Skattebetalarnas förening

Sammanfattning

I ett andra steg slopas egenavgifternas skatteeffekter upp till 245.000 kr i årslön. Det ger en skattesänkning med 4,7 procent av årslönen vilket ligger i linje med dagens skattediskussion inom bl a socialdemokratin (skattebortfall 38 miljarder). Därtill slopas statsskatten ovanför 245.000 kr. Det innebär att skatteskalan blir i grova drag proportionell. För en person med 400.000 kr i årslön betyder slopad statsskatt en sänkning med 10,6 procent av lönen (skattebortfall 29,1 miljarder). Nästan 60 procent av skattesänkningarna på 66 miljarder går alltså till inkomster under brytpunkten.

Egenavgifterna uppgår till nästan 7 procent och beräknas ta in 63 miljarder kronor brutto år 2000. Efter avdrag mot inkomstskatten med i genomsnitt 40 procent blir nettointäkten 37,8 mdr kr. I likhet med regeringens bedömning framstår det som rimligt att denna kraftiga skattehöjning som skett efter krisen 1992 nu återtas. Ett första steg i avskaffandet av skatteeffekterna från egenavgifterna tas därför redan år 2000. Detta motsvarar en fjärdedel av hela kompensationen för egenavgifterna enligt den modell som mera fullständigt beskrivs under steg 2. Effekten i steg 1 blir ca 180 kr/mån för en person med 15 000 kr/mån och ca 240 kr/mån vid brytpunkten 245 000 kr/år (20 400 kr/mån) samt 280 kr/mån där maximum uppnås. Se vidare under "steg 2". Kostnaden ligger på 9,5 miljarder i skattebortfall och överensstämmer med vad som föreslås av regeringen för år 2000 och därefter (varaktig effekt).

Regeringen föreslår i budgetpropositionen en höjning av brytpunkterna i skatteskalan för att så småningom uppnå att endast 15 procent av inkomsttagarna betalar statsskatt mot 19 procent idag. Kostnaden för detta uppges belöpa sig till 2,3 miljarder kr. Preliminärt föreslås även här en uppjustering i samma syfte.

Det har under senare år pågått en omfattande kapitalflykt från Sverige till utlandet. Detta har både berott på förmögenhetsskatten i Sverige och på den svenska kapitalinkomstskatten. Uppskattningar visar att ett par hundra miljarder kronor svenska pengar är irreguljärt placerade utomlands. Dessutom sker en fortgående försäljning av svenska tillgångar till utländska ägare på grund av att dessa för skattebefriade utlänningar ger en högre avkastning än för svenska ägare. Därtill kommer att huvudkontoren vid fusioner mellan svenska och utländska företag måste flyttas ut för att de utländska ägarna inte skall få en försämrad skattesituation. Slutligen innebär dubbelbeskattningen av aktieutdelning en diskriminering av riskkapitalinvesteringar som i själva verket är en nyckelfaktor bakom nyföretagandet och tillväxten.

Genom att slopa eller lindra tre kapitalskatter kan en del av pengarna som finns utomlands börja komma tillbaka till Sverige och bidra till framför allt riskkapitalförsörjningen för mindre och medelstora företag. Denna kan också underlättas av att dubbelbeskattningen slopas. Dessutom kan detta bidra till att sakliga skäl får avgöra var fusionerade huvudkontor skall förläggas.

De tre föreslagna åtgärderna kan bedömas ha en särskilt kraftig positiv effekt i förhållande till den finansiella kostnaden för staten. Skattebortfallet är begränsat och motsvarar endast omkring 1,5 procent av samtliga skatteintäkter. För att det av Konjunkturinstitutet beräknade utrymmet på 23 miljarder kronor år 2000 inte skall överskridas föreslås endast dubbelbeskattningen och förmögenhetsskatten slopas detta år. Halverad kapitalinkomstskatt och sänkt reavinstskatt på aktier skjuts framåt i tiden.

För att svenska kapitalägare inte skall flytta utomlands i en värld där allt färre länder har förmögenhetsskatt bör denna avskaffas. Skattebortfallet blir 6 miljarder kronor.

