Skatter & Välfärd nr. 2/99

=====

"Farfar och jag betalade mest skatt i hela staden", sade farmor, och såg så där förnäm ut som hon brukade när hon pratade om de gamla tiderna, dvs tiden före andra världskriget. "Vi hade det bra, och vi hade råd att betala skatt." Senare förstod jag att medborgarna i den lilla staden brukade köpa taxeringskalendern för att stilla sin nyfikenhet gällande grannens inkomstnivå. Farmor var uppenbart stolt när hon berättade för sin lille sonson att familjen hade haft det bra. Och faktiskt bidrog rejält till kommunens ekonomi. Det gav status. Den borgerliga konvenansen förbjöd henne självklart att säga att de tjänade mest, och det vet jag inte om de gjorde, men att de betalade mest skatt, det var helt klart. Det var ett indirekt sätt att säga att man hade det väldigt bra, och att man var schysst. Man bidrog ju till det allmänna. Man ville bidra till de gemensamma projekten. Det var viktigt.

Det här minnet från min barndom kom upp i mitt minne när jag häromdagen åkte hem från en släktmiddag där min 80-åriga gudfar deltog. Han är en kraftfull äldre och väl bemedlad gentleman med klart konservativa ideal. Just innan vi skildes sade han "…ja, jag tänker inrätta en stipendiefond för personalen som sköter vår H. De har varit så goda genom åren. Och skänkt oss så mycket glädje. Men landstinget har ju inte haft vett att ta betalt för detta. Det är ju inte klokt. Vi har ju råd. Jag tänkte börja med 100 000 kronor."

Vad är detta för något? Mina gamla kloka förebilder från familjen säger saker som förefaller helt obegripliga idag. Att vara stolt över stora skatteinbetalningar? Ja, farmor sade inte att det var sexigt, det skulle hon inte ha sagt. Handling betyder dock mer än ord. Orden flyger lätt iväg. Men inte det faktum att man faktiskt betalat mest i skatt. Och så Gudfar. Han som alltså sitter vid matsalsbordet och ser uppenbart indignerad ut när han konstaterar att han inte fått betala tillräckligt mycket för den fina sjukvård som kommit hans familj till del. Han tycker inte det är rätt att han som har så stora tillgångar skall betala så lite. Varken farmor eller gudfar har gjort sig kända för att vara några slösaktiga personer, snarast tvärtom. De omhuldas helt enkelt av de gamla idealen. Ideal som idag förefaller vara från stenåldern.

Gamla ideal borta – Skatteundandragandet är omfattande!

Jag har haft anledning att begrunda detta med skatter ganska mycket genom åren, dels då min far som VD för Skattebetalarna (1955-1963) pratade mycket om sådant vid måltiderna, dels då jag ägnat mer än ett år av mitt liv med att utreda svart arbete i Sverige. Uppdraget kom från regeringen och presenterades mot slutet av –98. Jag skulle utreda omfattning, motiv och föreslå åtgärder för att komma tillrätta med det oönskade beteendet. Inget av alla mina utredningsuppdrag har gripit mig som detta. Det visade sig handla om något otroligt centralt. Det var inte bara pengar det handlade om. Det handlade ytterst om viljan att samarbeta, viljan att deltaga i de gemensamma projekten.

Jag fann att en stor del av svenskarna mellan 18 – 65 år arbetade svart, men bara lite grand. På marginalen. Ca 800 000 svenskar arbetade svart 5 timmar i veckan under år 1997. Det motsvarar 10 procent av produktionen i den privata sektorn i landet. Jag fann också att det svarta arbetet inte var något perifert och smutsigt som "några andra" gjorde "någonstans". Nej, svart arbete visade sig förekomma överallt. I alla sektorer, och oftast som en integrerad del i vanlig "vit" verksamhet. Det förekommer bland alla typer av medborgare. Alla skikt. Det är alltså inte några zigenare eller taxiförare det handlar om. Det handlar om hela det svenska folket. Nästan som en slags folkrörelse. Resultaten var så överraskande att mitt projektteam med stor entusiasm började leta efter orsakerna till detta utbredda, men oönskade, beteende. Så många? Överallt? Ja, allt tydde på det.

För att få reda på orsakerna var vi tvungna att flytta ut arbetet på fältet. Jag bad utredarna att flytta ut i verkligheten. Själv upprättade jag högkvarter i god fältmässig stil. Vi hyrde lägenheter och bilar och satsade på att "smälta in" i ett antal samhällen i Sverige. Vi önskade komma nära folk, så nära att de med förtroende kunde tala med oss. Och berätta hur det egentligen förhöll sig. Eftersom vi som utredare åt regeringen omfattas av stränga kvalitetskrav beslutade jag att konsultera några holländska forskare från universiteten i Amsterdam och Utrecht som särskilda metodologiska experter. Allt skulle gå rätt till. Och jag ville inte riskera utsättas för någon avgörande kritik i efterhand.

Metoden byggde sålunda på att vi skulle "investera" in oss förtroendemässigt i de lokala samhällena. Det handlade om att var och en skulle kunna prata med oss, och samtidigt vara 100 procent säker på att det som sades skulle stanna hos den enskilda utredaren. Hela operationen förutsatte att svensken öppet och glatt skulle berätta för oss om sin ekonomiska brottslighet. Och jag kan säga Er: Det var inte lätt. "Uppförsbacken" var påtaglig. Vi, ett antal 08-or, kommer i hyrbilar och flyttar in i bostäderna för att samtala om skattebrott. Dessutom kom vi från regeringens kontrollorgan, RRV. Polisernas polis, så att säga.

