Skatter & Välfärd nr 1/2000:
Reträtten från högskattesamhället – den mentala beredskapen
Även om opinionsundersökningarna visar att medborgarna inte vill minska den offentliga sektorn kan det finnas skäl att ändå göra det. Men den mentala beredskapen är inte god, skriver fil dr Stig-Björn Ljunggren, fri (s)-debattör.
==================================================================
Stig-Björn Ljunggren
Finns det en mental beredskap för att genomföra en reträtt från högskattesamhället? Hur ska denna i så fall gå till? Och är det ens önskvärt?
Låt oss börja som sig bör, med ett mysterium - "det svallforska mysteriet".
En av de främsta auktoriteterna på vad folket tycker - och vad eliten anser - är umeåforskaren Stefan Svallfors. Det hör till grundkursen i diskussionen om folkets inställning till skatter och välfärdsstat att göra honnör för någon av de gedigna undersökningar som denne sociolog genomfört.
Vad Svallfors brukar sägas ha visat, är att folk i allmänhet vill bevara välfärdssamhället. Men eliten, de högst upp i samhället, följer inte folkviljan utan har fjärmat sig från denna. Det är elitens uppror mot folket som vi bevittnar.
Människorna har alltså inte vänt välfärdsstaten eller högskattesystemet ryggen, utan det är överheten som lämnat folkhemmet åt sitt öde. Svallfors’ resultat visar att folk vill ha kvar välfärdssamhället. Sedan 1984 har exempelvis aldrig mindre än sjuttiofyra procent av invånarna ansett att det är fel att minska de offentliga utgifterna för vår sjukvård. Tio år senare tyckte nittio procent att det var fel. Liknande siffror gäller för skola, barnomsorg osv.
Det finns även andra undersökningar som visar att det är ungefär åt det här hållet som alltihop lutar. Vi har helt enkelt ett gäng "Svallforsare" som visar att dagens välfärdsstat och högskattesamhälle har ett stort folkligt stöd i opinionsmätningar.
Vi kan bemöta dessa påståenden om verkligheten på olika sätt:
Det är möjligt att det går att kritisera en del mätresultat. Det är möjligt att vi skulle kunna få andra procentsatser om vi justerade frågorna lite. Men mycket tyder ändå på att siffrorna återspeglar någon typ av opinion. Det är ungefär så här det ser ut.
Min kommentar till detta är:
Ja, men ska vi verkligen ha en demokrati där politikerna blint genomför vad folket önskar?
Det är en populistisk uppfattning. Det är skillnad på demokrati och opinionsmätningar. Att som exempelvis den vänsterpopulistiska organisationen Ordfront plädera för ett samhällssystem där den politiska eliten själv inte har en uppfattning, utan snällt genomför de åsikter som folk har om EMU och skatter, leder också till att folkets uppfattning om homosexuella, invandrare och brottslingar genomförs. Då kanske det blir förbud för bögar att vara lärare, invandrare som begår brott utvisas även om de är svenska medborgare och sannolikt skulle dödsstraffet återinföras för mycket grova brott.
Om vi utgår från att Svallfors mätt rätt, och samtidigt konstaterar att de politiska partierna inte följt folkets åsikter, måste vi fråga oss varför i hela fridens namn de går och röstar?
Hur kan det komma sig, att en majoritet av moderaternas väljare faktiskt vill prioritera vård, skola och omsorg före skattesänkningar?
Ingen har någon bra förklaring till detta.
Problemet med denna hållning är att om folk är korkade, så bör vi inte heller lägga någon större vikt vid de svallforska mätresultaten. Vad folk tycker spelar mindre roll om vi vet att de är mindre vetande. Om människor är så enfaldiga att de röstar på partier som inte motsvarar deras uppfattning, borde vi införa expertvälde med populistiska inslag, snarare än att ständigt försöka vitalisera demokratin.
Människor har sina uppfattningar i sakfrågorna, men inser att dessa kanske inte kan genomföras. Folk svarar på opinionsmätningar spontant, men inser att deras egen uppfattning inte är så väl underbyggd. De förstår att åsikterna måste vägas mot andra saker och de ramar som verkligheten sätter på politiken. Kanske inser folk att även om eliten inte tycker exakt som de själva, så har de ändå en god vilja att göra samhället bättre. Därför kan vi rösta på dem.
Vanligt folk inser, att det som vi kan hävda vid köksbordet inte passar sig för offentligheten. När vi svarar på opinionsmätningar skjuter vi från höften. När vi är medborgare - vid valurnan - så tar vi ställning till helheten.