För att det finansiella kapitalet i Sverige skall allokeras på ett samhällsekonomiskt effektivt sätt bör dubbelbeskattningen av aktieutdelningar avskaffas. I första hand gäller detta hushållens och företagens mottagna aktieutdelningar som blir skattefria varvid skattebortfallet blir cirka 5 miljarder kronor. Sänkt reavinstskatt beaktas ej i detta skede.

Sannolikt kommer Sverige att förr eller senare tvingas sänka kapitalinkomstskatten för att åstadkomma en harmonisering med Europa. Skattebortfallet vid en halvering kan grovt uppskattas till 5 eller 6 miljarder kronor. Om åtgärden görs i samband med ett slopande av dubbelbeskattningen blir bortfallet ett par miljarder mindre. En mera exakt uppskattning av skattebortfallet är svår att göra eftersom kapitalinkomsterna påverkas både av ränteläget och av realisationsvinster på aktier och fastigheter (idag omkring 80 miljarder kr). Härutöver skall också underskott av kapital beaktas vilket trendmässigt sjunkit under senare år bl a på grund av nedgången i ränteläget (underskottet uppgår idag till omkring 40 miljarder kr).

Tillsammans leder de förstnämnda två omedelbara skattesänkningarna till ett skattebortfall på 11 miljarder kronor. Överskottet i de offentliga finanserna bedöms av Konjunkturinstitutet till 23 miljarder kr (utöver de två procenten som statsskulden amorteras med). Förslagen i steg 1 ryms alltså ganska exakt inom ramen för detta utrymme (9,5+2,3+11=22,8). Om det ändå skulle visa sig nödvändigt med ytterligare finansiering är en möjlighet t ex införandet av ytterligare en karensdag i sjukförsäkringen (med begränsning till maximalt 10 dagar per år) vilket beräknas ge 1,1 miljarder kr. En annan möjlighet är att göra uppjusteringen av brytpunkterna något långsammare än vad regeringen föreslagit.

Ett proportionellt skattesystem är i sig rättvist - åtminstone om det är till för att finansiera så kallade kollektiva nyttigheter (försvar, polis, grundforskning och viss utbildning). Proportionella skatter är också rättvisa när det gäller att finansiera sociala system som bygger på inkomstbortfallsprincipen.

Ett proportionellt skattesystem är dessutom enkelt att överblicka samt produktionsbefrämjande så länge skattetrycket inte är för högt. Marginalskatterna kan sänkas till en mera rimlig nivå eftersom de sammanfaller med genomsnittsskatten vilket tenderar att öka tillväxten. Speciella och samtidigt krångliga bestämmelser för småföretagen för att hindra skatteundandragande blir överflödiga. Utjämningen av löneinkomster i Sverige är därtill så långt driven att en minskning av progressiviteten i skattesystemet inte framstår som orimlig.

Låginkomsttagarna i Sverige beskattas mycket hårt i internationell jämförelse. En väsentlig orsak till detta är införandet av de så kallade egenavgifterna 1993. Dessa uppgår idag till 6,95 procent. Genom att de är avdragsgilla blir den effektiva skatten lägre - eller 4,7 procent (ovanför brytpunkten 3,4 %). Det finns därför starka skäl att kompensera skattebetalarna (i det här fallet främst låg- och medelinkomsttagarna) för den skattehöjning som skett sedan 1993. Eftersom egenavgifterna idag har omvandlats till en pensionsavgift som är specialdestinerad till pensionssystemet måste denna kompensation ske med en annan teknik än ett enkelt avskaffande av "avgiften". Här föreslås ett förvärvsavdrag eller en skattereduktion för löntagare.

