Skatter & Välfärd nr 3/1998:
Kommentar till Ingemar Nordin om
existensminimum:
(Nozick, rättigheter och rättvisa S&V 3/98)
Rättigheten
att skydda vår integritet
Likaväl som vi har rätten att tvinga alla att
abonnera på det lokala
brandförsvarets tjänster har vi rätt att tvinga alla att försäkra sig mot
att bli utslagna understödsbehövande anser Danne Nordling,
utredningschef i Skattebetalarnas förening.
=================================================
Danne Nordling
Man kan inta åtminstone fyra helt olika
förhållningssätt till frågan huruvida staten bör
garantera alla medborgare åtminstone en levnadsnivå som uppgår till
existensminimum.
1) Traditionellt har det setts som en "självklar" moralisk skyldighet för det stora flertalet att sörja för dem som inte kan klara sig själva. Detta har kanske varit naturligt när möjligheterna till privata försäkringslösningar eller liknande arrangemang varit outvecklade. Skyldigheten har inte närmare utretts eller härletts och man har ofta hänvisat till religiösa föreställningar. Ändå har det ansetts att staten med tvångsmakt skall upprätthålla skyldigheten. Resultatet har så småningom blivit att anspråken på "självklara moraliska skyldigheter" vuxit till att omfatta en fullfjädrad välfärdsstat.
2) Om man själv kunde välja vilket samhällssystem man ville leva i utan att i förväg veta hur man skulle lyckas är det sannolikt att de flesta skulle vilja att man garanterades exmin och därmed acceptera att betala de försäkringspremier och eventuella skatter som detta naturligen skulle medföra [Nordling 1998]. Detta är också John Rawls´ ansats med skillnaden att han trodde att alla skulle välja en garanti om maximin som ligger mycket högre än exmin.
3) Om vi med Robert Nozick är överens om att individer har rättigheter till integritet uppstår frågan hur denna integritet skall skyddas och vad som konkret ingår i integritetsbegreppet (t ex trygghet till liv och lem, privat ägande, frukterna av det egna arbetet, rörelsefrihet, att inte utsättas för hot, att få vara i fred etc). Är tryggheten på gator och torg exempelvis tillräcklig om horder av påstridiga understödsbehövande ständigt antastar vanliga medborgare?
4) Revolutionära stämningar, upplopp och grov kriminalitet som hotar hela samhällets fortbestånd kan bli resultatet av otillräcklig omfördelning till de lågpresterandes förmån [Edin 1997]. Av rent samhällsbevarande skäl - som en del av polisbudgeten - skulle en skattefinansierad garanti om exmin kunna motiveras.
Understödsbehövande ett pockande problem
Man skulle också kunna säga att problemet med en statlig garanti om existensminimum i de olika fallen görs till 1) en metafysisk fråga, 2) en empirisk fråga, 3) en logisk fråga och 4) en pragmatisk fråga. Den ytterligare möjlighet som finns är att avföra frågan som ett problem för kollektivt beslutsfattande och överlåta åt individerna själva att delta i valfritt samhällssystem inom ramen för en stat som bara skyddar integritetsrättigheterna. Det är denna sista utväg som Ingemar Nordin i första hand pekar på och som också Nozick [1974] behandlat i tredje delen (om utopier) av sin bok.
Problemet med understödsbehövande försvinner inte så lätt som Nordin och Nozick tycks föreställa sig. Efter vad jag förstår skall olika samhällstyper i det "utopiska" tillståndet leva sida vid sida och inte nödvändigtvis vara åtskilda geografiskt. Om nu ett antal optimistiska individer bildar ett samhälle utan ytterligare skatter och där det är frivilligt att ta försäkringar mot konsekvenserna av ett misslyckande kan det hända att ett antal av dessa råkar ut för händelser som medför att de inte kan försörja sig. I princip skall dessa få ta konsekvenserna av sin dumdristighet och gå under om de inte får frivillig hjälp av de andra i just detta samhällssystem. Men eftersom de är grannar med människor från andra samhällssystem kommer dessa oförsäkrade understödsbehövande att uppträda som pockande supplikanter mot hela sin omgivning.
