Skatter & Välfärd nr. 1/99

=====

Det är en intressant läsning att studera Rolf Englunds intervju med Sven Ove Hansson (SOH). Samtidigt uppstår - som vanligt - betydande svårigheter att översätta ett teoretiskt resonemang till praktisk verklighet:

Ett teoretiskt resonemang går ofta ut på att renodla och pröva någon specifik aspekt på en fråga och kan därför sällan utgöra en grund för omedelbart handlande. Trots detta kan det finnas skäl att kommentera några av SOH:s utgångspunkter.

Etik byggs upp från två sidor; kunskap och värdering. Förändras någon av dessa komponenter finns det anledning att ompröva sin etik.

Min utgångspunkt är att ny kunskap nu finns om lönens betydelse för ett samhälles utveckling och livskraft. Att produktionen av varor och tjänster uppstår och styrs på ett annorlunda sätt i ett kunskapssamhälle än i det gamla industrisamhället.

Därför finns idag skäl att se annorlunda på lönen som företeelse än tidigare. Skillnaderna i vad som brukar kallas individers marginalproduktivitet har förändrats markant.

I det gamla bondesamhället skiljde sig produktiviteten mellan två individer sig åt i första hand på grund av fysisk styrka. Vid potatissättning kunde en starkare och mer uthållig person sannolikt sätta fler potatisar per dag än en svagare. Skillnaden kunde kanske uppgå till några tiotal procent men i slutändan bestämde ändå vädret och årstiderna mer för utfallet av produktionen.

I industrisamhället ökade skillnaderna i produktivitet mellan människor, delvis som en följd av att de intellektuella förutsättningarna att kunna läsa och skriva, att vara yrkeskunnig och kunna hantera maskiner etc. växte i betydelse. I dagens kunskapssamhälle är skillnaderna ofantliga.

Industriproduktion kan utföras snart sagt var som helst. Den information och den kunskap som behövs för detta finns idag ofta tillgänglig paketerad i elektronisk form varför den typen av yrkeskunskaper inte längre är exklusiva. Istället kommer förädlingsvärdena mer ur mänsklig kunskap och kreativitet. Det är viktigare för Astra att deras pillermaskiner tillverkar Losec och inte magnecyl än hur snabbt maskinerna arbetar. 

Om Ericsson är ett par månader före Nokia med ny mobiltelefonteknologi eller -design betyder detta miljarder. Är de istället efter några gånger blir förlusterna stora och marknaden börjar spekulera om ägarbyten och strukturaffärer.

Att ha tillgång till spetskompetens har blivit ett överlevnadsvillkor. Skillnaden kan avgöra om man skall bli störst i världen eller inte finnas alls. Att hitta rätt person till rätt plats har aldrig tidigare varit viktigare. Några få individers produktivitet kan betyda skillnader i resultat i mångmiljardklassen.

Denna insikt måste ges betydelse för lönesättningen i Sverige oavsett vad vi tycker om ett sådant samhälle som företeelse. Om inte verkliga produktivitetsskillnader får slå igenom också på faktormarknaderna förlorar produktionssystemet sin förmåga att ställa om till vad som efterfrågas. Något som Sverige empiriskt har fått erfara de senaste dryga 30 åren.

Självfallet måste inte produktivitetsskillnaderna slå igenom till 100 procent. Men en lönebildning och lönesättning utan hänsyn tagen till produktivitetsskillnader mellan människor leder till minskade ekonomiska möjligheter för alla i ett samhälle.

Det svenska samhället har tvingats till en pragmatisk anpassning på sådana grunder genom att befria vissa mycket rika, såsom Persson i Hennes och Mauritz, från skatt för att de skall stanna i landet. Men att låta skattefrälsen återuppstå är ingen stabil lösning - och inte särskilt etisk - på ett motivationsproblem som berör oss alla.

En annan mer moralisk aspekt på SOH:s resonemang är att den kan hävdas bygga på en väl mörk människosyn: Människorna tillskrivs begränsade inneboende möjligheter att förändras. Därför måste "samhället" livslångt ta ansvar för individers och gruppers försörjning. Människor ses som om de inte hade någon egen förmåga och därmed egen skuld för sin situation. Ser man det så är det lätt att kräva en fördelningspolitik som tar sikte på själva utfallet av välfärd för var och en.

De möjligheter som erbjuds alla att via utbildning, företagande eller på annat sätt förbättra sin situation, blir inte särskilt viktiga. Detta tycker jag är en högerståndpunkt som dessutom är väl mörk. Människor kan bevisligen förändras och utvecklas.