Kostnaden för båda åtgärderna blir cirka 66 miljarder kronor för statskassan. Slopandet av statsskatten kostar 29 miljarder kronor och slopandet av skattebelastningen från egenavgifterna upp till brytpunkten kostar knappt 37 miljarder kronor. I skattedebatten diskuterar man redan nu skattesänkningar av denna senare typ till något högre statsfinansiell kostnad. Regeringen har i budgetpropositionen föreslagit att en fjärdedel av en sådan reform genomförs år 2000 vilket också föreslås här. Skattebortfallet i steg 1 blir då 9,5 mdr kr. Här behandlas dock hela åtgärden i samlad form för att underlätta överblicken.

Steg 2 skulle som separat åtgärd ha kunnat införas till år 2003 enligt de uppskattningar av det offentliga överskottets utveckling som Konjunkturinstitutet gör i sin femårskalkyl. Men om kapitalskatterna skall sänkas med prioritet tillkommer 11 mdr kr år 2000 och därefter 2,5 mdr kr i halverad kapitalinkomstskatt samt 5 mdr kr i halverad reavinstskatt, vilket inalles blir 19 mdr kr. Enligt femårskalkylen är utrymmet år 2004 ca 90 mdr kr vilket innebär att här föreslagna skattesänkningar i steg 1 och 2 på totalt 85 mdr kr med viss marginal inryms i det kalkylerade utrymmet. (Utrymme finns alltså för t ex en sänkning av avkastningsskatten för pensionsfonder och investmentföretag.)

Att slopa statsskatten kostar 7 miljarder mindre än skillnaden i kostnad för att kompensera för egenavgifterna med höjt grundavdrag i stället för med förvärvsavdrag eller skattereduktion. Med grundavdragsmetoden för kompensation skulle avdraget behöva höjas till 54 000 kronor för alla vilket skulle kosta 74 miljarder mot 38 miljarder för skattereduktionsmetoden. Dessutom föreslås här att ett tak för egenavgiftskompensationen sätts vid brytpunkten vilket "sparar" ytterligare en miljard för statskassan.

Huvuddelen av skattesänkningarna i steg 2 - nästan 60 procent - läggs på inkomster under brytpunkten som idag ligger på en månadslön på drygt 20 000 kronor.

Ett förvärvsavdrag (utformat som en kommunalskatteberoende skattereduktion netto som hanteras av skattemyndigheterna) för personer med arbetsinkomster införs upp till brytpunkten där statsskatten börjar tas ut. Därefter slopas statsskatten för inkomstdelar som ligger över brytpunkten - idag (1999) går gränsen vid 245 100 kronor i årslön (20 400 kr/mån). Eventuellt kan förvärvsavdraget utformas som en kommunalskatterelaterad skattereduktion för att göra behovet av ökade transfereringar till kommunerna överflödigt.

Förvärvsavdraget är alltså inkomstberoende upp till 245 000 kronor till skillnad från ett grundavdrag. Det motsvarar i de flesta fall ca 4.7 procent av förvärvsinkomsten - det vill säga nettot av vad man i varje aktuellt fall betalar i egenavgifter (upp till 245 000).

Statsskatten utgår idag med 20 procent på inkomstdelar ovanför 245 000 kronor i årslön utom ovanför 389 500 kronor där statsskatten är 25 procent. Vid exempelvis 400 000 kronors årslön är statsskatten sålunda 10,6 procent av lönen.

För en person med 15 000 kronor i månadslön blir förvärvsavdraget 27 208 kronor per år (2 267 kr/m) vilket ger en skattereduktion med 8 568 kronor (714 kr/m) vid en kommunalskatt på 31,48 procent.

För en person med 245 000 kronor i årslön (20 400 kr/m) blir förvärvsavdraget maximala 37 003 kronor (3 084 kr/m) vilket ger en skattereduktion med 11 649 kronor (970 kr/m). Därefter stiger inte skattelättnaden ytterligare genom förvärvsavdraget trots att egenavgifterna stiger ända upp till taket på 8,06 basbelopp (299 832 kr/år eller 25 000 kr/m). Orsaken är att vid brytpunkten börjar en skattereduktion från den slopade statsskatten inträda. Personer som tjänar mellan 245 000 och 300 000 får härigenom inte två skattelättnader på samma gång för samma inkomstdelar trots att de egentligen är förtjänta av detta.

