Skatter & Välfärd nr. 1/99 

I en tid då de flesta politiska debatter reduceras till (i och för sig viktiga) tekniska frågor är det glädjande med en principiell debatt om själva kärnan i det offentliga åtagandet, ja själva kärnfrågan i politik överhuvud taget; synen på inkomstutjämning och "rättvisa". Sven Ove Hanssons intervjuartikel i förra numret av Skatter och Välfärd berör ett centralt tema som tyvärr aldrig diskuteras i svensk politisk debatt: frågan om avvägningen mellan utjämning av levnadsstandard (mätt som skillnad mellan höga och låga inkomster) och absolutnivån för levnadsstandarden för dem med låga inkomster. Min huvudpoäng är att det är svårt att finna såväl rationella skäl som (förnuftiga) filosofiska principer för den långtgående utjämning vi har idag.

Sven Ove Hansson har (helt naturligt) i sin artikel ett icke-liberalt perspektiv på inkomstutjämning och rättvisa. I den icke-liberala världen utgör kollektivets makt över individen inget större problem. Det tycks vara en självklar utgångspunkt att majoriteten har rätt att via rösträtten använda statens våldsmonopol för att tilltvinga sig minoritetens ekonomiska resurser. I detta sammanhang är det viktigt att påpeka att det finns en liberal utgångspunkt för inkomstutjämning. Detta har tidigare diskuterats i denna tidsskrift av både mig och Danne Nordling.

Min egen motivering för inkomstutjämning i ett liberalt samhälle går i korthet ut på följande:

En mycket liberal utgångspunkt är att kollektivet, eller staten (den offentliga sektorn), inte bör vidta åtgärder som försämrar för någon för att förbättra för någon annan. Dvs staten bör endast vidta paretoeffektiva åtgärder. Detta är i princip det samma som den kompensationsteori som Nordling refererar till i Skatter och Välfärd nr 3 1998. Ett annat sätt att se saken är att staten endast bör lösa situationer som karaktäriseras av "fångarnas dilemma" – vilket är en spelteoretisk ansats. Innebörden är densamma, det är endast legitimt för staten att vidta åtgärder som förbättrar för alla, dvs paretoeffektiva åtgärder.

Finns det då något sätt att se inkomstutjämning som paretoeffektiv? Svaret är ja, av den enkla anledningen att livet är osäkert. Ingen kan vara säker på sin egen situation i framtiden och än mindre på sina barns eller barnbarns situation. Individerna i ett samhälle önskar en försäkring mot fattigdom och misär – denna försäkring utgörs av inkomstutjämning skapad av staten. Inkomstutjämning karaktäriseras också av icke uteslutning och icke rivalitet – den är en kollektiv nyttighet som endast har kollektiva lösningar, ett fångarnas dilemma om man så vill. Vilken nivå på utjämningen som är paretoeffektiv är dock mer oklart. Sannolikt inte en så hög nivå att premierna för "försäkringen mot fattigdom" blir så höga att allt mervärde som uppkommer av egna ansträngningar går om intet. Men det är heller inte självklart att existensminimum, som är den nivå Nordling argumenterar för, nödvändigtvis utgör den paretoeffektiva nivån. Ytterst är detta en empirisk fråga.

Så långt en liberal ansats för att motivera inkomstutjämning. Släpper man det liberala perspektivet blir det inte längre problematiskt att låta majoriteten via rösträtten försämra för minoriteten. Helt andra motiveringar för inkomstutjämning blir då möjliga. I princip finns då två utgångspunkter för att motivera inkomstutjämning. Den ena går ut på att majoritetens rätt tas för given. Detta kan i sin tur motiveras på olika sätt. Utilitaristiska motiveringar bortser helt enkelt från individperspektivet för att maximera en abstrakt kollektiv nytta. En annan utväg på samma tema har varit den marxistiska där det i samhället finns orättvisor som är historiskt betingade och som ger kollektivet rätt att (med rösträtt i en mer mjuk variant av socialism) tillskansa sig resurser på andras bekostnad. Den andra, mer liberala utgångspunkten, är tanken om ett samhällskontrakt. Dvs. att grunden för utjämning utgörs av ett implicit kontrakt som medborgarna ingått med varandra. Det tycks vara denna motivering som Sven Ove Hansson väljer.

