Skatter & Välfärd 4/1998:
Fördelningsrättvisa:
Utjämning för
de sämst ställda
- intervju med Sven Ove Hansson
Pengar är till mest glädje för dem som har
minst. Bevisbördan
ligger på dem som hävdar att en mera ojämlik fördelning också
gynnar de sämst ställda. Inte ens en perfekt marknad behöver
ge en rättmätig fördelning, menar docent Sven Ove Hansson
i denna intervju av Rolf Englund.
=========
Rolf Englund
Sven Ove Hansson är docent i teoretisk filosofi vid universitetet i Uppsala. Han har ett förflutet inom den socialdemokratiska rörelsen, där han författat stridsskrifter som Till höger om neutraliteten: bakom fasaden hos näringslivet och moderaterna, Tiden 1985; SAF i politiken: en dokumentation av näringslivsorganisationernas opinionsbildning Tiden 1984 och När SAF, Centern och Folkpartiet ville ha löntagarfonder 1983, en utredningsrapport från socialdemokraterna.
Att Hansson är en betrodd person kan man förstå av att han medverkat vid utgivandet av boken Palme själv: texter i urval , redigerad av Sven Ove Hansson; urval av Hans Dahlgren, med förord av Ingvar Carlsson, Tiden 1996. Hansson har också skrivit ett antal akademiska skrifter, såsom de nyligen färdigställda Setting the Limit (Oxford University Press 1998) som handlar om riskbedömning i arbetsmiljön och A Textbook of Belief Dynamics (Kluwer 1998) som är en lärobok i formallogisk kunskapsteori.
Han skrev en bok redan 1984 med rubriken Hur ska vi ha det med jämlikheten? (Tiden). Han fortsatte med boken Idéer om rättvisa (Tiden 1989) där han presenterade texter av John Rawls, Amartya Sen och Michel Walzer och skriften Vad är rättvisa? (Brevskolan 1993). Andra böcker är Vetenskap och ovetenskap: om kunskapens hantverk och fuskverk, Tiden 1995; Värderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet, Brevskolan, LO 1992; John Stuart Mill och socialismen, Tiden 1995 och Leve socialismen!: värderingar inför 2000-talet, Tiden 1995.
Få personer i vårt land torde ha tänkt så mycket på dessa frågor som Sven Ove Hansson.
Vad är då en rättvis välfärdsfördelning? Hur
långt skall man utjämna inkomsterna?
Sven Ove Hansson: "Min personliga uppfattning är att det är ganska meningslöst att utforma formler för beräkningar över när den fullständiga rättvisan skall anses vara uppnådd. Det viktiga är färdriktningen – att utforma en politik som syftar till att få ett samhälle som människorna upplever som rättvist.
Det finns så starka faktorer som verkar för ökade inkomstskillnader och större klyftor, påverkan från utlandet t.ex. Försök att definiera det perfekt rättvisa tillståndet blir mer akademiska övningar, även om jag är den förste att uppskatta värdet av sådana. Vi kommer förmodligen alltid att ligga långt ifrån något slags rättvist idealtillstånd.
Dessutom är det så att rättvisa inte är det enda vi eftersträvar. Vi vill också ha ett dynamiskt och effektivt samhälle. Det är inte förenligt med perfekt rättvisa, men det är förenligt med att ständigt sträva efter att göra samhället så rättvist som möjligt.
Att eftersträva utopiska samhällen har sina faror."
>Den upplyste utilitaristen, som inser att höga skatter kan minska incitamenten för arbete och företagande, vill numera göra en avvägning av utjämningen med hänsyn härtill.
John Rawls drev i sin epokgörande bok En teori om rättvisa, i polemik mot de oupplysta utilitaristerna, tesen att utjämningen skulle gå så långt att de sämst ställda inte får det sämre. Rawls fruktbärande utgångspunkt var att alla förnuftiga människor i en tänkt ursprungssituation, där samhällsfördraget skapas, tar det säkra före det osäkra och att alla således har intresse av att den lägsta nivån som man kan hamna på blir så hög som möjligt.