Vid brytpunkten är skatteeffekten av slopad statsskatt naturligtvis noll kronor. Vid 300 000 kronor är den 11 000 kronor och vid 400 000 är effekten 30 765 kronor. Till denna effekt skall i båda fallen läggas de 11 650 kronor som är den konstanta skattelättnaden för personer över brytpunkten till följd av förvärvsavdraget som "kompensation" för egenavgifterna. Det blir 22 650 respektive 42 415 kronor.

Marginalskatten sjunker med knappt 5 procentenheter under brytpunkten och med knappt 20 procentenheter ovanför - utom ovanför den nya gränsen för kvarvarande värnskatt (389 600 kr/år eller 32 500 kr/mån) där sänkningen blir exakt 25 procentenheter. Jämfört med dagens skatteskala tillkommer under brytpunkten också en sänkning med 1,2 procentenheter som en följd av den särskilda skattereduktionens slopande. Förändringarna illustreras i bifogade diagram över marginalskattekurvan. (En allmän bild av dagens skatteuttag i procent för olika inkomster och hur detta förändras genom skatteförslaget visas i diagrammet över inkomstskattekurvan.)

Grovt sett är skatteskalan i förslaget proportionell på en nivå något under 35 procent. Men det finns en del skönhetsfläckar kvar att rätta till. Speciellt gäller detta den stegring av marginalskatten som inträffar mellan 245 000 och 300 000 kronor i dagens löneläge. Den är nästan 5 procentenheter och beror på att förslaget innefattar ett tak för förvärvsavdraget redan vid brytpunkten i stället för vid 8,06 basbelopp.

Den obefogade sänkningen av marginalskatten vid 65 000 kronor och stegringen därefter med 11 procentenheter vid 110 000 kronor borde också åtgärdas - förslagsvis med hjälp av ett permanent höjt grundavdrag till 15 000 kronor (från dagens 8 700 kr).

Båda dessa åtgärder - höjd inkomstgräns för förvärvsavdraget och höjt grundavdrag - kan bedömas kosta statskassan ytterligare något mer än 10 miljarder kronor.

Det första och andra stegets skatteförslag skulle endast sänka det svenska skattetrycket från dagens (1999) siffra på 53,0 procent av BNP till 49,6 procent - eller med 3,4 procentenheter. EU-ländernas genomsnittliga skattetryck ligger kring 42 procent. Även inräknat ett borttagande av de i steg 2 omnämnda skönhetsfläckarna skulle det svenska skattetrycket ändå ligga på 49,0 procent vilket är långt över EU-nivån. En rimlig målsättning för ett land i norra Europas utkanter som vill fortsätta att vara ett första rangens industriland med högt välstånd i relation till andra länder är att inte ha högre skattetryck än genomsnittet för Europa. För att nå ner till denna måste skatterna sänkas med ytterligare omkring 140 miljarder kronor utöver de 77 miljarder som det justerade förslaget i steg 2 kostar. De sänkta kapitalskatternas effekter på skattetrycket räknas inte in här.

Syfte

I enlighet med Skattebetalarnas förenings tidigare förordande av "Hälften kvar" i olika former skisseras här ett förslag som går vidare med målsättningen att uppfylla kravet: Hälften kvar - efter alla skatter. Syftet med denna reform är att minska skattekilarna kraftigt för alla inkomstgrupper för att både få en större produktion som en engångseffekt och en bättre tillväxt på längre sikt. Härtill kommer möjligheterna att samtidigt minska incitamenten för skatteundandragande åtgärder samt att skapa socialförsäkringssystem med mindre möjligeter till bidragsfusk. Reformen bör också ses som en frihetsfrämjande årgärd.

