Skatter & Välfärd 2/99

===

Den stora politiska frågan i de väst-europeiska länderna kommer i början av 2000-talet att vara fördelningen mellan offentlig sektor och privat sektor. Man har att välja mellan två modeller: välfärdsstaten och välfärdssamhället. Hittills har väljarna i flertalet väst-europeiska länder slagit vakt om välfärdsstaten och avvisat den s k neo-liberala modellen. Jag skall här argumentera för att det är sannolikt att man kommer att påbörja en ny debatt för och emot välfärdsstaten där den neo-liberala modellen mycket väl kan stå sig bättre.

I praktiskt taget hela Väst-Europa har man valt den socialistiska modellen, eller välfärdsstaten med en offentlig sektor på cirka 50 procent av BNP. En dylik offentlig sektor bygger på den stora skattestaten, som tar in en stor del av BNP i form av skatter och sociala avgifter. De offentliga utgifterna är av två slag: offentlig serviceproduktion och transfereringar. De offentliga företagen inom sektorn infrastruktur placeras i OECD:s National Accounts i den privata sektorn. Man använder i denna forskning om distinktionen mellan offentligt och privat denna databas som OECD byggt upp i Paris.

Det är endast Irland och Island som faller utanför den europeiska välfärdsstaten. Alla de övriga staterna har en offentlig sektor på i genomsnitt 50 procent av BNP, låt vara att vissa länder placerar sig närmare 60 procent medan andra är i närheten av 40 procent. De skandinaviska länderna ligger över genomsnittet medan Spanien, Portugal och Grekland ligger under.

Välfärdssamhällena återfinns i de perifera demokratierna, dvs i de anglo-saxiska länderna och Japan. Canada och Nya Zeeland har här genom en målmedveten ambition övergått från välfärdsstat till välfärdssamhälle, medan den privata sektorn hela tiden varit dominerande i USA, Japan och Australien. Tabell 1 ger en översikt över dagens situation där BNP mäts med PPP, dvs med mått på den reella köpkraften.

Tabell 1. Storleken på den offentliga sektorn och BNP 1995-96 (Purchasing Power Parities)

* = 1986

Sources: National Accounts, OECD, Paris, 1998: Main Economic Indicators,

OECD, Paris, February 1998.

Man har länge trott att Schweiz var annorlunda i det att landet skulle tillämpa den andra modellen, välfärdssamhället. Så är dock ej fallet, utan OECD har nyligen korrigerat siffrorna för Schweiz, som först 1997 börjat tillämpa kategorierna i National Accounts. Schweiz har omfattande serviceproduktion och inkomstöverföringar, vilka tillsammans ger en offentlig sektor på 53 procent av BNP.

De nordiska länderna redovisar större offentlig serviceproduktion än länderna i södra Europa, medan de senare har större transfereringar än de förra. Omfattande offentlig serviceproduktion innebär att utrymmet för marknader minskar medan stora transfereringar enbart ändrar förutsättningarna för marknaderna. Man har argumenterat för att den skandinaviska modellen är mer universell än den tyska modellen, vilket dock knappast är lika sant längre efter de stora reformerna i den offentliga sektorn under 90-talet. Den centrala frågan är nu inte vilken typ av välfärdsstat ett land bör ha, utan den gäller: välfärdsstat kontra välfärdssamhälle.

Välfärdssamhällena har en offentlig sektor på mellan 30 och 35 procent. Både Australien och Nya Zeeland har uttryckt en ambition att gå ned till 30 procent genom fortsatta stora reformer av den offentliga sektorn. Man använder dessutom i dessa länder kontratualism för snart sagt alla offentliga tjänster, dvs anbudsförfarande där även privata operatörer kan deltaga.

Den "oceanska" modellen i Australien och Nya Zeeland har uppmärksammats mycket, dels på grund av den konsekvens med vilken modellen satts i verket, dels till följd av att dessa länder, speciellt Nya Zeeland, hade ordningar som påminde om den skandinaviska modellen. Motivet för länderna i Oceanien var att öka den ekonomiska tillväxten.

Valet mellan en välfärdsstat och ett välfärdssamhälle beskrivs ofta som ett val mellan frihet och jämlikhet. Kanske är det mera lämpligt att tala om ett val mellan tillväxt och fördelning. Man kan visa att välfärdssamhällena har en mer dynamisk ekonomi än välfärdsstaterna.

