att utföra förnedrande, ansträngande eller motbjudande handlingar med hjälp av våld eller hot om våld. Att vara fri är bättre än att bli tvingad av andra människor.

Varför bör man älska frihet mer än guld? Det är uppmaningen i biskop Thomas frihetssång och samma värdering går igenom i en rad andra mer eller mindre kända sentenser om frihet. Svaret är att friheten är ett överordnat värde för alla. Friheten är en förutsättning för att uppnå andra värden. Den som är fri men fattig kan arbeta för att bli rik. Han kan verka för välgörenhet eller socialpolitiska reformer. Utan frihet blir den fattige slav.

Många menar emellertid idag att frihet såsom obundenhet och frånvaro av tvång inte är särskilt eftersträvansvärt. Om man är fattig skulle man inte ha någon nytta av sin konventionella frihet eftersom man ändå inte förmår att agera fritt. Verklig frihet - "positiv frihet" - blir därför att vara förmögen. Självklart är det bättre att vara rik än fattig. Detta är trivialt. Försöket att omdefiniera friheten bygger på en truism. Men det är ingalunda självklart att de fattiga skulle tjäna på att hållas i ofrihet. Ännu har ingen kunnat visa att ofrihet gör människor förmögna.

Om den fattige inte har frihet att arbeta utan kan tvångsuttas till militärtjänst eller sättas i arbetsläger är tvång ingen fördel framför frihet. Om den fattige inte har frihet att bli företagare eller flytta in från landbygden till städerna tvingas han till oavlönat arbete eller tiggeri. Tvång är ingen fördel framför frihet ens för fattiga. Utan friheten att flytta och arbeta hade varken koloniseringen av Amerika eller industrialiseringen av Europa kommit till stånd. Utan frihet hade nästan alla i Västerlandet levt på svältgränsen. Utan frihet hamnar den fattige i den uslaste träldom.

Frihet väger mer än silver och guld, säger man i Sverige. Att uppge sin frihet för materiella rikedomar är inte att rekommendera. Men många tror nog att vissa frihetsinskränkningar som ger ökad välfärd ändå är bra. Det är självklart att det är så. Var och en måste få välja fritt vilka förpliktande åtaganden han eller hon vill göra för att öka sin och andras välfärd. Det kallas avtal. Detta får inte förväxlas med frihetsinskränkningar utan den drabbades samtycke. Man bör inte sälja sig själv som slav. Friheten är oförytterlig. Inget silver och guld borde få motivera ett uppgivande av friheten.

Om det fordras att man uppger en del av sin frihet definitivt för att bli rikare är det ingalunda självklart att "mera guld" är något eftersträvansvärt. Att ta ett vanligt extraarbete under en kort tid för att tjäna ihop till något åtråvärt är inte något egentligt tvång. Förvisso skulle det vara bättre om någon "skänkte" pengarna utan att man behövde göra någon egentlig arbetsinsats. Men det är en helt annan sak att sälja "hela sig själv" till en maffia-organisation för oöverskådlig framtid. Även om gangsters ser ut att kunna leva gott till gamla da´r är det inte värt pengarna att tvingas utföra handlingar som kränker både den egna rättskänslan och andras rättigheter. Därför blir inte vanliga medborgare gangsters.

Om man har uppnått ett hyggligt välstånd och någon kommer och fordrar pengar av en med hot om utpressning innebär det ett oacceptabelt krav på frihetsinskränkning för en själv. Beror det på att man inte får något i gengäld? Om utpressaren lovar beskydd i framtiden blir betalningstvånget då mera acceptabelt? Svaret är väl naturligen att man själv föredrar att få välja vilka organisationer som skall ge en själv (extra) beskydd mot betalning. Ett vaktbolag kan inte tillåtas värva kunder genom att målande beskriva vilka förstörelsehändelser som kan inträffa om man inte skriver på ett bevakningsavtal.

Välgörenhet

Kan utpressningskravet bli mer acceptabelt om mina pengar går till ett behjärtansvärt ändamål? Det finns så många fattiga och tiggarorganisationen som hälsar på hänvisar till att om man inte hotade med repressalier mot trilskande betalare skulle det inte bli särskilt mycket pengar till de fattiga. Är inte svaret återigen att man själv föredrar att frivilligt välja hur mycket och till vem man vill betala? Bara för att vissa välgörenhetsföreningar har insamlare med stora kroppskrafter som räcker för att slå sönder ens bostad skall de väl inte få tvinga mig att betala?

Är det kanske mer acceptabelt om kravet på pengar motiveras med mitt eget (positiva) bästa? Grannskapsföreningens styrelse utrustad med basebollträn ringer en mörk kväll på på dörren och meddelar att man samlar in pengar för anläggandet av en bollplan som alla i bostadsområdet borde vara intresserade av. Hittills har alla betalat… Svaret borde bli att jag själv vill ha frihet att välja vad som är bäst för mina fritidsintressen.

När grannarna kommer och begär pengar till en damm mot översvämningar som jag är lika intresserad av som de, blir saken svårare. Jag kan missbruka min frihet och säga att jag visserligen har nytta av översvämningsskyddet och att det begärda bidraget framstår som väl avvägt. Men jag tänker ändå inte betala eftersom jag inte kan tvingas. Jag tror dessutom att alla andra betalar och att jag härigenom kan få översvämningsskyddet ännu fördelaktigare - nämligen gratis. Grannarna säger att jag åker "snålskjuts på deras bekostnad" men inser att de inte kan sprida ut min vägran i hela grannskapet för att öka det sociala trycket. Då skulle nämligen fler kunna få för sig att vägra betala vilket skulle äventyra hela dammbygget.

När brandskyddsföreningen kommer och begär ett bidrag för att kunna släcka bränder hos var och en i den trånga kåkstaden blir det ännu svårare. Jag kan vägra att betala och kan då gratis få det kollektiva skydd mot storbränder som snabb brandsläckning hos andra innebär. Men det är inte säkert att jag får gratis släckning om det börjar brinna hos mig. Dock kan jag kanske kallt räkna med att den frivilliga brandkåren ändå släcker en eventuell brand hos mig av rädsla för att den annars sprider sig till de betalandes hus. För att möta detta spekulerande hotar brandskyddsföreningen med att ta ut ordentlig betalning för släckning i oförsäkrade hus. Är jag fri att motsätta mig detta betalningskrav om jag inte själv har ringt brandkåren?

Givetvis skulle man i sak kunna medge att frihetsinskränkningar utan den drabbades samtycke är motiverade i de två senare fallen. Risken är bara att någon som vill införa mycket tvång i samhället pekar på detta och anför att om anhängarna av frihet medger att i dessa fall mindre frihet är bra, så finns det ingen principiell gräns för hur mycket tvång som logiskt måste accepteras. Detta är ett debattknep som brukar kallas 'utvidgning' och som frihetsdebatten länge får leva med.

En fråga återstår: varför bör den fattigare delen av befolkningen välja frihet framför inskränkningar av friheten (främst för de rika) om man kan tjäna på en omfördelning från rika till fattiga? Läs mer>

Danne Nordling