S&V 3/97

Per Molander:

INKOMSTOMFÖRDELNING ÄR EN KOLLEKTIV NYTTIGHET

Om även sådana kollektiva nyttigheter som ökar välståndet för medborgarna
är en uppgift för staten är det logiskt att staten också bör påverka
inkomstfördelningen. Hur andra har det är nämligen en kollektiv nyttighet
och vi bör inte underkänna ens "antisociala" preferenser på detta område,
menar tekn.dr Per Molander, verksam som departementsråd vid finansdepartementet och författare till den uppmärksammade boken "Akvedukten
vid Zaghouan".

==========

Per Molander

Ett av huvudargumenten för marknadsekonomin är vad som brukar kallas den neoklassiska ekonomiska teorins huvudsats - att det på en marknad under vissa förutsättningar finns en jämvikt och att denna jämvikt är Pareto-effektiv, dvs ingens välfärd kan ökas utan att någon annans välfärd minskas. Förutsättningarna är många och delvis ganska tekniska till karaktären. En viktig förutsättning är att det inte får förekomma några externa effekter, dvs produktionen eller konsumtionen av en viss nyttighet ska inte påverka andra än producenten eller konsumenten själv. Gäller inte den förutsättningen, blir incitamenten felaktiga, och marknadsjämvikten blir inte samhällsekonomiskt effektiv.

Externa effekter finns överallt

Externa effekter kan vara positiva eller negativa. Negativa externa effekter kan härröra från exempelvis buller, kemiska föroreningar av den yttre naturen eller smittsamma sjukdomar. Positiva externa effekter föreligger på motsvarande sätt av en vacker husexteriör. Styrkan hos positiva eller negativa effekter beror av andras preferenser.Till och med tecknet är i viss utsträckning en öppen fråga; vissa personer kan finna ett offentligt konstverk vackert, medan andra tycker att det stör miljön.

Det som i ekonomiska läroböcker kallas kollektiva nyttigheter är egentligen ingenting annat än nyttigheter med uttalade positiva externa effekter. Om en välbeställd person låter införa gatubelysning på sin hemort föreligger starka positiva externa effekter av hans eller hennes konsumtion; även andra som vistas i grannskapet kommer att kunna njuta fördelarna. Man kan för symmetrins skull kalla buller och andra negativa miljöeffekter för kollektiva skadligheter.

Det råder bred om än inte fullständig enighet om att externa effekter principiellt kan motivera offentliga ingripanden. Det är viktigt att betona principiellt, eftersom kostnaderna för att organisera produktionen i offentlig regi kan vara så stora att de överstiger välfärdsvinsterna. Men principiellt gäller att man i avsaknad av offentliga ingripanden får en tillvaro präglad av för mycket kollektiva skadligheter och en underproduktion av kollektiva nyttigheter - ett smutsigt samhälle utan gatubelysning.

Praktiska problem

Även om man konstaterat att en extern effekt föreligger, är problemet inte löst. För en kollektiv nyttighet gäller att bestämma efterfrågan och att driva in de medel som krävs för att åstadkomma optimal produktionsnivå. Problemet med negativa externa effekter är analogt.

Det finns en klassisk lösning av Lindahl, som härleddes vid sekelskiftet. Den innebär, löst uttryckt, att var och en ska bidra i förhållande till sin efterfrågan och att nivån på produktionen ska bestämmas så att marginalnyttan av den sista utdebiterade kronan balanserar uppoffringen att avstå samma krona. Det innebär att personer som känner särskilt starkt för försvaret eller bevarande av hotade arter ska bidra mer än de som inte är så intresserade.

Lindahls lösning leder till samhällsekonomiskt optimum men är behäftad med två allvarliga problem. Det ena är strategiskt; det är individuellt rationellt att uppge en lägre efterfrågan på den aktuella nyttigheten än den faktiska, eftersom kostnaderna då i större utsträckning bärs av andra. Det andra problemet är praktiskt; det går inte rent administrativt att bestämma alla svenskars efterfrågan på alla tänkbara nyttigheter, även om de till äventyrs skulle svara ärligt.

Av dessa och andra skäl har vi i stället en politisk dimensionering av produktionen. Det är det politiska systemets uppgift att känna av efterfrågan på olika nyttigheter och avväga produktionsnivån. Denna lösning leder som vi vet till andra problem.

Hur mycket kollektiva nyttigheter?