Figur 1 visar hur ekonomisk tillväxt förhåller sig till stor offentlig sektor på ländernivå. Eftersom ekonomisk tillväxt fluktuerar från år till år beroende på många faktorer, så ser vi på den genomsnittliga tillväxttakten under tiden 1990-1996 i förhållande till storleken på den offentliga sektorn.

Figur 1. Ekonomisk tillväxt och den offentliga sektorn

Under 80- och 90-talen har välfärdssamhällena ökat sitt välstånd snabbare än välfärdsstaterna. Den årliga skillnaden är inte enormt stor, men den återkommer från år till år. Efter en rad år av ekonomisk tillväxt i välfärdssamhällena och år av stagnation i välfärdsstaterna blir den summerade effekten betydande. Speciellt iögonfallande är Australiens frammarsch och Sveriges tillbakagång.

Länder med stor offentlig sektor tvingas antingen se sitt försprång krympa eller så hamnar de på efterkälken mot andra länder. De vinner en sak, nämligen större ekonomisk och social jämlikhet. Figur 2 visar att inkomstojämlikheten är större i välfärdssamhällen.

Figur 2. Inkomstojämlikhet och den offentliga sektorn

Det är sant att inkomstklyftorna är betydande i Oceanien efter de många reformerna av offentliga sektorn, men det finns även länder i Väst-Europa med betydande inkomstskillnader, som t ex Tyskland och Schweiz. Enbart den skandinaviska modellen tycks ge stort slag av inkomstjämlikhet.

Man måste fråga sig vilket som är bäst: en dynamisk ekonomi med stark tillväxt och betydande inkomstskillnader eller ett jämlikt samhälle. På lång sikt förlorar även grupper med mindre köpkraft om den ekonomiska tillväxten är svag. Inkomstskillnader fördrages med jämnmod, om de även gagnar de fattiga.

Mycket tyder på att välfärdsstaten spelat ut sin roll som en normativ modell för samhällsbyggande. Stora offentliga program ökar jämlikheten något, men kostnaderna är stora i form av lägre välståndsökning. Försöken att inifrån göra om den offentliga sektorn till marknader - interna marknader - kan öka dynamiken i ekonomin, men enbart till ringa del.

Ett bättre alternativ är att göra som Australien, Nya Zeeland och Kanada, nämligen att markant ändra balansen mellan offentligt och privat till det senares fördel. Man kan attackera en rad problem som hänger samman med fattigdomen hos en liten del av befolkningen utan att ta i med stora offentliga utgifter som täcker alla medborgare.

Återstår att diskutera argumentet att alla rika samhällen måste ha en stor offentlig sektor – den s k Wagners Lag. Länder i tredje världen har inte råd med stora offentliga program. BNP måste användas för elementära utgifter som mat, bostad och några exportprodukter. Blir det resurser över, så används de ofta för militära ändamål, tyvärr. Rika länder har ett val, marknad eller stat.

Wagner lanserade redan under slutet av 1800-talet teorin att högre välstånd leder till en ökning av den offentliga sektorn, inte bara absolut sett utan även relativt sett. Fram till 1980-talets marknadsrevolution var Wagners lag allmänt accepterad. Men speciellt den oceanska revolutionen i Australien och Nya Zeeland har visat att Wagners lag inte är en nödvändig sanning. Länder kan rulla tillbaka den offentliga sektorn. Figur 3 visar sambandet i Wagners lag.

Figur 3. Välstånd och den offentliga sektorn

De mest dynamiska ekonomierna i världen ligger under linjen i Figur 3 med undantag för de tre länderna från Tredje världen. Enligt min mening har Sverige mycket att lära från Australien och Nya Zeeland.

Sverige valde under slutet av 1950-talet och under 1960-talet att satsa mer konsekvent på välfärdsstatsmodellen än något annat land med avancerad ekonomi. Enligt min mening var detta ett systemmisstag, som bäddade för Sveriges fall i listan över rika länder för att idag hamna på blygsamma 18:e platsen. Lika ödesdiger som den keynesianska ekonomiska politiken var i form av t ex den enorma devalveringen 1982, var den ensidiga satsningen på stora offentliga program för välståndshöjande aktiviteter som t ex ATP-systemet.

Jag tror att de som kämpade emot teorin om det "starka samhället" som Bertil Ohlin och Gunnar Heckscher i grund och botten helt rätt hela tiden. Det "starka samhället" leder till en svag privat sektor, som i sin tur medför statsfinansiell kris av typ Sverige 1990-93. Återtåget från det "starka samhället" bör inledas NU.

Jan-Erik Lane

Danne Nordling