Skatter & Välfärd nr 3/98:

=================
Redaktionell kommentar

Statistiken över inkomstfördelningen i ett samhälle arbetar med olika mer eller mindre abstrakta mått (t.ex "Gini-koefficienten"). Det är en orsak till att faktiska data om hur långt inkomstutjämningen drivits i allmänhet saknas i debatten. I stället har debattörerna ägnat sig åt ogrundat tyckande som ofta gått ut på att utjämningen måste ökas ytterligare.

Ett sätt att någorlunda konkret beskriva inkomstfördelningen öppnar sig emellertid genom den statistik över vissa percentilinkomster som numera publiceras av SCB. Befolkningen delas härvid upp i 100 grupper efter stigande inkomster. Varje sådan hundradelsgrupp kallas percentil (jämför deciler). Vanligtvis brukar den 10:e och den 90:e percentilen redovisas som en approximation för hur mycket låginkomsttagare respektive höginkomsttagare tjänar. Genom att sätta dessa två gruppers inkomster i relation till den 50:e percentilen - "medelsvenssons" inkomst - kan man skapa två mycket konkreta mått på inkomstspridningen i samhället.

För Sveriges del finns statistik både för heltidsavlönade och för samtliga inkomster för alla inkomsttagare 1995. Om vi börjar med löntagarna och beräknar lönen efter skatt för percentil 10, 50 och 90 får vi följande resultat:

· De högavlönade tjänar 42 procent mer än medelsvensson (P90/P50 efter skatt)

· De lågavlönade tjänar 74 procent av medelsvenssons lön - dvs en fjärdedel mindre än snittet (P10/P50 efter skatt)

Många som får se dessa siffror tror inte att det är sant. "Nog borde de som ligger i toppen av 90 procent av löntagarna åtminstone tjäna ett par, tre gånger mer än genomsnittet", är en kommentar. "De som rankas på 10:e plats från botten borde väl tjäna mindre än hälften av snittet", en annan. Och faktum är att percentil 90 inte ens tjänar dubbelt så mycket som percentil 10 efter skatt.

Skatten är i detta fall beräknad enligt reglerna för en enkel deklaration utan några speciella avdrag och utifrån genomsnittlig kommunalskatt. Före skatt tjänade den 90:e percentilen 59 procent mer än snittet (motsvarar nästan 30.000 kr/mån i år) och P10 72 procent av snittet (motsvarar ca 13.000 kr/mån i år). Det är uppenbarligen också så att lönepolitiken i Sverige varit mycket utjämnande. Men det är ändå mot de högavlönade som t.ex den nya värnskatten riktar sig.

Utjämningen är inte riktigt lika långtgående när alla inkomster inkluderas. Kapitalinkomster och företagarinkomster bidrar till att den 90:e percentilens inkomster efter skatt och inklusive bidrag ligger 64 procent över medianen för den disponibla inkomsten. Men 42 eller 64 procent över snittet är i praktiken i stort sett betydelselöst. Kapitalinkomsterna har uppenbarligen betydelse endast för ett ytterst litet fåtal stora kapitalägare. Men det är ändå mot löntagare som tjänar drygt 30.000 i månaden som den extra femprocentiga marginalskatten från nästa år riktar sig.

Om utjämningssträvandena hade riktat sig mot "rätt håll" borde kapitalinkomstskatten på 30 procent ha skärpts. Nu måste även egendomslösa högavlönade utan aktieutdelningar och reavinster betala för jämlikhetssträvande politikers ambitioner att öka utjämningen av inkomstskillnader som i realiteten beror på kapitalinkomster. Högre kapitalskatter är naturligtvis orealistiskt genom internationaliseringen. Men är det inte orimligt att löntagarna skall få lida för det?

Slutligen återstår utfallet för låginkomsttagarna i den 10:e percentilen. Numera har denna grupp praktiskt taget inga faktorinkomster (dvs löner, företagarinkomster och kapitalinkomster; 2,5 procent av snittet). Gruppen består till stor del av studerande, arbetslösa och socialbidragstagare. Men trots att gruppen saknar riktiga inkomster ligger den disponibla inkomsten på en nivå som motsvarar 57 procent av medelsvenssons disponibla inkomster. Gruppen har ända sedan mitten av 1970-talet legat på denna nivå kring 60 procent.

Den svenska utjämningspolitiken kan illustreras med ännu en siffra som berör socialbidragens nivå. Det har hävdats att dessa är snålt tilltagna. Men i verkligheten ligger socialbidragen på 67 procent av medelsvenssons disponibla inkomst [ Lewin 1998] . Det är rejält mycket mer än "fattigdomsstrecket" som brukar sättas vid 50 procent av medianinkomsten.

Danne Nordling

Referenser:

Lewin, B [ 1998] : Socialbidrag och existensminimum, Skatter & Välfärd, nr 3

SCB [ 1997] : SOS Levnadsförhållanden, rapport nr 91, Välfärd och ojämlikhet i 20-års perspektiv 1975-1955