Men, frågar jag, om alla inte är överens om
det, spricker då Rawls upplägg?
Sven Ove Hansson: "Det skulle vara ett bekymmer, men alla filosofer före Rawls hade fört likartade resonemang. Det är en kanske nödvändig idealiseringsnivå. Rawls utgår från vad ‘den ideala förnuftige personen’ skulle komma fram till som ett önskvärt samhälle. Tanken på en enhällighet blir svårare att tro på om man lämnar det filosofiska resonemanget. Rawls utgick, liksom Kant, från att man kan vara överens om reglerna för beslutsfattandet, även om man inte sedan blev överens om beslutens innehåll."
Golv
istället för maximin?
Är det rimligt att i ett samhällskontrakt
använda sig av Rawls´maximin-princip? Med enbart ett golv som garanti istället
för maximin skulle skatterna kunna bli mycket lägre. Är det inte sannolikt och
ganska rimligt att folk i allmänhet kommer att välja ett golv istället?
Sven Ove Hansson: "Här finns såväl empiriska som principiella problem. Det empiriska är svårigheten att fastställa incitamentseffekterna. Det principiella problemet, som högerkritikerna av Rawls till stor del har missat att påpeka, är tiden. Momentant är det nog nästan alltid lönande att överföra inkomster till de sämst ställda. Men om man sträcker ut tiden, kanske ända till 500 år, blir värdet av investeringar allt högre, och på längre sikt blir deras effekter för de sämst ställda mera påtagliga än på kort sikt.
I Rawls tänkta ursprungssituation, där människorna på en gång skall fastställa villkoren för all framtid, är det troligt att människorna tar låga risker."
>Låt oss anta att vi, samhället, har skapat ett aktuariskt beräknat skydd för inkomstbortfall vid sjukdom och arbetslöshet och att det finns ett pensionssystem som garanterar en grundtrygghet vid ålderdomen. Egenavgifterna till detta system blir därför avsevärt högre än dagens egenavgifter, som bara täcker en del av utgifterna för socialförsäkringarna.
Det betyder i sin tur att skillnaderna i disponibel inkomst, efter det att egenavgifterna är betalda, blir stora. Men ingen lider nöd på grund av sjukdom, ålder eller arbetslöshet. Däremot kan en person med låga inkomster ha svårt att uppnå den levnadsstandard som han eller hon, eller andra, finner motiverad. Personen går då till socialbyrån med hyresavin och avin för socialförsäkringspremierna och vill ha bidrag för att öka sin levnadsstandard.
Välfärden
ökar momentant vid utjämning
I dag får personen som regel det belopp som
socialstyrelsen har fastställt. Hur mycket bör då den personen få? Skall alla,
oberoende av inkomster, tillförsäkras en inkomst motsvarande 90, 80, 70, 60
eller 50 procent av medellönen i samhället?
Sven Ove Hansson: "Då måste vi åter titta på incitamentseffekterna. Dessa är svåra att mäta, i synnerhet på lång tid. Momentant blir det som regel positiva välfärdseffekter av att överföra pengar från dem som har till dem som har mindre, men det kan vara annorlunda om tiden är lång."
>Att som Robin Hood ta från dom rika och ge till de fattiga låter ju ädelt (även om Robin Hood i själva verket tog tillbaka skattepengarna från sheriffen i Nottingham) men nu är det ju inte det staten gör - statens huvudsakliga insats är att ta från dem med högre inkomster och ge till personer med lägre inkomst, som röstar på dem.
