Växthuseffekten | Klimatpolitiken | Klimatpolitikens historia | Bloggartiklar> |
Klimatpolitikens historia
1988 IPCC (FN:s klimatpanel) bildas. Bert Bolin, professor i meteorologi ordf.
1991 IPCC:s första rapport
1992 FN:s miljökonferens i Rio de Janeiro i Brasilien antar en icke bindande klimatkonvention som ligger till grund för de senare klimatförhandlingarna. Al Gore uppträder.
1995 IPCC:s andra rapport. Människans sannolika påverkan på den globala uppvärmningen pekas ut.
1997 Kyotoprotokollet förhandlas fram. Det gäller ett fyrtiotal industriländer som åtar sig att minska utsläppen av växthusgaser (GHG) med 5,2 procent jämfört med 1990 fram till senast 2012. USA och Ryssland ratificerar inte.
2000 Misslyckat klimatmöte i Haag
2001 IPCC:s tredje rapport (TAR)
Klimatmöten i Bonn och Marrakesh om detaljerna i Kyotoavtalet.2004 Ryssland ratificerar Kyotoprotokollet i november
2005 Kyotoprotokollet träder i kraft 16 februari. USA och Australien står utanför. Klimatmöte i Montreal om ett nytt klimatavtal.
2006 Nicholas Stern, tidigare chefekonom i världsbanken, lägger fram en tusensidig rapport som genom en nästan obefintlig diskonteringsränta kommer fram till att det är billigare att vidta åtgärder nu än senare.
2007 IPCC:s fjärde rapport läggs fram (AR4) där människan påverkan anses mycket sannolik. (IPCC och Al Gore får fredspriset.)
Toppmöte i Heiligen Damm där president Bush öppnar för nya klimatförhandlingar.
Australien ratificerar Kyotoprotokollet efter regimskifte.
Klimatmöte i Bali där 25-40 procents minskning 1990-2020 ströks. Avskogningen uppmärksammades. U-länderna åtar sig att vidta åtgärder i det nya avtal som skall förhandlas fram i Köpenhamn 2009.