Men, och detta är min första konkreta kritik av Sven Ove Hanssons artikel, i detta avseende är resonemanget otydligt. Mitt intryck är att Hanssons utgångspunkt är Rawls’ ansats och att det därmed är tanken om det implicita samhällskontraktet som bör motivera inkomstutjämning. Men på frågan om den lämpliga nivån på utjämning svarar han:

"medborgarna bör bidra efter förmåga, inte bara till nattväktarstaten utan även till ett större projekt än så,…" Var detta "bör" kommer ifrån utvecklar inte Hansson, vilket givetvis är en nyckelfråga. I detta sammanhang tycks det som om han frångår Rawls princip och helt enkelt tar majoritetens rätt för given, dvs. en utilitaristisk utgångspunkt. Är Hanssons resonemang grundat i en utilitaristisk princip eller i tanken om ett samhällskontrakt?

Men antag att det är Rawls’ tanke om det ursprungliga samhällskontraktet som ligger till grund för Hanssons resonemang. Nästa kritiska fråga är varför Hansson tar maximin som utgångspunkt? Det är svårt att se att "den förnuftige idealpersonen" skulle välja just denna extrema utgångspunkt för utjämning. Ingåendet av ett samhällskontrakt i en ursprungssituation liknar förstås i hög grad det försäkringsresonemang som jag inledningsvis anförde. Det är helt enkelt orimligt att människor skulle välja att försäkra sig så väl att den eventuella vinsten av egna ansträngningar nästan helt skulle gå till spillo. Det är, som redan nämnts, en empirisk fråga. Men mig veterligt är det inte på något sätt belagt att maximin är det självklara valet.

Ett rimlig antagande måste vara att ett samhällskontrakt som har ingåtts upplevs som legitimt även när det trätt i kraft och verkat en tid. Med andra ord kan man ställa sig frågan om hur nu levande människor i Sverige uppfattar "samhällskontraktet". Hansson är själv inte främmande för tanken, inledningsvis säger han att det viktiga är att "utforma en politik som människor upplever som rättvis". Det är inget okänt fenomen att stora grupper i dag upplever samhället som orättvist. Många anser att deras skatt är alldeles för hög, inte sällan också att andras är för låg. Andra säger sig vara beredda att skjuta till mer skattepengar till något "behjärtansvärt" ändamål som nästan i samtliga fall är något som gynnar eller kan tänkas komma att gynna dessa personer själva. Men ytterst få svarar att de självklart vill avstå den mängd pengar de gör, eller mer, till andra utan att själva få ta del av dem.

Av detta kan två slutsatser dras. För det första att det måste vara något allvarligt fel på samhällskontraktet, eftersom nästan alla är missnöjda. För det andra att det genom att reflektera över politiska attityder i dagens Sverige är svårt att finna stöd för maximin-principen. Den något nedslående gemensamma nämnaren i de politiska attityderna gällande rättvisa och inkomstutjämning tycks istället vara att maximera den egna situationen, i vissa fall med lägre skatter, i andra fall med högre bidrag.

Men den viktigaste frågan att belysa i samband med Hanssons artikel tycker jag ändå är implikationerna för nivån på dagens utjämning. Till skillnad från Hansson tycker jag inte alls att det är "ganska meningslöst att utforma formler för beräkningar över när den fullständiga rättvisan är uppnådd". Min poäng här är inte att det är den exakta nivån som är av intresse, men att nivån på utjämningen som sådan är väsentligt. För att "färdriktningen", som Hansson kallar det, skall ha något intresse måste den nivå från vilken färdriktningen sker fastställas.

Låt mig återigen lämna den abstrakta filosofiska världen för att studera dagens Sverige. Vad finns att säga om ett samhälle där den nittionde percentilen endast har dubbelt så hög disponibel inkomst som den tionde? Eller om ett samhälle där marginaleffekter på mellan 90 och 100 procent äter upp varje inkomstförändring för stora grupper? Eller om ett samhälle där socialbidragstagaren har 75 procent av medianinkomsttagarens disponibelinkomst? Detta är beräkningar av verkligheten i dagens Sverige och ett resultat av en välfärdsstat som omsätter 60 procent av BNP. Enligt min mening är det bara en av de filosofiska utgångspunkter som Hansson nämner som är relevant för att motivera förhållandena som råder i Sverige idag - nämligen den "oupplyste utilitaristens". Detta skall alltså inte ses som en kritik av socialbidragets nivå, utan att skillnaden jämfört med en "medianperson" är så liten – vilket i sin tur förklaras av de höga skatterna.

