Skatter & Välfärd nr 1/1999
Kort intervju
Dagens skattenivå är för hög
Intervju med Göran Rosenberg,
chefredaktör för Moderna Tider
För något år sedan förde du en intressant debatt i Svenska Dagbladet
med Timbros P J Anders Linder. Ni diskuterade frågor kring liberalism
och politikens roll contra marknadens. I ett inlägg (SvD 24/2 -97)
skriver du att det inte finns något område "som på förhand kan undantas
från politik". Kan du utveckla det?
Vad jag menar är att ett demokratiskt styrelseskick inte kan begränsas med
icke-demokratiska medel. Demokratin bestämmer själv hur den ska se ut,
räckvidden för sina beslut etc. Att på förhand undanta något område från
demokratiska beslut, innebär att hänvisa till lagar och begränsningar som är
instiftade utanför demokratin. Av Gud till exempel, eller ett självutnämnt råd
av vise män, eller "naturen". De som hävdar en naturrättslig samhällsuppfattning
hävdar det senare. Jag hävdar däremot att demokratins (och därmed politikens)
begränsningar i sista hand måste ha en demokratisk legitimitet.
De författningar eller lagar som bestämmer räckvidden för politiken, exempelvis
individens fri- och rättigheter gentemot kollektivet, måste betraktas som
självpåtagna restriktioner. Vi kan välja att omge dessa restriktioner med tunga
spärrar mot förhastade beslut och radikala ändringar (kvalificerade majoriteter,
upprepade riksdagsbeslut, folkomröstningar etc), men på samma sätt som de en
gång har införts måste de också kunna revideras. Det är bara genom en öppen
och fri debatt och genom legala beslut som politikens gränser i en demokrati kan
avgöras, inte genom på förhand (utanför politiken och demokratin) uppställda
regler och principer.
Det betyder också att demokrati inte är ett idiotsäkert system. Vill tillräckligt många
människor undergräva den, exempelvis genom att i laga demokratisk ordning ge
staten all makt och medborgarna ingen, kan inga naturrättsliga principer i världen
hejda dem.
Ett område där politiken idag har stort inflytande är ekonomin. Politiken
disponerar i genomsnitt över cirka två tredjedelar av de resurser som skapas.
En vanlig svensk löntagare betalar sammanlagt (förutom inkomstskatt även
egenavgifter, löneskatter, moms, indirekta skatter och punktskatter) 65 procent
av sin verkliga årslön i skatt. Är det en "lagom" nivå?
Jag anser att det måste finnas en balans mellan individens rätt att fritt forma sitt eget liv
och hennes rätt att i kollektiva former bygga sig ett anständigt samhälle. Det är i det
perspektivet frågan om skatterna ska ses, och i det perspektivet anser jag dagens
skattenivå vara för hög. Parollen om "hälften kvar" är både klatschig och klok. Det fråntar
dock ingen ansvaret att diskutera hur vi på ett rimligt sätt ska hantera den nödvändiga
omställningen av välfärdsstaten. Därtill behöver vi en politikens renässans, inte politikens
frånträde. Politik och skatter är inte samma sak.
Anser du att det finns någon principiell gräns för skatteuttaget?
De enda principer för skatteuttaget som kan finnas är de vi själva ställer upp. Däremot
kan vi ha olika uppfattningar vilken nivå som är rimlig och anständig. Jag anser som
sagt att ett skatteuttag på femtio procent är bådadera och kan till och med tänka mig att
upphöja det till princip. Min princip, nota bene
Mot bakgrund av diskussionen återgiven i fråga 1, anser du att man kan
tala om huvuduppgifter för stat och kommun ("politiken"). I så fall, vilka
är dessa? Bör staten till exempel omfördela inkomster?
Att svara i detalj skulle föra för långt och bli för tråkigt. Låt mig istället ge ett mera
principiellt svar. Jag anser att vi tydligare bör skilja mellan vad vi vill att staten ska
göra och vad vi vill att kommunen ska göra. Idag är kommunerna i hög grad en del
av den statliga maktutövningen, antingen direkt eller indirekt.
Jag har länge förespråkat en tydligare konstitutionell bodelning där vissa frågor
oåterkalleligen lämnas till kommunerna att hantera, ett slags inre federalism om man
så vill. En av statens uppgifter bör dock även i fortsättningen vara att jämna ut
avgörande skillnader i utgångsläge mellan enskilda individer och regioner. I det syftet
anser jag att staten bör ha rätt att omfördela inkomster.
Intervju: Bo Höglander