Om det senare är giltigt, så bör vi kanske fråga oss hur vi bättre kan understödja en dialog mellan folk och elit, så att människor får sina funderingar över sakernas tillstånd bättre belysta. Och att konsekvenserna av löst tyckande belyses.
Mellanrubrik här?
Vad vi alltså behöver är en politisk diskussion som ställer allvarliga frågor om högskattesamhället, om vad vi egentligen ska ha välfärdsstaten till. Var ska gränserna gå mellan marknad och politik? Hur kan näringsliv och stat samverka? Vad innebär globaliseringen för den svenska modellen? Och så vidare.
Men att diskutera dessa frågor är svårt i dagens Sverige.
Vi lever i ett mediasamhälle, där de gamla makthavarna, politikerna, får lämna plats för nya makthavare, för medierna, för marknaderna.
Vi kan också se en konfigurering av samhället, en förändring av grundläggande strukturer, där en långsam och trögflytande demokrati trängs undan av hyperaktiva och globaliserade sammanhang, där marknaderna och olika välorganiserade särintressen tar över scenen.
Detta får flera konsekvenser:
En konsekvens är att den politiska debatten kommer att präglas allt mer av populism och ytlighet. Vi kommer inte att kunna lita på att medierna ger en rättvis återspegling av verkligheten. Medierna kommer istället att skapa verkligheten, att själv vara med och agera för att skapa nyheterna som de sedan ska leva på att förmedla. De kommer att fuska ihop nyheter, som när Aftonbladet skriver texterna, och läsekretsen fotograferar. De kommer att skapa nyheter, som när Aktuellt smygfilmar ministrar. De kommer att slarva fram "nyheter", som när Ekoredaktionen låter en teaterdirektör föreställa finansministern.
Möjligheterna att föra ett sansat samtal den vägen är antagligen stängd för en väsentlig tid framöver.
En konsekvens av globaliseringen är att det nationella politiska handlingsutrymmet blivit inskränkt. Men det är inte så att vi bara tvingas följa med strömmen. Det finns fortfarande utrymme för politiska insatser som varierar mellan länder. Men det är samtidigt uppenbart att ett land inte kan ha alltför avvikande regler för skatter och liknande, om det ska klara sig i en öppen ekonomi.
Men hur ska vi då argumentera, om vi anser att högskattesamhället är omöjligt i längden, så länge omvärlden har väsentligt lägre skatter?
Ska vi säga, att globaliseringen kräver detta, eller ska vi argumentera på något annat sätt?
Göran Persson skriver i sin bok Den som är satt i skuld är icke fri följande:
"Politik är att vilja, sade Olof Palme. Ja, men politik är också att uppnå resultat, att genomföra det som en majoritet ställt sig bakom. /…/ Politik är inte bara att vilja utan också att kunna genomföra det man vill, skapa majoriteter för den uppfattning man har och sedan se till att det förverkligas. Politik är både att vilja och att kunna."
(sid 22-23, min markering)
Således innebär det, att den som vill förändra Sverige, så att vi går från högskattesamhälle till lågskattesamhälle, så kräver det ett långsiktigt och tålmodigt opinionsbildningsarbete.
Så här är det:
Mycket tyder på att människor faktiskt är beredda att betala skatt, bara de känner att de får tillbaka någonting. Det är också viktigt för skattebetalningsviljan att känslan finnas att alla deltar, att fusket är minimalt.
Det gör ingenting om det kostar, bara det smakar, säger svensken.
Skattesystemet ska vara rättvist, alla ska vara med, tycker svensken.
Den som vill förändring måste då ställa frågan, om vi verkligen får ut vad de har rätt att kräva, med tanke på skattenivån? Och för det andra, är skattesystemet rättvist?
Själv tycker jag att vi borde få ut mer av systemet. Men jag är också realist. När det gäller sjukvården så finns det inga skattehöjningar i världen som kan lösa dess problem. Det finns inga privatiseringsinsatser heller, för den delen.
Ta sjukvården som exempel. Den kommer att vara i kronisk kris framöver.
Skälet är att vår efterfrågan på sjukvård är oändlig. Den fyrtiotalistgeneration som nu går mot ättestupan har inte för avsikt att acceptera någon standardförsämring på gamla dagar. Av allt att döma kommer de att kräva oerhörda insatser - och att dessa betalas över den allmänna kassan.
Till detta kommer att sjukvården blir allt bättre på att tillgodose de ökade behoven. Sjukvård är inte längre akuta insatser för att rädda liv, utan dess verksamhet är oerhört bred, med livsstilsmediciner, friskvård och rehabilitering på schemat. Vi förväntar oss av sjukvården att den ska höja vår välfärd i allmänhet, inte bara ge oss första hjälpen.
