Skatter &Välfärd 1/98:

Svar till Sandmo och Nordling

Inkomstutjämning som kollektiv nyttighet

Vi bör kunna enas om en minsta gemensam nämnare för kollektiva åtaganden,

skriver Robert Gidehag, som är ekonom vid Finansdepartementet

=============

Robert Gidehag

Sandmo, Nordling och jag tycks vara överens om att en så radikal utjämningspolitik som maximin inte är önskvärd. För att uppnå den "fruktbara oenighet" som Sandmo efterlyser bör detta faktum givetvis tas till utgångspunkt för vidare debatt.

Låt mig först bara återigen referera vad som står i Sandmos ursprungliga artikel i Ekonomisk Debatt. Detta skall inte ses som ett försök att "nagla fast" Sandmo vid en åsikt som han frånsäger sig - utan som ett försök att reda ut begreppen.

Utgångspunkten i artikeln är det utilitaristiska villkoret 1) m¹ = m², där superindex 1 och 2 står för t ex två individer i en tvåpersonersmodell och m är marginalnytta av inkomst. Detta implicerar en helt (förutsatt att båda individerna har identiska nyttofunktioner) jämn inkomstfördelning. Via ett resonemang om "omfördelnings gränskostnad" som uppstår p g a snedvridande skatter, landar Sandmo istället i ett annat villkor för utjämning: 2) m¹/m²=1-(t/1-t)e_w, där t är marginalskattesatsen och e_w är arbetsutbudselasticitet. Vad detta villkor säger är att omfördelningen bör drivas mindre långt än i villkor 1) beroende på att den totala "kakan" att omfördela blir mindre och mindre ju högre skatterna blir.

Detta illusterar vad maximin-kriteriet går ut på. Istället för att sträva efter "minsta möjliga ojämlikhet", med Sandmos ord (som ju är villkor 1), så inriktas politiken på att ge de sämst ställda ett så högt absolutvärde på inkomsten som möjligt. Visserligen är spridningen av inkomster större i villkor 2), men absolutvärdet på de fattigastes inkomster är högre. I ursprungsituationen skulle individer med stor riskaversion välja villkor 2) som strategi. Vad jag skrev om Sandmos synpunkter, utifrån hans två ovan presenterade villkor, var följande: "För Sandmo blir inkomstutjämning således en teknisk fråga. Utifrån vad som är moraliskt rätt (en helt eller mycket jämn inkomstfördelning) gäller det att maximera inkomstutjämningen under det bivillkor att ekonomin påverkas negativt av den samma." Jag anser mig inte i detta sammanhang ha gjort våld på Sandmos artikel.

Men det tycks alltså som om både jag, Sandmo och Nordling är ense om att det måste vägas in fler saker än rent tekniska effekter på ekonomin när graden av utjämning skall diskuteras. Med andra ord är villkor 1) inte en bra utgångspunkt. Vi skiljer oss dock åt när detta skall motiveras.

I korthet motiverade jag inkomstutjämning på följande sätt: Själva företeelsen kännetecknas av icke rivalitet och icke uteslutning, dvs kollektiva beslut är en förutsättning om inkomstutjämning skall kunna verkställas. Detta är Sandmo och jag överens om. Dessa båda villkor är de klassiska mikroteoretiska villkoren för en kollektiv nyttighet. Danne Nordling har fel när han anför rivalitet mellan bidragstagare som ett motargument till att se inkomstutjämning som en kollektiv nyttighet. Icke rivalitet gäller inkomstutjämning som företeelse, som helhet. Alla rika kan i samma ögonblick ta del av en viss utjämning. Felaktigheten i Nordlings resonemang klargörs av ett exempel med polisen. Om jag råkar ut för ett inbrott samtidigt som Nordling gör det, så råder i det ögonblicket rivalitet om polistjänster. Om polisen prioriterade inbrottet hos mig och struntade i Nordling, skulle sannolikheten för uppklarande i mitt fall öka. Vill Nordling därmed hävda att det råder rivalitet i fallet med polis - och därmed att polisen inte är en kollektiv nyttighet?