"Kollektiva tjänster utgör cirka 12 procent i dagens Sverige", skriver Danne Nordling i sin artikel i Skatter & Välfärd 1/97 (s. 18). En sådan utsaga förutsätter en mycket precis avgränsning av vad som är en kollektiv nyttighet. Mot bakgrund av vad som sagts ovan är en sådan avgränsning svår att göra. Ekonomisk teori sysslar med gränsfallen rent privata och rent kollektiva nyttigheter, men de flesta nyttigheterna utgör mellanting emllan dessa båda ytterligheter.Vi kan lämna klädedräkten och husfasaderna därhän och till exempel betrakta den ekonomiskt mer intressanta produktionsfaktorn kunskap. Som Danne Nordling konstaterar är grundläggande skolutbildning en kollektiv nyttighet. Men det stannar inte vid den grundläggande utbildningen. Mikroanalyser av produktiviteten vid företag visar att utbildning av en medarbetare höjer produktiviteten också hos andra medarbetare. Enbart individuell lönesättning leder alltså inte till en korrekt kompetensutveckling inom företaget, vilket väl är skälet till att så många arbetsgivare - helt riktigt - subventionerar utbildningen av de anställda.

Effekten stannar naturligtvis inte vid företagets gräns. Vi bör förvänta oss positiva externa effekter också av annan utbildning, vilket principiellt öppnar för offentligt stöd även till högre utbildning, komvux och annat. Detta innebär å andra sidan inte att statsstöd till studiecirklar i vinkunskap eller astrologi är samhälleskonomiskt försvarbart.

Inkomstfördelningen en kollektiv nyttighet?

Den amerikanske ekonomen Lester Thurow skrev 1971 en artikel i vilken han argumenterade för att inkomstfördelningen i samhället bör ses som en kollektiv nyttighet (Quarterly Journal of Economics 85, ss. 327-336). I abstrakt mening har Thurow naturligtvis rätt. Alla får del av samma inkomstfördelning i samhället, och ingen kan "utestängas". Beteendemässigt intressant är också att ingen enskild nämnvärt kan påverka inkomstfördelningen och att det alltså finns risk för att man inte får den inkomstfördelning som faktiskt efterfrågas i samhället om man överlåter problemet åt det enskilda initiativet.

Thurows artikel kritiserades häftigt från flera håll. Richard Wagner, vars reaktion är typisk, hävdade (kap. 2 i Inheritance and the State; Washington DC, 1977) att fördelningen av inkomster och förmögenheter i samhället är resultatet av individuella val och inte i sig själva föremål för val. Vidare menade han att Thurows principiella resonemang kan tillämpas på vad som helst, till exempel fördelningen av skor i samhället.

Mot Wagners och andra Thurow-kritikers argument kan man dock invända att de flesta medborgare i ett samhälle har synpunkter på inkomstfördelningen och att den alltså faktiskt är föremål för preferensbildning. Att resonemanget hypotetiskt kan tillämpas även på fördelningen av skor är inget argument, eftersom denna fördelning i de flesta fall inte upplevs som politiskt intressant.

Det är svårt att frigöra sig från intrycket att Wagner inte godkänner vissa preferenser eftersom de leder till för honom politiskt oacceptabla slutsatser. Ännu tydligare blir detta i en uppsats av John Harsanyi (Social Research, Winter 1977, vol. 44:4), där han i sin diskussion av hur en social välfärdsfunktion kan bildas ur individuella preferenser vill utesluta vissa, vad han kallar "antisociala", preferenser. Dit hör sadism, avundsjuka, förtrytelse och illvilja. Även om de flesta skulle acceptera att i likhet med Harsanyi på moraliska eller andra grunder diskvalificera vissa extrema preferenser, leder ett sådant resonemang till uppenbara svårigheter. Ekonomer brukar sätta en ära i att inte moralisera över individuella preferenser. Då får man nog finna sig i att mångas välfärd inte bara beror av de egna tillgångarna utan också av andras. Detta beroende kan vara både positivt (generositet) och negativt (oginhet eller avund). Därav följer att inkomst- och förmögenhetsbildningen i samhället är ett legitimt objekt för preferensbildning. Därav följer i sin tur att inkomstomfördelning kan ses som produktion av en kollektiv nyttighet. Att efterfrågan på denna nyttighet varierar i samhället är inget unikt; det gäller även efterfrågan på militärt försvar.

Slutord

Med den vida definition av begreppet kollektiv nyttighet som enligt min mening är den enda logiskt hållbara är det uppenbart att åtskilliga av den offentliga sektorns aktiviteter på ett eller annat sätt kan kopplas till produktionen av sådana nyttigheter. Detta betyder naturligtvis inte att staten med nödvändighet ska vara precis så stor som den är i dag. De centrala välfärdspolitiska målen kan nås med en mindre offentlig sektor än dagens. Men man bör skilja mellan de kvalitativa argumenten för offentliga åtaganden på olika områden och den teknik som tillämpas för att realisera dessa åtaganden.

Per Molander

Svar från Danne Nordling: Varför måste vi underkänna externa preferanser? S&V nr 3/97