Om, föreslår jag, vi i förstone bortser från personerna med de allra högsta inkomsterna; ägare av Hennes & Mauritz, rockstjärnor och arvtagare till fastighets- eller bankimperier (det är lotteri- och kapitalinkomster i hög grad), och i stället koncentrerar oss på "vanligt folk" som förtjänar sina pengar på en, som vi antar, väl fungerande marknad. De utgör åtminstone 80 procent av befolkningen och en stor del av inkomstomfördelningen sker där från folk med segelbåt till folk med motorbåt, om man nu antar att motorbåtarna är billigare.
Sjunkande
marginalnytta argument för omfördelning
Om vi vill att personer, med 80 procent av
normalinkomsten, skall beröva andra medborgare, med 120 procent av
normalinkomsten, en del av deras rättmätigt förvärvade inkomster, vilka
argument har vi då?
Sven Ove Hansson: "Det finns i huvudsak två argument som kan anföras. Det ena är pengarnas sjunkande marginalnytta: man kan utgå från att ett penningtillskott är till större glädje för dem som har minst. Det andra är ett mera politiskt argument: medborgarna bör bidra efter förmåga, inte bara till nattväktarstaten, utan även till ett större projekt än så, man skulle kunna kalla det ‘skapandet av det goda samhället’."
Grundfel
hos utilitarismen
Utilitarismens gränsnytteresonemang leder
inte nödvändigtvis till att alla i princip (bortsett från
incitamentseffekterna) skall ha lika höga inkomster. De som kan utvinna mest
välfärd ur pengarna skall få störst tilldelning. Hur ser Du på det?
Sven Ove Hansson: "Det där är en välkänd fråga inom filosofin. Om man tänker sig å ena sidan en lycklig levnadskonstnär som uppskattar enkla ting och å andra sidan en olycklig aristokrat som skulle uppleva en mycket stor lyckoupplevelse av att dricka dyra viner skulle aristokraten få en större lycka av en extra hundralapp än levnadskonstnären. Han skulle kanske t.o.m kunna tänkas få ut mer lycka av hundralappen än uteliggaren som köper sig rum för natten.
Det handlar här om ett grundfel hos utilitarismen, att den inte kan avgränsa området för användandet av samhälleliga resurser."
Sänkt skatt
för rika motiverad med Rawls
>I sin skrift Vad är rättvisa? Har Sven Ove Hansson ett resonemang om bevisbördan som jag i förstone fann mycket bestickande. Han skrev där:
"För att
renodla resonemanget kan vi tänka oss följande förenklade situation: Det finns
ett begränsat utrymme för en skattesänkning. Två förslag har lagts fram om hur
sänkningen ska utformas. Enligt det ena förslaget ska skatten för
låginkomsttagarna sänkas. Enligt det andra förslaget ska skatten för
höginkomsttagarna sänkas. Debatten förs i Rawlsianska termer, dvs de som vill
sänka skatten på höga inkomster motiverar detta med de indirekta förbättringar
som förväntas för dem som har lägst inkomst.
Diskussionen
handlar här om två positiva effekter på de lågavlönades inkomster. Den direkta
effekten består i att de får mera pengar som en följd av att deras egna skatter
sänks. Den indirekta effekten består i att deras privatekonomi förbättras som
en följd av att samhällsekonomin förbättras som en följd av att
höginkomsttagarna arbetar mer som en följd av att deras skatter sänks.
Ur bevissynpunkt
skiljer sig dessa effekter åt på ett mycket tydligt sätt. Att den direkta
effekten infinner sig om man sänker låginkomsttagarnas egna skatter är alldeles
uppenbart. Kunskapen om den indirekta effekten är betydligt mera osäker. För
att denna effekt alls ska finnas krävs dels att höginkomsttagarna verkligen
arbetar mer när de får lägre skatt, dels att tillväxt- och
fördelningsmekanismerna i samhället är sådana att positiva ekonomiska effekter
av deras flit kommer de lågt avlönade till godo.