Kan bli kriminella
Vi som lever i ett civiliserat samhälle med en omfattande socialstat kan inte realistiskt föreställa oss hur ett samhälle med alltför många understödsbehövande skulle gestalta sig. Risken finns därför att vi tar för lätt på problemet och anser att det går att överlåta på var och ens personliga ansvar. Men likaväl som vi inte kan acceptera att väskryckare och ficktjuvar stryker omkring på gator och kommunikationsmedel kan vi godta att mer eller mindre hotfulla supplikanter gör det - i synnerhet som dessa i ett obevakat ögonblick kan övergå till explicit kriminalitet (se insändaren i SvD).
(Illustration)
SvD 980629
Nozicks stat skall skydda medborgarna mot privat rättskipning. För att underlätta detta torde en del av statens resurser satsas på förebyggande åtgärder i form av undervisning och upplysning om lagar och rättigheter. Framförallt måste konfrontationer mellan de olika "utopiska" samhällssystemen förebyggas. Men hur reagerar den strävsamme näringsidkaren från ett system, som innehåller obligatorisk socialförsäkring, när hans butiksingång och skyltfönster ockuperas av utslagna supplikanter från ett annat system där man sluppit att betala dessa försäkringspremier? Hans skötsamma kunder blir trakasserade av dumdristiga försäkringssmitare som vägrar att hålla sig till sina likasinnade för att få hjälp, kanske han tycker. Och betalar han i så fall en slant till stadsmissionen eller till det privata men illegala "upprensningskommandot"?
De obemedlade får gottgörelse när de förbjuds
tigga
Min tes är att en utarbetad version av Nozicks teori måste innefatta rättigheten att få skydd mot förargelseväckande supplikantverksamhet. Denna måste därför förbjudas. Detta innebär dock en rättighetskränkning för de obemedlade. Vi andra är därför förpliktade att utge gottgörelse. Och denna utgår naturligtvis som en skattefinansierad garanti om existensminimum.
Detta resonemang synes mig vara någorlunda väl förenligt med Nozicks så kallade nackdelsteori vars kompensationsprincip han formulerar sålunda:
"de som missgynnas av att föbjudas utföra
handlingar som eventuellt skadar andra
måste kompenseras för dessa nackdelar, som påtvingats dem för att andra skall
känna sig trygga." [Nozick 1974, sid 104]
Ett konkret exempel som Nozick anför är den epileptiske bilföraren som på grund av sin riskabla framfart förbjuds att köra bil men får gottgörelse för denna nackdel av övriga som gynnas av den minskade risken.
Obligatorisk grundförsäkring minskar antalet
obemedlade
Nästa steg blir att undersöka huruvida det finns metoder att minska antalet fall där gottgörelse måste utges så att skatterna för att finansiera kompensationen kan sänkas. En effektiv metod är att föreskriva att alla, där så är möjligt, tar en försäkring som garanterar existensminimum vid sociala "olyckshändelser". Denna kan kombineras med välfärdskonton för att göra den obligatoriska betalningen lättare att bära och för att minska fuskmöjligheterna. "Riktigt etiskt rätt är det inte " invänder Ingemar Nordin och prima facie är jag beredd att instämma. Det är därför jag beskrivit min tes som en lätt revidering av Nozicks teori.
En närmare undersökning visar dock att problemet är mer komplicerat än så. Låt oss göra en jämförelse med brandförsvaret. Är åtgärder för att förebygga och begränsa bränder som kan beröra många fastigheter förenliga med rättighetsteorin? Vi vill gärna att våra grannar abonnerar på brandkårstjänster och inte försöker släcka själva med hinkar och trädgårdsslangar (om de är hemma när eldsvådan inträffar). Det beror inte i första hand på att vi i paternalistiskt nit ömmar för våra oförståndiga grannar utan för att en snabb och professionell släckning av grannens hus ökar vår egen trygghet. Därför ser vi också ogärna att han hamstrar bensin på vinden i radhuset intill vårt eget - trots att han stoltserar med nyinköpta brandsläckare.
