Utkast till inlägg i radions program "Obs"

2003-04-12

Danne Nordling: 

Vi kan likna samhällsbygget med livet på en herrgård (traditionell eller modern). Vi kan ocskå tänka oss samhället som ett "folkhem" i Per-Albin Hanssons mening. Walter Korpi gjorde denna jämförelse i radions program Obs i början av 2003.

För en intellektuell socialist är det naturligtvis olidligt att leva på en herrgård. Detta beror på den fördom som socialisten i regel omfattar – han eller hon ser sig själv som eftersatt, svag och förfördelad. I ett herrgårdssamhälle skulle socialisten höra till tjänarstaben eller lantarbetargruppen och därmed få en underordnad och lågavlönad ställning. Eftersom den intellektuelle socialisten anser sig vara en person som förtjänar ett bättre liv skulle herrgården utgöra ett olidligt socialt system.

Något kan det ligga i denna jämförelse – åtminstone om man tar en traditionell herrgård som utgångspunkt. Om en duglig person måste bli en enkel lantarbetare medan en oduglig rättarson får bli agronom är det lätt att hålla med Korpi och andra socialistiskt orienterade bedömare. Men om vi tar en modern herrgård som utgångspunkt där den intelligente lantarbetarsonen får bli agronom och den indolente rättarsonen blir traktorförare är det inte lika självklart att ett folkhem är bättre.

I folkhemmet organiseras herrgården som ett kollektivjordbruk. Genom val som föregås av populistiska valkampanjer utses kolchosens chef. Denne håller sedan omröstningar bland personalen för att få folk som skall bli agronomer, rättare, köksmästare, traktorförare och koskötare. Några löneskillnader utöver extratilldelning för antalet barn förekommer inte. Den som förmår arbeta hårt och länge till sena kvällen får lika mycket betalt som den som sitter vid en maskin och "blir trött" redan efter lunch. Chefen ser så gott han kan till att alla arbetar efter sin förmåga och får lön efter behov.

Den moderna herrgården ger betalt åt alla efter hur mycket de bidrar med till produktionen. Med moderna företagsekonomiska metoder kan ingenjörerna räkna ut detta ganska exakt. Den som är duktig får mer betalt än den som inte uträttar så mycket. Endast en viss kompensation ges för många barn eller nedsatt arbetsförmåga. Herrgårdschefen får behålla det som blir över när alla andra fått sitt. Om någon inte är nöjd finns det andra herrgårdar att pröva lyckan hos. Chefen kan alltså inte betala någon mindre än vad denne är värd.

Eftersom herrgårdschefen får behålla vinsten när kostnaderna är betalda skapas ett kraftigt incitament för chefen att se till att allting fungerar bra och helst bättre och bättre. Chefen för folkhemskolchosen har inte något sådant egenintresse. Han arbetar självuppoffrande med "allas bästa" för ögonen och måste hela tiden se till att han har en populär "image" för att kunna bli omvald nästa gång. Eftersom verklig altruism enligt modern forskning är något mycket sällsynt finns det fog för att förmoda att kolchoschefen mera ser till att fördela de naturaförmåner som finns åt sig själv och till dem som kan hjälpa honom att bli återvald. Hur näringsverksamheten i stort utvecklar sig blir mindre viktigt.

Inte heller de anställda är altruister i verkligheten. Eftersom det inte lönar sig att anstränga sig för att tjäna mer pengar i folkhemmet försöker de i eget intresse anstränga sig så litet som möjligt för den fastställda lönen. Det är bara uppsyningsmännens kommandon som avhåller dem från att helt slöa till. Folkhemmets produktion och levnadsstandard blir naturligtvis lidande på detta. Avundsjukt ser de på TV välståndet på herrgårdarna i samhället på andra sidan gränsmuren. Men dit är det förbjudet att flytta. Det enda alternativ som finns är andra kolchoser med ungefär samma löneläge och arbetsförhållanden. Dessa är nämligen reglerade efter en statlig plan.

I folkhemmet råder grundprincipen att ingen är moraliskt förtjänt av sin förmåga att kunna uträtta mera än andra. Inte ens den som orkar och faktiskt arbetar 14 timmar om dygnet. Viljan och förmågan att göra detta är ju antingen medfödd eller en följd av uppväxtförhållandena. Ingen har gjort sig förtjänt av detta och har därför ingen rätt att få högre levnadsstandard än den som inte begåvats med denna förmåga att vara flitig. För att ingen skall kunna simulera mindre förmåga än den faktiska är folkhemmet mycket intresserat av att utveckla psykofarmaka av typ "sanningsserum" samt testmetoder av arbetsförmågan.

De forskare som skall förmås att göra så snabba framsteg som möjligt på kontrollområdet tillåts få bonus i form av kuponger som kan användas i hemliga affärer och de får också tillgång till särskilda semesterhem och andra förmåner. Ändamålet helgar medlen. Och naturligtvis anses det rimligt att de högsta styrande måste ha det ännu litet bättre än de anställda i kontrollindustrin. Men det måste hållas hemligt, hemligt.