Jag lägger dock på ett tredje kriterium till kollektiva nyttigheter, nämligen paretoeffektivitet. Man skulle kunna se denna definition av en kollektiv nyttighet, icke rivalitet, icke uteslutning och paretoeffektivitet, som en minsta gemensam nämnare för statliga ingripanden. Om en viss företeelse (t ex försvar, rättsväsen eller inkomstutjämning) inte kan uppkomma utan statliga ingripanden och den dessutom ger en entydig välfärdsförbättring för alla - torde väl samtliga, extremliberaler såväl som socialister, vara överens om att staten bör ingripa? Utrymme för diskussion uppkommer när paretokriteriet släpps.

Jag motiverade vidare inkomstutjämning som något som uppfyller dessa tre kriterium, även paretoeffektivitet. Här skiljer sig min moraliska uppfattning från både Sandmos och Nordlings. Den huvudsakliga anledningen till att jag definierar inkomstutjämning som paretoeffektiv är det enkla faktum att verkliga människor i verkliga situationer upplever en risk att någon i ens närhet, främst barnen, (eller man själv) skall drabbas av fattigdom eller svaghet. Man önskar en "försäkring" mot detta och denna försäkring måste lösas kollektivt. Individer är dock givetvis inte beredda att låta allt mervärde som uppkommer av deras talanger, ansträngningar och uppoffringar försvinna i sådana "premier".

Jag vänder mig emot det abstrakta resonemang som går ut på en tänkt ursprungssituation. Jag förstår inte varför denna, hypotetiska situation, skall gälla som moraliskt underlag för inkomstutjämning. Då hamnar man lätt i en situation där just maximin blir den rimliga strategin. Nordling menar att individen i gemen skulle välja något annat än maximin i en sådan situation. "Normal ödmjukhet" leder enligt honom till att individen i en sådan situation väljer existensminimum som strategi. Det ställer jag mig mycket tveksam till. Jag tror att många är så riskaverta att de skulle sträva mot just maximin. Nordling anför ett antal experimentiella sociologiska undersökningar som argument mot att så inte är fallet. Utan att ha tagit del av dessa är en omedelbar invändning mot sådana experiment det fullständigt omöjliga i att få deltagarna att bortse från att situationen är konstlad och inte gäller ett "skarpt" läge. (Möjligtvis skulle detta kunna fungera under hypnos.) Jag kan heller inte inse det omoraliska i att i denna spelsituation välja den strategi som bäst svarar mot sin egen riskaversion, t ex maximin. Det är ett ytterst normalt och rimligt antagande att individer söker maximera sina nyttofunktioner - det finns inget omoraliskt i det.

Det omoraliska enligt min mening är istället att i en verklig situation, där individer väl känner sina positioner och möjligheter, tvinga av individer mer i "premier" för inkomstutjämning än vad de är villiga att avstå. Dvs att frångå paretokriteriet. Storleken på den inkomstutjämning som alla upplever en nytta av, dvs en paretoeffektiv sådan, bedömer jag ligga väsentligt under maximin men också över existensminimum. Jag föredrar att kalla denna nivå för baskydd.

Slutligen vill jag bemöta Nordlings slutkommentar om försäkring. Försäkring kan inte lösa utjämning av skillnader som inte beror av risk. Dvs sådana skillnader som är utjämningspolitikens egentliga syfte. Inkomstutjämning i denna mening kan inte lösas med försäkring.

Mer principiella diskussioner om statens och den offentliga sektorns åtaganden är allt för ovanliga. Diskussionen om det offentliga åtagandet har enligt min mening allt för ofta en rent teknisk natur. För att en principiell diskussion om det offentliga åtagandets omfattning skall bli meningsfull krävs emellertid vissa gemensamma utgångspunkter. Jag hävdar att en sådan utgångspunkt kan vara den minsta gemensamma nämnare för offentliga åtaganden som jag nu diskuterat i två artiklar. Givet att en företeelse, vara eller tjänst inte kan skapas utan kollektiva beslut och givet paretoeffektivitet torde som sagt alla kunna vara överens om det legitima i ett offentlig ingripande. Diskussionen skulle sedan kunna utgå ifrån vad som inträffar när avsteg från något av dessa tre villkor görs.

Robert Gidehag

Svar från Danne Nordling: Brottspreventionen är den polisiära kollektiva nyttigheten, S&V nr 1/98