Vi har rätt att kräva att grannarna har
brandskydd
Har vi rätt att förbjuda våra grannar att ägna sig åt lukrativ bensinlagring och föreskriva att de betalar abonnemangsavgiften till den lokala brandkåren? Om svaret är ja på dessa frågor måste vi inte i så fall utge kompensation till våra stackars grannar som härigenom både åsamkas intäktsförsluster och extra kostnader? Brandförsvar i större skala förefaller då ganska svårt att organisera om allas rättigheter rigoröst måste iakttagas. Detta är naturligtvis en orimlig slutsats. Det är inte rättighetsteorin det är fel på utan logiken i detta fall.
Våra grannar får faktiskt en implicit gottgörelse för att de tvingas ta en brandkårsutryckningsförsäkring: de åtnjuter ett bättre skydd mot bränder genom att vi andra också tar på oss kostnaden för en sådan försäkring. Analogin är att de som tvingas ta en socialförsäkring som garanterar exmin får lägre skatt genom att vi andra också tar på oss kostnaden för en sådan försäkring.
Förbud mot riskabel verksamhet ger inte rätt
till gottgörelse
Däremot skall våra grannar inte få någon gottgörelse för att de förbjuds att lagra bensin på vinden. Ingen kan tillåtas tjäna pengar på verksamhet som är uppenbart riskabel eller skadlig för andra. Nozick anför exemplet med personen som vill spela rysk roulette mot andras huvuden. Analogin är att man inte kan få kompensation för att man inte får till exempel köra bil påverkad av droger eller sömnbrist, inte får bedriva miljöförstöring eller produktion av trafikfarliga bilar och liknande.
Rättighetsteorin pekar dock på en orättvisa när det gäller brandförsvaret: varför skall den som bor ensligt i en stenig (föga eldfängd) omgivning men i ett trähus betala lika mycket för brandkåren som den som bor i ett trähus med andra trähus tätt inpå? Analogin är i det här fallet att det fåtal som verkligen inte vill delta ens i ett exmin-samhälle borde ges möjligheten att bosätta sig geografiskt och även på andra sätt tillräckligt avgränsat från resten av samhället där de obönhörligen kunde få ta konsekvenserna av sina handlingar utan att vi andra behöver bli inblandade.
Med detta lilla undantag förefaller det som om min preliminära slutsats står sig: genom en korrigering av Rawls´ kontraktsteori och en inte orimlig modifiering av Nozicks rättighetsteori kan de leda till samma resultat beträffande distributiv rättvisa. En påtagligt ojämn inkomstfördelning, där enbart existensminimum behöver garanteras av skattebetalarna i ett relativt fåtal fall, måste betraktas som rättvis. Mot denna tvåfaldigt härledda slutsats, som förefaller ha viss bärighet, står de betydligt mera oklara och svagt underbyggda metafysiska och pragmatiska teorierna som oftast förordar större inkomstutjämning.
Danne Nordling
Referenser:
Edin, P-O [1997]: Omfördelning - annars kriminalitet och revolution (intervju) Skatter & Välfärd 2/97, sid 67
Nordling , D [1998]: Två teorier om distributiv rättvisa Skatter & Välfärd 2/98, sid 20-27;
Nozick, R [1974]: Anarchy, State and Utopia, Basic Books, New York (svensk översättning 1986);
Rawls, J [1971]: A Theory of Justice, Oxford University Press, tionde tryckningen 1990.
Se även Ingemar Nordins artikel Rättigheter och rättvisa, Skatter & Välfärd 3/98
Kommentar från Bo Lindensjö: Kan Rawls´rättviseprincip revideras? S&V 1/99