Progressiv skatt i Sverige finns i två former: 1) Statsskatten på 20 procent som börjar tas ut vid en månadslön på 20 500 kronor samt de extra 5 procenten (ny "värnskatt") som utgår över 32 500 kronor per månad. 2) Det variabla grundavdraget (8 700 - 18 100 kr) som på ett ryckigt sätt förändrar marginalskatten både uppåt och nedåt för månadslöner upp till 17 000 kronor. Den största effekten har statsskatten som ju ligger på 20-25 procentenheter i extra marginalskatt.

Enligt John Rawls´ teori om rättvisa (som debatterats i S & V en längre tid) måste man ställa sig frågan huruvida de 27 miljarder kronor som statsskatten tar in gör mest nytta för de sämst ställda i Sverige. Om denna progressiva skatt avskaffades skulle de minst gynnade då få det sämre eller bättre?

Vad det är fråga om är att göra skattesystemet i det närmaste proportionellt (alltså bortsett från grundavdraget) till en statsfinansiell kostnad som motsvarar 2,7 procent av de totala skatteintäkterna. Det säger sig självt att dessa progressiva skattepengar inte nödvändigtvis går till de sämst ställda och att dessa därför skulle få det sämre om proportionell skatt infördes. Besparingar går uppenbarligen att göra på många andra håll inom den offentliga sektorn.

Därtill kommer att inga besparingar alls behöver göras om proportionell skatt införs år 2001. Med 2 procents överskott för den offentliga sektorns sparande är utrymmet för skattesänkningar enligt Konjunkturinstitutet 1,9 procent av BNP eller 38 miljarder kronor. De sämst ställda kan med god marginal klara sig från försämringar om statsskatten avskaffas.

I själva verket kommer ett införande av proportionell inkomstskatt att leda till att alla får det bättre. Detta beror på att skatterna - och speciellt höga marginalskatter - har en extra samhällsekonomisk kostnad som ekonomerna kallar excess burden eller dödviktskostnad. Här ingår alla snedvridande effekter som försämrar ekonomins statiska effektivitet. Storleken på denna överskottsbörda har beräknats av Kommittén för utvärdering av skattereformen, KUSK [1995]. För genomsnittlig arbetsinkomst 1991 uppgick överskottsbördan till 20,1 procent av skatteintäkterna på marginalen. Vid dagens högre marginalskatter närmar sig siffran 30 procent. För personer som betalar statsskatt torde överskottsbördan ligga runt 60 procent.

Innebörden av detta är att avskaffad statsskatt på 27 miljarder genererar en samhällsekonomisk vinst på 16 miljarder samt intäkter till staten på 6 miljarder i indirekta skatter om de 27 miljarderna i skattesänkning konsumeras. Till detta kommer dessutom en förbättring av ekonomins dynamiska effektivitet - dvs tillväxttakten ökar. Grovt uppskattat skulle det kunna röra sig om ett par tiondels procentenheter ökad tillväxt. Efter 10 år ligger totalproduktionen (BNP) 40 miljarder högre än om man inte hade infört proportionell skatt.

Att låta den dryga miljonen inkomsttagare som nu betalar statsskatt slippa detta så att vi kan få ett enkelt, proportionellt skattesystem med ett uttag på drygt 30 procent ligger helt i linje med den högt ansedde filosofen Rawls’ teori om rättvisa. Dessutom ansåg Rawls själv att skattesystemet skulle bygga på proportionell skatt [Rawls ca 1965]. Något filosofiskt hållbart skäl för att behålla den progressiva skatten - när ett avskaffande är ekonomiskt möjligt - förefaller inte finnas. (Den socialdemokratiske filosofen Sven Ove Hansson ville t ex inte i förra numret av S & V ge något skäl för progressiv skatt som svar på två ifrågasättande inlägg.)

Tvärtom talar de flesta pragmatiska argument för att införa proportionell skatt. Det är en internationell trend och Sverige måste uppmuntra kvalificerad arbetskraft att stanna kvar. Proportionell skatt är ett enkelt system som har ett självständigt värde. I Sverige beskattas småföretagen på ett mycket krångligt sätt för att ägarna inte skall komma undan den statliga progressiva skatten. Dessa besvärliga komplikationer hämmar nyföretagandet och småföretagens expansion. Med proportionell skatt skulle nya företag startas och arbetslösheten kunna minska.

Slutligen bör nämnas att de principiella argumenten för proportionell skatt blir ännu starkare om Rawls’ teori om rättvisa kan revideras så att statens omfördelande uppgift reduceras till att garantera grundtrygghet i stället för maximalt socialt skydd.

Danne Nordling

"KUSK [1995]" egentligen Agell, J, Englund P och Södersten, J: Svensk skattepolitik i teori och praktik, bilaga 1 till SOU 1995:104;

Rawls, J [ca 1965]: Rättvis fördelning (översättning 1989), i Idéer om rättvisa, volym 1 i Tidens idéserie.