Skatter & Välfärd nr 3/1998

 =============

Under den gångna våren har vi kunnat följa hur regionalpolitiken stått i debattens fokus.

Två exempel illustrerar detta. Dels den s.k landsbygdsriksdagen. Ett spektakel där intressegrupper från glesbygden träffar representanter från de politiska partierna, vilka försöker överträffa varandra om att just de har den bästa regionalpolitiken - dvs vill ge mest pengar till glesbygden. Dels har regeringen presenterat sin regionalpolitiska proposition. En proposition som egentligen bara innehåller oklart motiverade förslag till utgiftsökningar för staten.

Jag tycker det är dags att i grunden ifrågasätta hela tanken på att med statlig styrning och statliga bidrag försöka upprätthålla verksamhet och boende på ställen där människor egentligen inte vill eller kan stanna kvar. På de platser där människor vill leva och verka kommer det att uppstå samhällen - stora eller små - för att tillfredsställa de krav och behov som de som bor där har. Så har det hittills fungerat i människans historia

Alternativet till den socialdemokratiska regionalpolitiken kan inte vara en borgerlig variant av samma tanke. Vi skall inte ratta det gamla systemet, dvs göra några korrigeringar här och där i en politik som är skadlig för samhället och medborgarna. Istället borde alternativet vara en helt skrotad regionalpolitik. Därför att regionalpolitiken inte behövs. Och detta framförallt av tre skäl.

För det första utgår regionalpolitiken från den märkliga uppfattningen om att det skulle vara problematiskt att människor rör på sig. Regionalpolitiken förefaller ha som mål att försöka få människor att leva hela sitt liv på samma ställe. Från vaggan till graven. Som om detta vore det bästa och mest självklara för alla människor. Som om de inte skulle klara av att flytta eller byta miljö. Så är det inte alls.

Många av de officiellt omhuldade glesbygdsmiljöer som människor lämnar är ju alltför dåliga på att uppfylla de krav som många människor ställer i sin vardag. Där finns inget eller alltför litet utbud av jobb, kultur, service och nöjen. Och då är det väl bara bra att människor flyttar dit möjligheterna att få ett jobb och ha en meningsfullt liv i övrigt blir större? Till en plats där man känner att man bättre kan förverkliga drömmar och mål.

För det andra bygger regionalpolitiken på tanken att människor som vill stanna kvar i glesbygder - trots att där saknas arbete och grundläggande service i form av t.ex affärer - har någon automatisk rätt att kräva att staten ska bidra med pengar för att genom bidragsrullning försöka hålla affärer och företag kvar. Trots att det egentligen inte är lönsamt eller möjligt.

Men någon sådan rätt finns inte. Alla kan och ska givetvis kunna bo där man vill och kan köpa mark, bygga hus eller hyra en bostad. Och det garanteras genom varje persons rätt att äga egendom och ingå avtal. Men bara för att man valt att bosätta sig på en annars ogästvänlig plats betyder inte det att alla andra skattebetalare är skyldiga att stå för kalaset. Det är inte rättvist.

Var och en - oavsett om man bor i stad eller på landsbygd, i Malmö eller Västerbottens inland - har ett eget ansvar för var man väljer att bosätta sig. Det är helt frivilligt. Och ska fortsätta vara frivilligt. Men om staten och politikerna blandar sig i försvinner ju poängen med det fria valet. Detta vore att ta flera steg tillbaka, i en tid när människor lever mer och mer på olika sätt. Därför att de väljer det själva. Politiska beslutsfattare kan aldrig veta bättre än den enskilde vad som är bäst för honom eller henne.

Vissa väljer att bo nära naturen eller på annat sätt i glest befolkade områden, även om det innebär att de får svårare att hitta ett bra jobb eller får avstå från att kunna springa ner till affären eller posten runt hörnet. Medan andra väljer att bo centralt inne i en stad och avstå från naturnärheten för att istället ha ett bredare arbets- och serviceutbud. Det är upp till varje individ att göra dessa val. Politiker måste respektera dessa fria val och låta dem få sina konsekvenser. Utan att staten lägger sig i eller försöker korrigera dem. Annars är valen inte fria. Detta är faktiskt grunden för demokratin och det fria samhället.

Det tredje skälet till varför regionalpolitiken bör avskaffas handlar om dess yttersta syfte - vilket inte enbart är att "levandegöra glesbygden". Och som avslöjas av det faktum att socialdemokraterna och centern är de partier som mest försöker överträffa varandra i bidragsregn och underhåll till glesbygder. Dessa två partier är de som ivrigast försvarar regionalpolitiken och dess utformning. Detta är ingen slump.

Det kanske uppfattas som att svära i kyrkan, men likväl behöver det sägas: regionalpolitiken är - som jag har förstått den - nämligen ett led i en aktiv maktpolitik. Idag är socialdemokraterna och centerpartiet de partier som är starkast i avfolknings- och glesbygder. I många av de kommuner som omfattas av regionalpolitiken samverkar de också i kommunfullmäktige. När människor flyttar därifrån tenderar de inte längre att tro på höga skatter, regleringar och gigantiska bidrag. Och därför byter de oftast parti. Med mer omfattande utflyttning riskerar dessa två partier således ännu sämre valresultat.

Kvarstår alltså att använda skattebetalarnas pengar till "kraftåtgärder" - i alla fall på papperet - för att på så sätt försöka köpa sig de röster man annars riskerar att förlora. Ett slags extra partistöd helt enkelt. Märkligt nog har just regionalpolitiken hittills varit särskilt mytifierad och undandragen den public choice-analys som i den offentliga debatten har genomlyst andra politiska områden. Men varför skulle politikernas vilja att röstmaximera - och byråkraternas vilja att budgetmaximera - inte gälla inom regional- och landsbygdspolitiken?

Detta blir dessutom övertydligt när man bedömer miljardrullningarnas och bidragsregnens resultat. Tvärtemot alla ambitioner och utfästelser så pågår det en konstant utflyttning från glesbygdsområden. Sedan 1995 har t.ex befolkningen i de s.k skogslänen minskat med 31.604 personer (källa: SCB). Ett faktum som regionalpolitikens förespråkare märkligt nog har sluppit lindrigt undan från att behöva förklara.

Nej, sanningen att säga så är regionalpolitiken helt onödig. Både på principiella och praktiska grunder. Om den avvecklas kommer den att sörjas av en handfull koryféer på två partikanslier. Och deras vapendragare på diverse partistödsfinansierade dagstidningar. Men det är också allt.

Thomas Idergard