Skatter & Välfärd 4/99

Låg proportionell skatt är ett allmänintresse

____________________

Redaktionell kommentar

Det har inte gått så bra för Sverige de senaste två, tre årtiondena. Ekonomiskt har Sverige släpat efter de andra industriländerna. Den årliga ekonomiska tillväxten har varit en procent mindre än i utlandet. Sedan 1970 har Sverige tappat närmare en fjärdedel av den möjliga totalproduktion som vi kunde ha haft idag. Översatt till kronor betyder detta att vi inte producerar värden för närmare 600 miljarder kronor.

Vad betyder då förluster i utebliven produktion på många hundra miljarder kronor varje år? Eftersom vi inte har haft det välstånd som vi nu inte njuter av kan det tyckas vara en ganska abstrakt förlust. Men betänk förlusten på följande sätt: Ett normalt svenskt hushåll med två barn, där den ena maken har genomsnittlig industriarbetarlön och den andra 67 procent därav, förlorar varje månad 4000 kronor i disponibel inkomst på grund av eftersläpningen. Det motsvarar 14 års 2-procentiga reallöneökningar. Det motsvarar också tre månadslöner för mannen och tre deltidslöner för hustrun samt barnbidragen under tre månader.

Är det något den svenska valmanskåren bara borde rycka på axlarna åt? Ekonomiska "naturkatastrofer" är kanske inte mycket att göra något åt? Ingenting kunde vara mer felaktigt! Vad vi nu ser är både resultatet av en mer egalitärt inriktad skattepolitik som inleddes med skattereformen 1971 och den ekonomiska politik som i flera stycken blev en reaktion på radikaliseringen av skattepolitiken. Dessutom kan en viss s k upphinnareffekt ha verkat till Sveriges nackdel. Andra ledande länder har dock lyckats kompensera denna effekt så att de fortfarande befinner sig i ledningen av välståndsligan. Så inte Sverige.

Hur mycket av Sveriges eftersläpning kan då tänkas bero på skatterna? Givetvis kan inte hela produktionsförlusten tillskrivas de höga skatterna. Går man till de empiriska undersökningar som finns om sambandet mellan skatter och tillväxt kan det konstateras att åtminstone ca 40 procent av Sveriges eftersläpning beror på att vi ligger mer än 10 procentenheter högre än genomsnittet för skatteuttaget i andra industriländer. I Skatter & Välfärd nr 4/98 redovisas en studie som går igenom 13 sådana empiriska undersökningar. Resultatet av dessa indikerar att 10 procents högre uttag medför en årlig tillväxtförlust på uppemot en halv procentenhet i högskatteländer.

Här finns alltså den "skattebroms" som kommer från höga totala marginaleffekter och som skulle gå att rätta till om lämpligt utformade skattesänkningar vidtas de närmaste åren då ett överskott i de offentliga finanserna vuxit fram. Däremot är det svårare att göra något åt de produktionsförluster som 1971 års skattesystem orsakade genom den ekonomiska politikens bidrag till ett antal ekonomiska kriser sedan mitten av 1970-talet.

Genom de mera progressiva skatteskalorna som infördes 1971 blev det omöjligt för de stora löntagarorganisationerna att begära samhällsekonomiskt ansvariga löneökningar för sina medlemmar. Detta berodde på kombinationen av inflation och höga marginalskatter. Regeringen försökte rätta till felet med s k Haga-politik som gick ut på att sänka inkomstskatten och höja arbetsgivaravgifterna lika mycket. Detta försök att "lyfta sig själv i håret" troddes leda till lägre lönekrav och mindre totala lönekostnadsökningar. De fem omläggningarna av Haga-modell ledde till att arbetsgivaravgifterna fördubblades - med 13,9 procentenheter från nivån 13,5 procent 1972. Tyvärr svarade de samtidigt för två tredjedelar av den svenska kostnadskrisen! Boten var alltså betydligt värre än soten.

Efter kostnadskrisen under andra hälften av 70-talet råkade den svenska ekonomin ut för okontrollerade svängningar. Nya devalveringar gjordes i början av 80-talet, sedan blev det överhettning, finanskris, depression och depreciering. En god del av dessa problem kan återföras till 70-talskrisen och därmed i viss mening till de höga marginalskatter som infördes 1971. Uttryckt på detta sätt är alltså en mycket stor del av de 25-procentiga tillväxtförlusterna på ett eller annat sätt orsakade av för höga skatter.

Allvarligt är sålunda att strävandena att med progressiva skatter öka lönen efter skatt för vissa grupper och samtidigt förbättra de sociala förmånerna för samma grupper också har medfört att alla fått lida av en försämring. Särintresset har alltså skadat allmänintresset. Även om skattepolitikens omfördelande effekt skulle varit helt oomstridd har skatterna ändå varit skadliga för alla. Frågan är om ens låginkomsttagarna har tjänat på operationen. Inte på lång sikt i varje fall.

En övergång från skatter till avgifter skulle på sikt öka tillväxten och förbättra välståndet för alla. Sänkta skatter är därför en kollektiv nyttighet som det skulle kunna anses vara statens uppgift att tillhandahålla. Likaväl som kultur och grundforskning kan hävdas vara kollektiva nyttigheter gäller detta skattesänkningar som ökar tillväxten.

Skattebetalarnas förening lade i oktober fram ett tioårsprogram där inkomstskatten skulle bli proportionell, den totala marginaleffekten skulle maximeras till 50 procent och förmögenhets- och dubbelbeskattningen skulle avskaffas. Mycket talar för att detta är ett kostnadseffektivt sätt att öka tillväxten. Något moralfilosofiskt motiv för att inte göra på detta sätt har inte framförts. Borde då inte ett sådant program genomföras?

Danne Nordling