Skatter & Välfärd nr 3/1998

==========

Ett myller av rapporter har sedan länge visat att den svenska välfärdsstaten inte är särskilt rationell i ekonomiskt avseende. Med material från OECD, SNS, Timbro, Fraserinstitutet och en rad andra håll formar sig ett påstående: De svenska välfärdssystemen vilar inte på en uthållig konstruktion. Kopplingen mellan systemens ekonomiska rationalitet och deras överlevnadsförmåga förefaller svag.

Välfärdsstaten kan förvisso inte bära vilken ekonomisk dårskap som helst men visar sig ändå kapabel att tämligen oskadad överleva betydande dumheter: relativlöner på arbetsmarknaden som sedan årtionden straffat individernas långsiktiga förkovran och lagar som systematiskt skyddar insiders mot outsiders, ett skattetryck som garanterar stora gruppers fortsatta bidragsberoende, som skapar skattekilar till stimulans för en

vital svart arbetsmarknad, en produktion av lagar riktade mot företagen av så väldiga mått att det är ett under att det alls finns laglydiga företagare, lagar med allt kortare förbrukningstid som skapar osäkerhet och därmed stora transaktionskostnader. En uppräkning av det här slaget kan göras nästan hur lång som helst. Det råder knappast någon tvekan om att svenskarna sedan det sena 60-talet fått betala en stor fattigdomspremie för sin välfärdsstat. Men det verkar inte spela någon roll. Den lever och frodas och inga argument tycks påverka.

Vad är det för krafter som skyddar system som på sikt gör folk fattigare? Som gör hårt arbetande människor oförmögna att klara sig utan bidrag? Som skyddar fripassagerare? Som får många mindre företagare att anställa enbart som en sista utväg?

Det finns inga möjligheter att ens sträva efter någon fullständighet i en kort artikel. Etablerade järntrianglar, ett stort antal skatteberoende organiserade intressen och mediernas benägenhet att bekräfta rättighetstänkandet är systembevarande faktorer som inte diskuteras.

Utan någon egentlig plan har svenskarnas beroende av välfärdsstaten ökat i små och större steg i årtionde efter årtionde. Hur många svenskar skulle ha röstat på ett parti i mitten av 50-talet som haft dagens välfärdsstat på sitt politiska program? Inte många. Den tidens socialdemokrater hade med säkerhet avvisat projektet som moraliskt, ekonomiskt och politiskt orimligt.

Tanken att göra en merpart av befolkningen beroende av staten för sin försörjning hade nog betraktats som absurd. Vad skulle det tjäna till? Men med ATP i slutet av 50-talet beträds vägen och vandringen avspeglar sig i ett växande skattetryck. Varje enskild reform beskrivs som nya inmutningar för solidariteten, rättvisan och jämlikheten.

Idag har en majoritet av svenskarna inkomster som uteslutande är beroende av politiska beslut. Nivåerna på dessa inkomster kan inte påverkas genom individens ansträngningar. Den enskildes förkovran har ingen betydelse. Försörjningen är politisk och kan bara påverkas den politiska vägen. Den som sitter fast i ett beroende av det här slaget är nog böjd att snarare rösta på partier som lovar högre inkomster än lägre. Det omfattande systemberoendet utgör en grundläggande systembevarande mekanism. För den medborgare som är fastlåst är det rationellt att försvara välfärdsstatens fortbestånd.

Förnuftiga beslut förutsätter att beslutsfattaren är välinformerad. Verklighetsuppfattningen spelar därför stor roll för vilka val som görs. När många svenskar systematiskt underskattar de skatter de betalar väcks några misstankar. En missvisande verklighetsbild av det här slaget får rätt många medborgare att välja högskattepartier i större utsträckning än vad de skulle gjort med en korrekt bild. I så fall har högskattepartierna ett intresse av att dölja det verkliga skatteuttaget - de skatter den enskilde faktiskt betalar.

I Sverige är högskattepartierna anhängare av den stora, för att inte säga den mycket stora, välfärdsstaten. Ska inte skatteviljan eroderas måste (ett stort antal) medborgare övertygas om att de får valuta för sina skatter. Det innebär en verklighetsbild med flera tvivelaktiga drag. Det första är naturligtvis att skatterna egentligen inte är så höga. Här blir den politiska leken "Gömma skatten" aktuell. Arbetsgivarna betalar in

löneskatter och sociala avgifter. De kallas arbetsgivaravgifter och skapar redan av det skälet hos många en tro att det här är kostnader som inte angår en anställd. Det är ju någon annan som betalar. Dessutom saknas fortfarande uppgifter om dessa kostnader på de flesta lönebesked.

