Skatter & Välfärd nr 3/1998

Korta inlägg

Socialbidrag och existensminimum

Bengt Lewin

Begreppet existensminimum ägde tidigare både socialrättslig betydelse vid beräkning
av socialbidrag och skatterättslig betydelse vid avdrag för nedsatt skatteförmåga.
Existensminimum var det belopp som en person ansågs behöva för att underhålla sig
själv, make och oförsörjda barn. Idag tillämpas inte begreppet längre när socialbidraget
skall beräknas. Istället talar man i dessa sammanhang om en skälig levnadsnivå.

Fortfarande syftar existensminimum ibland på det specifika förbehållsbelopp som
undantas vid utmätning av lön, men oftast avses en diffus gräns uttryckt i kronor och
ören under vilken individen är tvingad till en oacceptabelt låg levnadsstandard - det s k
fattigdomsstrecket. Frågan är var denna gräns ligger i absoluta tal och hur den förhåller
sig till den skäliga levnadsnivå som stipuleras i socialtjänstlagen.

Att definiera fattigdomsstrecket är svårt för att inte säga omöjligt. Detta beror på att hur
man än strävar efter objektivitet, går det inte att komma ifrån att fattigdomsbegreppet är
så intimt förknippat med värderingar och ideologier. Om ett urval av befolkningen tillfrågas
om vid vilken månadsinkomst som gränsen till fattigdom går, kommer man att få en uppsjö
av olika svar. En person som uppfattar fattigdom som resultatet av ansvarslöshet och lättja
kommer att leverera andra svar än någon som tycker att fattigdom beror på en orättvis
fördelning av befintliga ekonomiska resurser. Uppfattningen om fattigdom beror också på
den egna ekonomiska situationen och hur lätt eller svårt det upplevs att få intäkter och
kostnader att gå ihop.

Det har gjorts flera mer eller mindre komplicerade försök att definiera fattigdomsstrecket.
Den kanske enklaste metoden av alla är att betrakta alla som har en disponibel inkomst
under halva median- eller medelinkomsten som fattiga. Metoden används av EU just tack
vare sin enkelhet och för att den möjliggör internationella jämförelser. Detta fattigdomsstreck
blir inte absolut utan relativt i den bemärkelsen att den varierar med medelinkomsten. Ökande medelinkomst innebär därmed att även gränsen för fattigdom höjs. En gräns uttryckt i median-
inkomst istället är också relativ men mer rättvisande eftersom man på detta sätt kommer
undan fenomenet att individer med mycket höga inkomster drar upp medelvärdet. En nackdel
med EU:s fattigdomsstreck är att det inte svarar på frågan vad det socialt betyder att vara fattig
i olika länder.

En annan metod att fastställa något slags existensminimum är olika varianter av subjektiva fattigdomsstreck. Genom att kartlägga människors uppfattning om hur mycket pengar som
behövs för att klara hushållsekonomin kan man bestämma en inkomstnivå som en majoritet
av befolkningen betraktar som oacceptabelt låg. Detta mått är, som namnet anger, subjektivt
men rättvisande i den meningen att fattigdomsstrecket relateras till den allmänna livsstilen i
samhället. När levnadsstandarden ökar justeras gränsen för fattigdom uppåt och något absolut fattigdomsstreck existerar inte heller enligt denna metod.

Lika svårt som det är att enas kring en definition av fattigdom är det att fastställa vad som
egentligen menas med den skäliga levnadsnivå som det talas om i socialtjänstlagen. Varken
i lagtexten eller lagens förarbeten ges någon närmare definition. Socialbidraget innehåller
visserligen en riksnorm som bestämmer hur mycket hushållen skall få, men kostnader för bl a
boende och läkarvård ligger utanför bidragsnormens ramar och bestäms av kommunerna från
fall till fall. Skälig levnadsnivå kan därmed variera mellan kommunerna.

Det är således inte alldeles lätt att jämföra socialbidragsnivån med existensminimum eller fattigdomsstrecket, men genom att använda halva disponibla medianinkomsten för Sveriges
samtliga hushåll som fattigdomsstreck kommer vi ändå ganska långt. Senaste uppgift om detta
mått är att det uppgick till 3 742 kr i månaden per konsumtionsenhet (1996). Att inkomsten
är angiven per konsumtionsenhet innebär att familjernas konsumtion har relaterats till deras sammansättning enligt ett särskilt viktsystem som SCB använder. Det utnyttjas för att kunna
göra jämförelser mellan disponibel inkomst mellan olika typer av familjeenheter och hushåll.

För att kunna jämföra med socialbidraget måste även detta räknas om per konsumtionsenhet.
Görs detta blir resultatet att normen 1996 låg på 2 975 kr per konsumtionsenhet oavsett
hushållstyp. För att inte överskrida fattigdomsstrecket fick således hyran inte vara högre än
767 kronor per konsumtionsenhet. Detta kan jämföras med kommunernas riktlinjer för högsta
godtagbara hyreskostnad 1996. Dessa riktlinjer varierar mellan hushållstyper men ligger i
allmänhet kring 2 000 kr, omräknat per konsumtionsenhet. Slutsatsen blir att det som ansågs
vara skälig levnadsnivå 1996 uppgick till c:a två tredjedelar av medianen för disponibel inkomst,
att jämföra med de femtio procent som fattigdomsstrecket enligt ovan utgör.

Hur ser då bilden ut om vi istället använder ett subjektivt fattigdomsstreck? Halleröd [1995]
konstruerar ett svenskt sådant i en regressionsmodell enligt vilket vart femte hushåll har en levnadsstandard under den nivå som majoriteten svenskar anser vara acceptabel. För att
kunna jämföra med socialbidragsnormen exkluderar Halleröd boendekostnader ur modellen
och finner att det subjektiva fattigdomsstrecket ligger betydligt över socialbidragsnormen för
små hushåll. När det gäller stora hushåll är socialbidragsnormen däremot mer generös än det
subjektiva fattigdomsstrecket.

De senaste åren har beräkningsgrunden för socialbidraget förändrats något. Bl a ingår numer
inte utgifter för möbler och husgeråd i själva normen, utan bedöms liksom boendekostnader
från fall till fall. Detta innebär att normen justerats ned något. Både det enkla räkneexemplet
ovan och en undersökning av Halleröds typ kan korrigeras för förändringarna och slutsatserna
skulle sannolikt inte ändras.

Slutsatsen av resonemanget är att den svenska socialtjänsten har höga ambitioner om
fattigdomsstrecket definieras enligt den enkla 50-procentsregeln. Halleröds studie ger en annan
bild men här ingår inga boendekostnader i jämförelsen mellan subjektivt fattigdomsstreck och socialbidragsnorm. En studie där ett "rättvisande" fattigdomsstreck jämförs med hela social-
bidraget skulle säkert erbjuda intressant läsning.

Referenser:

Halleröd, B [1995] "Making Ends Meet: Perception of Poverty in Sweden." Scandinavian Journal of Social Policy, 4:174-189.

Halleröd, B [1997] Forskning om fattigdom, relativ deprivation och social exkludering: Begrepp och metoder. i Vogel, J & Häll, L (red) Välfärd och ojämlikhet i ett 20-årsperspektiv 1975-95. Serien levnadsförhållanden, rapport 91. SCB.

SCB [1997] Inkomstfördelningsundersökningen 1995, Be 21 SM 9701.

Socialstyrelsen


Danne Nordling