En oändlig efterfrågan - och ökad möjlighet att tillgodose människors behov - skapar självfallet en kris oavsett hur mycket pengar som avsätts för vården. Och oavsett vilka organisationsformer som väljs.
Dessutom är det faktiskt så, att mycket i sjukvården trots allt fungerar bra. Att det ändå talas om kris beror i hög grad på att denna del av offentlig sektor inte har förmått organisera arbetet på ett sådant sätt att personalen känner sig uppskattad. Det handlar delvis om pengar kanske, men mest om kvardröjande hierarkier och en militärisk organisation av arbetsplatserna.
Jag tycker också att rättvisa skatter innebär att i princip alla betalar lika mycket i skatt per intjänad tusenlapp.
Betalar alla, säg, trettio procent i skatt så finns det varken några styvbarn eller kelgrisar i skattesystemet. Då är alla lika. Precis som Per Albin ville med folkhemmet.
Men, säger då en del, ska inte de rika betala mer än de fattiga? Innebär inte rättvisa att de sämst ställda ska klara sig lindrigare undan?
Jovisst. Men det fina med ett system som tar ut lika mycket i procent av alla, samtidigt tar mer i kronor och ören av de rika. Därmed blir det rättvist både i bemärkelsen att alla betalar lika, samtidigt som de rika får betala mer.
Inget annat system kombinerar på detta sätt rättvisans alla dimensioner.
Det här tror jag inte är svårt att argumentera för. Att vi inte har råd med allt vet alla som försökt få en hushållsekonomi att gå ihop. Då går det också att begripa när det gäller välfärdsstatens ambitioner.
Och att erövra rättvisebegreppet för ett rimligt skattesystem är inte heller omöjligt.
Men låt oss istället ta upp en svår fråga, som handlar om vilket slags välfärdssystem vi egentligen kan ha i ett kunskapssamhälle….
Den nya individualismen har mognat
Det mest lovande i dagens samhälle är att vi av svenska undersåtar fått starka medborgare som ställer krav på det samhälle de lever i - och som starkt ifrågasätter auktoriteter.
Jag tror det är riktigt, som en del säger, att den nya individualismen mognat tack vare välfärdsstaten. Det är en osedvanligt lycklig kombination av välfärdsstatliga insatser - och ett allt mer kundorienterat näringsliv - som gjort vårt samhälle redo att förändras i grunden.
Vad som nu händer är att vi ser en oerhörd omställningsprocess från basindustrier och fabrikssystem, till ett kunskapssamhälle, en konsumtionsekonomi och inte en produktionsekonomi, med inriktning mot service, upplevelseindustri och flexibla lösningar.
Människor kommer att fortsätta att ha en hög skattebetalningsvilja, bara välfärden omfattar alla. Så länge alla får något tillbaka, och att den skattefinansierade servicen håller hög kvalitet, så är de också beredda att betala.
Men, säger exempelvis en del från regeringshåll, då är det också nödvändigt att släppa fram en mångfald på utförarsidan och öka valfriheten för medborgarna. Ty klarar man inte av att möta medborgarnas allt mer sofistikerade krav på service, kommer också välfärdsstaten att undermineras. Då kommer skatterevolten som ett brev på posten.
Vad vi då får, är följande situation.
Dels ska välfärden vara lika för alla, i den meningen att alla ska ha rätt till det bästa.
Dels ska välfärden vara anpassad efter människors allt mer varierande behov och önskemål.
Frågan är om det verkligen kommer att gå ihop.
Om regeringens analys stämmer, så finns följande två framtidsscenarier:
Antingen vacklar systemet, därför att det inte är tillräckligt flexibelt, trots att det kostar en massa.
Eller så vacklar systemet, därför att det är så variationsrikt att inga skattehöjningar i världen kan täcka kostnaderna.
Där kommer vi att befinna oss om några år - om vi inte redan är där. Lösningen är inte att höja skatterna, som socialdemokraterna tror.
Lösningen är inte att låna pengar till verksamheten, som de borgerliga brukar göra. Lånade pengar är nämligen framtida skatter.
Mellanrubrik här?
Jag tror inte att den mentala beredskapen för en reträtt från högskattesamhället är speciellt god. Det krävs mycket av gediget folkbildningsarbete. Det krävs en sansad diskussion. Framförallt krävs av diskussionsdeltagarna att de förmår häva sig över de gamla partifållorna. I "partismens" (" ? sam) tecken blir inget uträttat.
Ska det bli något uträttat, så får vi göra det själva. Här gives ingen politisk service som avlastar medborgarna ansvaret för samhällsutvecklingen.
Stig-Björn Ljunggren