Svenska banker betalar lydigt in sina kunders skatter på ränteintäkter och annat. Visserligen får kunderna besked om storleken men behöver själva inte ta ansvar för inbetalningarna. Därmed blir de mindre påtagliga.

Momsen och andra indirekta skatter betalas inbakade i priset för varan eller tjänsten. Det gör att de pockar avgjort mindre på människors uppmärksamhet jämfört med om de skulle betalas separat. Företagen får heller inte, enligt lag, ange annonspriser exklusive moms.

De flesta behöver idag enbart skriva sitt namn på den på förhand ifyllda deklarationsblanketten. Självfallet leder det till en försvagning av medborgarnas kunskaper om skatterna.

Det andra draget i den verklighetsbild högskattepartierna marknadsför utgör motsatsen till "Gömma skatten". Bidragen bör vara så synliga som möjligt. Och det innebär närmast pengar i handen eller åtminstone på personkontot. Så fungerar också transfereringarna.

Ett tredje drag handlar om oklara, eller förfalskade, samband. Det svenskarna uppfattar som kärnan i välfärden är sjukvård, utbildning och omsorgen om de äldre. Kan de övertygas om att det är främst till dessa områden skatterna går så kanske skatteviljan håller stånd ett tag till. Att en betydande del av t ex landstingskatten går till annat än sjukvård har nog inte så många klart för sig. Manipulationerna är många på det här området.

Det verkligt allvarliga med den desinformation som byggts in i skattesystemen är att många medborgare är sämre informerade än vad de skulle varit med genomskinliga system. Problemet har med demokratin att göra. Samhällssystem som väsentligen försvårar för medborgarna att informera sig om viktiga frågor, frågor som rör såväl deras egna intressen som det gemensamma, sänder ett outtalat budskap: Den okunnige väljaren är att föredra framför den kunnige. I en demokratisk tradition ter sig det utomordentligt egendomligt - för att uttrycka det hövligt.

Den okunnighet som skattesystemen och högskattepartierna bidrar till är naturligtvis systembevarande.

Svenska politiker är nog som folk i allmänhet. De flesta är hederliga, föredrar samarbete framför konflikt, är sällan lysande talare, misstror det som avviker för mycket, jobbar på och försöker sköta sina uppgifter så bra de kan. På toppnivå har de flesta långa arbetsdagar. Det finns med andra ord ingen anledning att tillskriva dem någon särskild illvilja eller dolska motiv.

Dagens professionella politiker har politiken som yrke och försörjning. För inte så länge sedan var det ett förtroendeuppdrag som den valde förenade med annat arbete. Nuförtiden lägger politiker beslag på en växande andel av toppjobben i den offentliga sektorn. Politiska meriter väger ofta tyngre än ämneskompetens. De har även tillgång till förmåner av olika slag som inte kommer medborgarna till del. Allt det här har vuxit fram i små steg och är ett uttryck för de inblandades egenintresse och inte någon ond vilja.

En grupp som under lång tid kan förvandla andras pengar till egna förmåner kommer med stor sannolikhet att göra det. Gränsen i vårt samhälle sätts av mediernas kontrollerande öga och medborgarnas värderingar. Det egna intresset frågar: Vad kan jag (vi) komma undan med utan att riskera jobbet?

Min enkla tanke är att de flesta människor skulle agera på samma sätt under samma villkor. Men folk i allmänhet har inte riktigt samma möjligheter att rekvirera andras pengar. Eller fixa toppjobb.

Förändringar som hotar det här försörjningssystemet möter ett motstånd från dem som försörjer sig i det. Och eftersom många av dem beklär ledande beslutspositioner har de stora möjligheter att avstå från beslut som försämrar den egna försörjningen.

Egenintresset styr i systembevarande riktning. Men den styrningen är nog starkare hos socialdemokrater än moderater och folkpartister. De senare har generellt lättare att skaffa sig bra jobb i näringslivet än de förra.

För socialdemokratins del har den växande välfärdsstaten alltmer kommit att integreras med den egna rörelsens maktmaskin. Det är typiskt att a-kassan administreras av facket men betalas med skattemedel. Och att fackföreningsavgiften är den enda föreningsavgift som kan dras av. Det är typiskt att s-märkta kommunala bolag och bostadsföretag som visar underskott aldrig går i konkurs. I stället täcks förlusterna med skatter. Exemplen är många.

