Skatter & Välfärd nr 4/98:

"Raka rör" borde bli en princip för social rättvisa.
======================
Redaktionell kommentar

I den politiska retoriken hänvisas ofta till att man vill sträva efter rättvisa. Underförstått är då så gott som alltid att med rättvisa förstås ekonomisk utjämning. Man vill försämra för personer ovanför genomsnittet och förbättra välståndet för dem som ligger under. "Ökad jämlikhet" kallades detta med ett ideologiskt slagord som lanserades under slutet av 60-talet.

Fyrtiotalisternas och 68-vänsterns utjämningsfilosofi har inte utmanats på det principiella planet i Sverige sedan dess. Att rättvisa är liktydigt med utjämning har inpräglats i medborgarnas medvetande utan att någon principiell diskussion har underbyggt detta. För många som inte personligen känner sig berörda förefaller det nog på känslomässiga grunder som rimligt att de välbeställda bidrar till de mest behövande som har det svårt.

"När lönen är slut någon dag efter den 20:e i månaden är det många som får gå till socialen om inte de sociala förmånerna förbättras" var ett av påståendena i årets valrörelse.

Denna bild av verkligheten är emellertid inte korrekt. Låg ekonomisk standard är inte främst en fråga om låga löner utan beror på att många inte arbetar på grund av t.ex studier, långtidssjukskrivning, arbetslöshet eller barnledighet. Här är det sociala skyddsnätet mer eller mindre avsiktligt utformat så att det inte skall löna sig att låta bli att arbeta. Dagens kritik på detta område lägger dessutom tonvikten vid att bidragen kanske ändå medför att det inte alltid uppfattas som lönsamt att arbeta.

Av dessa skäl är 68-vänsterns utjämningskrav i dubbel bemärkelse förlegat: 1) låga löner sågs ju länge som en följd av arbetsgivarnas monopolställning på arbetsmarknaden - "monopolkapitalet sög ut arbetarna". Denna marxistiska teori har knappast några officiella anhängare idag, men skulle till nöds ha kunnat duga som argument för att se låga löner dom orättvisa. 2) Men låga inkomster är, som nämnts ovan, inte ens ett löneproblem. Att öka inkomstutjämningen för att åstadkomma bättre rättvisa mellan kapital och arbete innebär alltså ett dubbelfel: arbetsgivarna har inte monopol och låga inkomster beror inte på låga löner.

Någon annan, genomtänkt rättviseprincip som skulle motivera inkomstutjämning är svår att upptäcka i den svenska samhällsdebatten. De som vill ha högre välstånd på andras bekostnad kan naturligtvis hävda att det är "rättvist" - men även mycket naiva bedömare borde upptäcka att det är fråga om egoistiskt tyckande om ingen ytterligare motivering ges. Om man däremot beskriver välståndsskillnaderna i starkt värdeladdade termer som t.ex "klassklyftor" är det mycket lätt att få även insiktsfulla bedömare att uppfatta "utjämning av klyftorna" som en åtgärd för rättvisa.

I SCB:s tidskrift Välfärdsbulletinen (3/98) illustreras "klasskillnaderna" med ett "ojämlikhetsindex" som visar att skillnaderna i välstånd mellan arbetare och (högre och mellan)tjänstemän år 1990 är lika små som skillnaden mellan befolkningarna i landsorten och storstäderna. När dessa indexkurvor visar en obetydlig divergens fram till 1995 beskrivs det som "ett alltmer ojämlikt samhälle". Implicit förutsättes uppenbarligen att det enda rimliga är att alla medborgare oavsett yrke borde ha samma standardnivå för att man inte skall ha några "klassklyftor". Är SCB:s tjänstemän avlönade för att sprida försåtlig propaganda för principen om "lika lön för alla"?

Är det inte rimligare att hävda att rättvisa är inkomst någorlunda i proportion till vars och ens bidrag till den totala produktionen - det som nationalekonomerna kallar marginalproduktivitet? Den som arbetar mycket och med sådant som verkligen värdesätts högt av andra människor skall i så fall ha högre inkomst än andra som arbetar litet eller med i andras tycke mindre viktiga saker. "Raka rör" mellan insats och belöning förefaller vara en intuitivt mycket rimligare princip för social rättvisa än utjämning. Lön efter förtjänst ansluter mycket starkare till likabehandlingsprincipen som ju är den klassiska rättvisesynens fundament, än tesen att olika insatser skall ge lika resultat i plånboken. Bör inte det senare ses som en form av särbehandling och diskriminering?

Danne Nordling

- - - -

Se även sidan: Frihet med klyftor eller tvång för utjämning