Människors handlande har betydelse både för dem själva och för samhället. Därför är incitament viktiga för alla ideologier som vill att människan skall förändras och som tror att detta kan ske.

I ett samhälle med en ljusare människosyn måste en ökad tyngdpunkt läggas på möjligheterna för den enskilde att skapa sig ett bättre liv snarare än på att fördela resultaten av en i föreställningsvärlden deterministisk produktionsprocess. Men det är som sagt en fråga om människosyn.

En annan viktigt fråga som SOH tar upp är samhällskontraktens ställning, dvs de kontrakt som reglerar beslutsfattandet i ett samhälle när vi inte är överens om beslutens innehåll.

I Sverige har vi valt att sätta lön i fria förhandlingar mellan fria parter. Ett viktigt skäl till detta är just att ingen kan fatta ett beslut om vad som i alla avseenden är rättvist eller klokt vid en viss tidpunkt. Löner omförhandlas ständigt av en mängd olika skäl.

Om samhället nu har träffat ett kontrakt som bygger på principen att parterna på arbetsmarknaden skall bestämma lönerna genom avtal så är det inte självklart etiskt att staten sedan anser sig kunna korrigera det resultat som berörda parter kommit fram till.

Ingen invänder mot att staten skyddar dem som saknar eller inte har tillräckliga inkomster. Det finns en stark konsensus i vårt samhälle om att barn och äldre skall ha inte bara en dräglig utan också en bra tillvaro.

Men sedan 70-talet har politiken i hägnet av detta, som vi är överens om, låtit det växa fram ett inte oväsentligt inslag av inkomstomfördelning mellan olika löntagargrupper, vilket egentligen är tveksamt i förhållande till vårt grundläggande samhällskontrakt på inkomstbildningens område. T.ex. är det accepterat att omfördela inkomster mellan friska och sjuka inom sjukförsäkringen. Men sedan 70-talets slut har också en omfördelning mellan olika inkomster kommit till som egentligen är systemvidrig för en sjukförsäkring och som dessutom bryter ett av samhällskontrakten.

Vad samhället istället borde göra är att ställa utbildning etc till medborgarnas förfogande så att de själva kan t.ex. byta arbete och få möjlighet att förändra sin egen situation.

Det finns inga som helst empiriska belägg för att en inkomstökning för en individ med lägre inkomst har för samhället en större marginalnytta än en inkomstökning för en individ med högre inkomst. Varje påstående om motsatsen bygger på föreställningar som inte existerar.

Om en individ med högre inkomst får höjd skatt idag finns inget omedelbart samband som gör att en individ med lägre inkomst får mer pengar. Förklaringen ligger i att en tredje part, staten, finns som intermediär.

Ser vi till statsbudgeten används inte skatter huvudsakligen till att omföra från rik till fattig. Ser vi över en människas livslängd är det tom tveksamt om några större inkomstöverföringar alls sker mellan inkomsttagare grupperade efter årsinkomst. Huvudsakligen används skatter till livscykelutjämnande system och för offentlig konsumtion. Däremot används ofta fördelningspolitiska argument för att höja intäkterna till systemet, vilket inte alltid är etiskt riktigt.

Om vi inte ser det filosofiskt som ett direkt förhållande mellan två individers sätt att använda en inkomstökning utan mera praktiskt i ett samhällsperspektiv, så kan en inkomstökning för en civilingenjör som används till att utveckla en uppfinning vara mer samhällsnyttig än en inkomstökning för en lägre betald person.

Finns det någon i Sverige idag som tycker att det är rättvist att under alla förhållanden inför en löneförhandling låta den som har lägre inkomst alltid få en större löneförhöjning än den som har en högre? Jag tror inte det, vi tycker alla att lönen måste ha med arbetets svårighetsgrad, ansvar, betydelse och åtminstone arbetstid att göra. Mogna sektorer får sämre löneutveckling än nya. Bristsektorer får högre än de med överskott osv.

Vad som ändå kan uppfattas som rättvist är att alla skall ha en ärlig chans att bli bedömda på samma grunder som sina arbetskamrater och att dessa grunder skall var kända och påverkbara. Litet mer rättvist skulle nog systemet uppfattas vara om de reella möjligheterna i livet att kunna påverka sin egen situation, att plugga vidare, att utveckla sig blev större. Men då måste det ju naturligtvis löna sig att sträva vidare. Jag tror nog att Civilingenjörsförbundets förre förbundsdirektör Sven Magnusson kom sanningen närmast när han svarade på frågan om vad som är rättvist. "Vad som är rättvisa är för fan förhandlingsbart"

Anders Lönnberg

Se även kommentar av Danne Nordling: Finns det verklig rättvisa?

Danne Nordling