Den högsta eller bredaste skattekilen är år 1999 fortfarande så stor som 74,2 procent. Det betyder att nästan tre fjärdedelar av ett extra lönebelopp inklusive arbetsgivaravgifter ("hela lönen") går bort i form av olika skatter. Dessa är följande:

Dagens skattekil

Marginalskatt 56,5 %

Arbetsgivaravgifter 33,06 %

Indirekta skatter, kvot 21,2 %

____________________________

Skattekil 74,2 %

Den principiella gången för beräkning av skattekilen är följande: (56,5+33,06+(100-56,5)x21,2)/133,06=74,2

Steg 2 sänker den maximala skattekilen från 74,2 till 59,4 procent. Med utgångspunkt från steg 2 och möjligheterna att omvandla en del av arbetsgivaravgifterna till försäkringspremier kan följande struktur för skattesystemet konstrueras om målet är en skattekil på 50 procent:

Framtida skattekil

Marginalskatt 31,5 %

Arbetsgivaravgifter 16,0 %

Indirekta skatter, kvot 15,4 %

____________________________

Skattekil 50,0 %

Skatteförändringar

Marginalskatten blir den nya genomsnitsskatten vilken är densamma som kommunalskatten. Av arbetsgivaravgifterna har 5,7 av 6,4 procentenheter ålderspensionsavgift lyfts ut, hela efterlevnadspensionsavgiften (1,7 %), hela sjukförsäkringsavgiften (7,4 %) och hela föräldraförsäkringsavgiften (2,2%). Summan blir 17,0 procent. (en del av folkpensionen betraktas härvid som skattefinansierad). De indirekta skatterna måste sänkas med mellan en tredjedel och en fjärdedel (27 %). Detta kan ske genom en sänkning av bensinskatten och en internationell anpassning av momsen (beloppet uppgår till 57 miljarder kr).

Skattebortfallet

Det totala skattebortfallets fördelning i steg 1, 2 och 3 framgår nedan:

Sänkta kapitalskatter 19 mdr kr

Sänkt inkomstskatt 77 mdr kr

Utlyft av arbetsgivaravgifter 151 mdr kr

Sänkta indirekta skatter 57 mdr kr

Summa skattesänkningar 304 mdr kr

De båda stegen 2 och 3 leder sålunda till 285 miljarder kronor i skattesänkning räknat på dagens värden. Detta motsvarar 14,6 procent av BNP vilket betyder att skattetrycket sjunker till 38,4 procent av BNP - dvs något under Europanivån. Kapitalskattesänkningarna motsvarar ytterligare nästan 1 procent av BNP.

Förbättringarna genom steg 3 är proportionella mot de skattskyldigas löneinkomster och kommer främst i form av lägre indirekta skatter. Även lägre socialförsäkringspremier i de privata systemen är en sannolik följd. Momsen kan exempelvis sänkas från 25 till 17 procent. Bensinskatten kan sänkas med 1,70 kronor per liter (från idag 6 kr per liter). Bensinpriset skulle sjunka ca 2,40 kr genom den kombinerade effekten.

Inklusive kapitalskattesänkningarna i steg 1 på 11 mdr kr samt sänkta kapitalinkomst- och reavinstskatter på 7-8 miljarder blir de totala skattesänkningarna alltså 304 miljarder vilket motsvarar 15,6 procent av BNP och skattetrycket kommer att ligga på 37,4 procent.

Fastighetsskatten kan avskaffas på ett enkelt sätt utan att statsfinanserna påverkas särskilt mycket genom att ränteavdragen samtidigt slopas (möjligen är det lämpligt att behålla en avdragsrätt på exempelvis 10 000 kr).

Enligt Konjunkturinstitutets augustirapport 1999 överträffar det finansiella sparandet i den offentliga sektorn år 2000 målet på ett överskott på 2 procent av BNP med 23 miljarder kronor. Det finns därför redan nu ett teoretiskt utrymme för att finansiera skattesänkningarna i steg 1 och ändå amortera något på statsskulden (ca 20 miljarder). Konjunkturinstitutet presenterade sin femårskalkyl i marsrapporten. Där har överskottet vuxit till 4 procent av BNP eller 90 miljarder kronor i slutet av femårsperioden - dvs år 2004 (s. 117). Detta möjliggör med viss marginal finansieringen av skattesänkningarna på 66 miljarder i steg 2.