Det räcker inte
att ta reda på om den indirekta effekten finns eller inte. Man måste också ha
kunskap om dess storlek. Endast om den indirekta effekten är större än den
direkta, ska man - enligt Rawls fördelningsregel - föredra att sänka skatten
för höginkomsttagare.
Låt oss nu se
saken ur låginkomsttagarens perspektiv. Detta är ju, enligt Rawls, det
perspektiv som vi ska anlägga när vi bedömer förslagen från rättvisesynpunkt.
Låginkomsttagaren vet att den direkta effekten finns, men kan inte utan vidare
veta om den indirekta effekten finns och om den i så fall är tillräckligt stor.
Låt oss anta att hon fattar sitt beslut efter principen att ta det säkra före
det osäkra. Då måste hon kräva bevis för att den indirekta effekten
finns och är större än den direkta effekten innan hon går med på att
höginkomsttagaren får skattesänkning i stället för att hon själv ska
ha den.
Formulerat i
termer om bevisbörda innebär detta att i valet mellan en jämlik och en ojämlik
fördelning ska man utgå från att det är den jämlika fördelningen som är bäst
för de sämst ställda, intill dess att motsatsen är bevisad."
Så långt Sven Ove Hansson. Men det gäller att ha makt över problemformuleringen. Den är inte, som många hävdar, ett privilegium som utdelas, utan något som man lyckas kapa åt sig, eller misslyckas med att kapa åt sig. Jag ställde därför följande fråga:
Bör inte bevisbördan åvila den som vill
använda samhällets tvångsmakt för att tillskansa sig en del av någon annans
rättmätigt förvärvade inkomster?
Sven Ove Hansson: "Det är en mycket rimlig invändning. Mitt resonemang om bevisbördan utgår från att vi har gemensamma resurser att fördela. Men hur hållbar invändningen är beror förstås på rättmätigheten i hittills gjorda förvärv.
Då är frågan först om marknaden fungerar som den skall, om skillnaden i lön motsvaras av skillnaden i prestation och för det andra om marknaden är rättmätig. Det blir mycket svårare att debattera för utjämning om så är fallet. Men marginalnytteresonemanget kvarstår. Man måste också ta med i bedömningen att det inte bara handlar om att fördela mellan enskilda individer utan mellan familjer. Vill vi verkligen ha ett samhälle där vissa barn får det avsevärt sämre än andra barn, därför att deras föräldrar, av en eller annan anledning, har låga inkomster?"
Lön efter
produktiv förmåga inte rättmätig
Om lönerna på marknaden inte avspeglar olika
människors olika bidrag till produktionen kan det finnas skäl att med skatter
rätta till detta i efterhand. Men om lönesättningen är kopplad till produktiv
förmåga, vad finns det då för skäl att omfördela?
Sven Ove Hansson: "Det kan finnas delade meningar om hur rättmätiga de inkomster är som blir resultatet av en även perfekt fungerande marknadsfördelning. Produktionen är ett resultat av många personers insatser och det kan finnas de som tycker att produktionsresultatet bör fördelas efter även andra kriterier, kanske efter hur mycket man har ansträngt sig eller efter hur många timmar man har arbetat, även om produktionen per timma, av någon anledning, är lägre hos vissa personer. Man kan också tycka att det är rätt att barnen skall växa upp under mer jämlika villkor än vad som skulle bli fallet om marknadens resultat fick bli allena avgörande. Det finns kanske inte någon ‘rättmätigt’ förvärvad inkomst. Inkomsten kan tänkas vara marknadsbestämd, men ändå inte ‘rättmätig’."
Rolf Englund
Se även "Vilka är argumenten för ekonomisk utjämning?" av Danne Nordling i S&V 4/98
Svar från Petra Wårstam: "Sjunkande marginalnytta ger ej rätt att omfördela", S&V 1/99
Svar från Elise Friis Molin: "Hansson bekämpar rikedom - inte fattigdom", S&V 1/99
(Tips: Rawls teori i sammandrag)