Den ekonomiska teorins, välfärdsteorins i detta sammanhang, främsta bidrag till resonemanget om välfärdsstaten är vid sidan om de kollektiva nyttigheterna och de externa effekterna, tanken på en avvägning mellan effektivitet och utjämning. I en enkel modell kan man visa att graden av utjämning måste vägas mot effektivitetsförluster som (i denna modell) beror av marginalskattens storlek och arbetsutbudselasticiteten med avseende på lön efter skatt. Den "oupplyste utilitaristen" som Hansson nämner väljer att bortse från denna avvägning mellan effektivitet och utjämning. Huvudpoängen med mitt inlägg tar sin utgångspunkt i just denna analys. Välfärdsåtagandet och utjämningspolitiken har gått för långt i Sverige och den enda rimliga vägen att gå, "färdriktningen" om man så vill, är att backa åtagandet. Detta beror på att omfördelningen och välfärdsåtagandet i Sverige har passerat maximin och närmar sig den "oupplysta utilitarismen". Sverige har en mycket sammanpressad disponibelinkomststruktur till priset av sämre levnadsstandard för dem med låga inkomster (och för alla andra också) än vad som vore möjligt.

Vad finns då för stöd för att hävda att utjämningen i Sverige passerat maximin? En utgångspunkt är förstås det sedvanliga makroperspektivet. Att Sverige har tappat i tillväxt jämfört med övriga OECD-länder råder det inte längre något tvivel om. Detta avspeglar sig i tidsserien över tillväxttakter historiskt, men också av det faktum att vi halkar ned i den s.k. välståndsligan som mäts som BNP per capita justerat för köpkraftspariteter. Huruvida detta är ett resultat av höga skatter, stor offentlig sektor och långt drivna utjämningssträvanden har det varit svårt att empiriskt bevisa. Men det saknas inte teoretiska fundament och inte heller empiriska belägg för en sådan gissning.

En annan väg, som borde vara än mer framkomlig enligt min mening, är att studera samhället ur ett mikroperspektiv. Ett sätt att göra det är att jämföra levnadsstandard i olika länder för olika inkomstkategorier. Många sådana studier har gjorts. En gäller svenska industriarbetare, vilken är en inkomstkategori som är intressant ur ett maximin-perspektiv. Redogörelsen finns i en ESO-rapport och visar att den svenske industriarbetaren efter skatt har en köpkraft som placerar honom/henne trea från slutet bland 19 industriländer. Köpkraften är endast 59 procent av köpkraften i Schweiz, som är det land som har den högsta köpkraften för industriarbetare. Samtidigt vet vi att Sverige ligger i den absoluta toppen vad gäller likhet i inkomster. En sådan, något ytlig betraktelse, antyder att utjämningen haft sitt pris som inneburit att maximin passerats.

Emellertid kan två saker anföras mot denna analys. För det första säger inte den disponibla inkomsten efter skatt allt om levnadsstandarden. Den svenske industriarbetaren får tjänster och transfereringar av staten som den schweiziske inte får. Men samtidigt har egna pengar i plånboken ett värde i sig. Att få en allt för stor del av sin inkomst via bidragssystemen och via subventionerade offentliga tjänster skapar välfärdssänkande inlåsningseffekter. Ett annat argument mot att jämföra levnadsstandard mellan länder på detta sätt kan givetvis vara att det kan finnas andra skäl än utjämningen som gör att köpkraften i Sverige är låg. Exempelvis kan Sverige, på grund av andra orsaker än inkomstutjämning, vara ett fattigare land än Schweiz. Men jag vill ändå framhålla en sådan jämförelse som en antydan till att utjämningen i Sverige har skett på bekostnad av de sämst ställdas levnadsstandard mätt i absoluta tal.

Ett annat sätt att göra en mikrobaserad studie är att ta de svenska förhållandena som de är i dag och göra en jämförelse med hur det skulle kunna vara i ett alternativt samhällssystem. Med ett alternativt samhällkontrakt om man så vill. Eftersom det av naturliga skäl inte finns data för detta får ekonomen ta till den alternativa metoden till att studera verkliga data, nämligen att genomföra simuleringar.