Vi började inleda samtal enligt vår holländska metod. Efteråt har vi fått veta att vi alls inte var särskilt anonyma. ALLA visste efter någon dag att vi kommit. Stockholm har kommit! Gardinerna drogs för, dörrarna sköts sakta och diskret igen. Men inte alla, och det blev nyckeln till vår framgång. Vi lyckades genom envishet och tålamod få igång ett antal samtal om svart arbete. Det ena samtalet gav det andra. Ibland fick en enskild utredare bearbeta en person i mer än en vecka för att vi skulle komma till skott. Vi började följa ett antal kedjor av personer som arbetade i nätverk. I och med att vi kunde vinna förtroende hos ett antal lokala personer med stor "trovärdighet" i de lokala miljöerna kunde vi arbeta allt friare och friare. Vi fick ett slags beskydd. Resultaten var häpnadsväckande.

Samtalen visade för det första att våra forskningsresultat om omfattning m.m. var sanna. Det förekommer överallt! Och alla gör det. Än mer intressant var att skälen var så tydliga. Men oftast var det inte ett enda skäl. Det var en mix. Självklart är skatten i sig ett tungt vägande skäl för att avstå från att redovisa det utförda arbetet. Det handlar ju om kronor och ören som den enskilde skulle kunna använda till något annat. Men det är inte riktigt så enkelt. Bilden av ett folk som börjat känna alienation till de styrande växte sakta fram. När jag satt i en liten fabrik i ett industriområde utanför Göteborg kommer jag ihåg en företagare som hälsade mig välkommen. Vi inledde samtalet i lugn och fin ton. Han bjöd på kaffe och sockerkaka. Personalen hölls undan. Han ville inte att de skulle veta vad vi pratade om.

Under samtalets gång växte bilden av en hårt arbetande företagare fram. Han hade haft motgångar, men hela tiden klarat sig. Han kämpade med alla räkningar. Han var fri, men han var inte rik. Samtidigt såg han hur kommunala företrädare inredde sina kontor på ett sätt som ingen av hans företagarkompisar skulle kunna göra. Han tog upp exempel efter exempel på hur det slösades med skattemedel. Samtalet gick sakta över i en monolog, där jag glömdes bort . Han gick upp i varv och vreden över slöseriet bara växte. Han var indignerad över alla orättvisorna. Han slog näven i bordet och sa "Det är klart att man inte vill betala in mer skatt än man måste. Pengarna används ju på fel sätt. Jag håller undan så mycket jag kan. Och det skäms jag inte för". Jag och mina medarbetare kan berätta många sådana historier. Med liknande innehåll.

Det är således inte bara skatten som sådan det är fel på. Det är något annat också. Folk är irriterade på vissa offentliga företrädare. Ofta uppgavs Sigvard Marjasins kvitton, eller förre chefen för Apoteksbolaget, Åke Hallman, med sin fallskärm som skäl för den tilltagande misstron. Många visade sig vara besvikna. Det blev allt mer tydligt för mig att det ytterst handlade om en sviktande offentlig moral. Det saknas en solid etik. En etik som säger att det skall hushållas med pengar på bästa sätt och att man inte skall utnyttja sin ställning/befattning för att sko sig själv.

Det blev under utredningens gång allt mer uppenbart för mig att det gamla Sverige som farmor och gudfar berättat om inte längre fanns. Även om de flesta betalar in skatt på ett korrekt sätt så är det inte i första hand för att man vill utan för att man måste. Och det är en stor skillnad. Det behövdes ingen skattekontrollant för att farmor skulle betala in sin skatt. Hon ville in i taxeringskalendern. Det var ju fint det. Det var bara att skicka ett inbetalningskort. Idag är det annorlunda. Ju större skillnaden blir mellan vad folk tycker i dessa avseenden och vad de kommunala ledarna "kommunicerar" genom sitt handlande, desto större krav ställs på den kontrollerande makten.

Alltså, ju mer pampvälde i kommunerna, desto fler skattekontrollanter måste anställas. Så är det. Som utredare ansåg jag att det vore olyckligt att i första hand satsa på lösningar som förutsatte repressiva handlingar från statsmaktens sida. Istället förordade jag att man skulle ta fram etiska koder för anställda i offentlig tjänst och att ett intensivt arbete inleddes med att se till att dessa koder efterlevdes. Och att överträdelser kraftfullt beivrades. Det gäller att straffa offentliga tjänstemän eller politiker som allvarligt bryter mot de gemensamma koderna. Det får inte råda något tvivel om vad stat/kommun tycker i dessa frågor. Man kan inte hålla om ryggen. Folk läser signalerna, och alienationen blir ett faktum. Och det svarta arbetet skjuter fart. Dessutom föreslog jag att skattekontrollen skulle göras på ett mer initierat sätt. Men det var inte huvudsaken. Genom att kommunicera god etik och sund offentlig moral kan man komma långt. När det arbetet kommit igång kan det vara tid för att aktivt genomföra kampanjer om hur förträffligt det är att delta i de "gemensamma projekten", men för att det inte skall slå tillbaka negativt kan det nog vara skäl att börja arbetet med att städa i toppen.

Staffan Ivarsson

ivy@bahnhof.se

Danne Nordling