I steg 3 sker en automatisk finansiering av 151 miljarder genom övergången till privatiserade socialförsäkringar (pensioner, sjukpenning och föräldraförsökring). Återstoden på 57 miljarder plus helst också 11 miljarder för att justera "skönhetsfläckarna" i steg 1 finansieras genom effektiviseringar och besparingar. Enligt rimliga bedömningar som bl a baserar sig på studier gjorda av Institutet för kommunal ekonomi vid Stockholms universitet (IKE) finns det möjligheter att effektivisera den kommunala produktionen av tjänster med 10 procent. Liknande gäller sjukvården enligt studier av de effektivitetsvinster som kunde göras i samband med bolagiseringen av St Görans sjukhus i Stockholm. Det rör sig alltså om ca 35 miljarder kronor i den sammantagna kommunala sektorn. Återstoden på 32 miljarder kan i huvudsak finansieras genom att skattesänkningarna i steg 1 och 2 stimulerar nyföretagandet och expansionen inom de mindre företagen enligt följande:

Arbetsmarknadspolitiken utformas strikt med inriktning på att den strukturella arbetslösheten skall kunna sänkas om efterfrågan ökar. (Detta planeras redan av AMS.) Omskolning till bristyrken prioriteras. Den slopade progressiva skatten gör det enklare för de mindre företagen eftersom alla specialregler som skall förhindra företagarna från att ta ut pengar ur företagen som lägre beskattad utdelning inte längre behövs. Genom skattesänkningarna ökar efterfrågan på arbetskraft. Dessa kan genom multiplikatorverkningar bli tillräckliga för att minska den totala arbetslösheten med 3 procent och öka tillflödet av sysselsättning med ett par procent.

Eftersom varje procentenhet total arbetslöshet kostar statskassan i genomsnitt 9-10 miljarder kronor och tillflödet av sysselsättning ger ungefär hälften i budgetförstärkning kan efter några år 36 - 40 miljarder kronor genereras i ökade skatter och minskade utgifter som en nivåeffekt. En stor del av kapitalskattesänkningarna kan också bedömas ha stimulerande effekter på investeringar och nyföretagande vilket genererar ytterligare skatteintäkter som ej har inräknats här. Inte heller har några traditionella s k dynamiska effekter i form av ökat arbetsutbud i form av t ex extraarbete och övertid räknats in. Sådana effekter kunde dock konstateras redan i samband med den stora skattereformen enligt de utvärderingar som gjorts. En god marginal finns alltså i finansieringskalkylen.

Ytterligare besparingar kan göras i form av sänkta ersättningsnivåer i socialförsäkringarna som OECD nyligen föreslagit i sin Sverige-rapport. En sänkning från 80 till 75 procents ersättning skulle sålunda ge närmare 2 miljarder för sjukpenningen. Andra besparingar borde kunna göras inom den statliga verksamheten och beträffande u-hjälpen. Övergång till frivillig läkemedelsförsäkring kan ge 4 miljarder och en andra karensdag (max 10 per år) kan ge 1 miljard. Det torde vara realistiskt att räkna med en på några års sikt realiserbar potential om sammanlagt bortåt 10 mdr kr i redan diskuterade rimliga besparingar.

Steg 1 (år 2000): Sänkta kapitalskatter (förmögenhetsskatt och dubbelbeskattning), inkomstskattesänkningen påbörjas

Steg 2 (år 2001-2004): Effekten från egenavgifterna elimineras upp till brytpunkten, statsskatten elimineras ovanför brytpunkten, kapitalskattesänkningarna fullföljs (halverad kapitalinkomstskatt och reavinstskatt på aktier samt eventuellt halverad avkastningsskatt), skönhetsfläckar tas bort (hela statsskatten slopas samt höjt grundavdrag)

Steg 3 (år 2004-2009): Skattekilarna sänks till högst 50 procent genom att hälften av arbetsgivaravgifterna slopas och momsen samt övriga indirekta skatter sänks med nästan 30 procent

Skattebetalarnas förening

Danne Nordling 1999-10-22

vers 5