Jag har själv varit verksam med den typen av simuleringar och utfört egna mycket mikrobaserade simuleringar av ett alternativt välfärdssystem, välfärdskonton. Utan tvekan vågar jag påstå att det är det mest noggrant utredda alternativa samhällssystem som finns i Sverige. Det finns inte utrymme att här i detalj gå in på hur beräkningarna är utförda, utan jag vill istället peka på de viktigaste resultaten. Beräkningarna går i korthet ut på att låta en individ med mycket preciserad livsbana vad gäller "ekonomiska händelser" (som t ex arbetslöshet, familjebildning mm) leva två liv. Ett i dagens system och ett i det alternativa kontosystemet. Huvudresultatet av dessa beräkningar är intressant ur Hanssons maximin-perspektiv. De visar nämligen att dagens system skapar mycket stor likhet vad gäller utfall. För en låginkomsttagare spelar det ingen större roll om denne blir arbetslös i dagens system under ett par år. Det kostar honom/henne endast ca 0,6 procent av livsinkomsten.

I ett kontosystem blir denna arbetslöshet betydligt dyrare, 9,1 procent av livsinkomsten försvinner om låginkomsttagen blir arbetslös i två år. Men, och detta är ett centralt men, den totala disponibla livsinkomsten blir trots detta högre i kontossystemet. Ett huvudresultat av dessa beräkningar är just att spridningen mellan individer ökar i kontosystemet, men också att absolutnivåerna ökar. Detta är ett förhållandevis robust resultat som påvisar faktumet att samhällskontraktet i Sverige ligger bortom maximin och betydligt närmare "oupplyst utilitarism". Det är ur detta perspektiv som rättvisedebatten i Sverige bör föras. Frågan skulle kunna formuleras: är vi beredde att acceptera större spridning av inkomster mot att erhålla högre disponibla inkomster för samtliga? Om inte, ja då har vi per definition accepterat att vi driver en utjämningspolitik bortom maximin.

Det finns ett annat perspektiv på rättvisa, ett som börjar i en annan ände – ur individperspektivet. Nämligen att det kan sägas vara rättvist att få lön för mödan. Hansson själv har i ett annat sammanhang beskrivit detta som "behålla-rättvisa", dvs att det är rimligt att strävsamhet och talang skall få löna sig. Mycket av samhällsdebatten i Sverige präglas av oklarheter. Jag tror att när frågorna ställs på sin spets skulle de flesta människor i dagens Sverige vara villiga att "skriva om" samhällskontraktet. Jag tror, trots allt, också att det finns en djupt rotad förståelse för att arbete, ansträngning och talang måste få löna sig. Det är emellertid mycket svårt att hävda att vanligt "hederligt" arbete lönar sig i större utsträckning i dagens Sverige, lika litet som det gjorde i det gamla bondesamhället. En folklig uttolkare av detta är Vilhelm Moberg. I Björn och Bennys uppsättning av musikalen "Kristina från Duvemåla" ges tydligt uttryck för denna syn. Skillnaden är bara att i dagens verklighet är det höga skatter istället för stenig jord och dåligt klimat som gör det svårt att försörja sig på arbete. Citatet nedan är hämtat ur sången "Vildgräs": Den handlar om när Karl Oskar jämför sin gamla omöjliga situation i Sverige med den nya situationen i Amerika där hans arbete lönar sig och han kan försörja sin familj.

När jag själv såg musikalen tyckte jag att parallellen med dagens samhälle var mycket tydlig. Nu som då är det svårt att försörja sig på arbete i Sverige, nu som då drabbar det de breda folklagren som ändå försöker. Skillnaden är att när vi i det nya informationssamhället inte längre påverkas av stenig jord och bistert klimat har vi låtit orimliga utjämningssträvanden och höga skatter ta dessas plats.

Min känsla är, att varje person i publiken den kvällen, om de hade haft insikt i ovan nämnda förhållande i dagens Sverige, på stående fot skrivit om samhällskontraktet.

Robert Gidehag

Gidehag, R: "Så motiveras inkomstutjämning som en uppgift för staten" S&V 4/97

Gidehag, R: "Inkomstutjämning som en kollektiv nyttighet", S&V 1/98

Nordling, D: "Två teorier om distributiv rättvisa", S&V 2/98

Molander, P: "Akvedukten vid Zaghouan", Atlantis förlag 1996

Sandmo, A: Economics and the Welfare State", European Economic Review 35 (1991)

"Lönar sig arbete?" ESO DS 1997:73

Utrednings-PM 9812 "Socialbidrag och medianinkomst", Skattebetalarnas förening

Skatter & Välfärd 4/98, s XX

Kapitalets rörlighet, ESO Ds 1995:74

"Proportionell skatt med trygghetskonton", SAF 1998

Hansson, S O: "Vad är rättvisa" i Rättvisa - vad är det?, Socialdepartementet, Norstedts 1996