Socialdemokratins förmåga att subventionera den egna maktmaskinen med skattemedel är imponerande. Men med tanke på att maskinen är avgörande för att partiet ska nå regeringsmakten inte svår att förklara. Det är väl rätt givet att rörelsens tilltagande integration i välfärdsstaten gör den mer systembevarande än den annars skulle vara.

Det rättighetstänkande som vunnit spridning sedan årtionden är systembevarande. Politiska fri- och rättigheter har en annan karaktär än sociala. En persons rätt att yttra sig minskar inte någon annans yttrandefrihet. Men de sociala rättigheterna måste betalas - inte sällan av någon annan än den som utnyttjar rättigheten.

Den gamla parollen "Gör din plikt, kräv din rätt" uttryckte sambandet mellan den enskildes förpliktelser och rättigheter. Den som inte axlade sitt ansvar och skötte sig hade heller ingen moralisk grund för sina krav på andras hjälp. Men det var som sagt länge sedan. Den outtalade paroll som ligger inbäddad i rättighetstänkandet har en annan udd: "Min rätt, din plikt".

Har jag rätt till utbildning efter grundskolan, bostadsbidrag, arbete, föräldrapenning, osv så ska rättigheterna levereras när jag kvalificerar mig. Samhällsekonomin eller andras skattebörda har ingenting med saken att göra. Är det frågan om verkliga rättigheter så begår regering och riksdag i själva verket en kränkning om man plötsligt avskaffar dem.

Rättighetstänkandet är kärnan i den mentalitet som formats tillsammans med den växande välfärdsstaten men utgör också denna stats retoriska förklädnad. När detta tänkande smälter samman med det omfattande systemberoendet får man en starkt systembevarande kraft.

Den som ifrågasätter den svenska välfärdsstatens omfång och uppbyggnad blir regelbundet utnämnd till nyliberal. Vad anklagelsen egentligen innebär ligger nästan alltid i dunkel. De som utnyttjar etiketten i negativt syfte är antingen okunniga om nyliberalismens filosofi eller så bortser de medvetet från sitt vetande.

Äkta nyliberaler vill avlöva staten på ett sätt som får moderaterna att te sig som extrema statskramare. De som ansluter sig till den uppfattningen i Sverige lämnar knappast några spår alls i opinionsundersökningar och likande studier.

Det kan hända att nyliberalismen svaga ställning i svensk politik är en effekt av en svag svensk liberalism. Den senare har i texterna och analyserna inte skilt sig alltför mycket från motsvarande tradition i många andra länder. Men i praktiken verkar misstron mot staten vara svag eller obefintlig på många håll. Periodvis tycks en del socialliberaler ha uppfattat staten som liberalismens spjutspets mot framtiden. Inte minst därför att man rätt motståndslöst godtagit det sociala rättighetstänkandet. Den gode svenske socialliberalen blev på en och samma gång kravlös, moraliserande och den goda viljans fanbärare. Han och hon delade ut gåvor med samma lust som socialdemokraterna. Julaftonsteoremet blev socialliberalt. Denna svenska statskramande liberalism utvecklades, fullt logiskt, till en systembevarande kraft.

Sverige är i många avseenden ett bra land att leva i. Det är lätt att glömma av den som är kritisk mot välfärdsstaten, skatterna och arbetsmarknadens reglerade stelheter. Men människor lever inte i system utan i sin egen vardag. Den enskilde kommer visserligen i kontakt med systemen när han eller hon tar barnen till dagis, besöker sjukhuset, får bidrag, betalar skatt eller går till arbetsförmedlingen. Men upplevelsen av kontakten är konkret och rymmer därför väldigt lite av det systematiska.

Så länge flertalet uppfattar systemkontakterna som uthärdliga så finns ingen grogrund för ett politiskt alternativ. Men det räcker inte ens med att en majoritet upplever kontakterna som problematiska (i form av alltför höga skatter, egen eller närståendes arbetslöshet, en skola där barnen tappar lusten att lära, osv) för att viljan till förändring ska bli stark nog att åstadkomma förändring. Det kräver ett trovärdigt alternativ. Alternativet måste synliggöra en väg som ger ett övertygande löfte om att det blir bättre för såväl individen som de flesta andra lite längre fram. Och bättre betyder, för många svenskar, inte bara mer pengar i den egna plånboken. Det har även med samhällets moraliska kvaliteter att göra. Gamla ska få bra vård även om det inte är ens egna släktingar. Det ska finnas något skydd även för samhällets olycksbarn.

Sjukvård ska inte vara beroende av den enskildes betalningsförmåga. Risken att utsättas för brott ska vara låg. Gaturfrid, kvinnofrid och hemfrid ska råda.

Alternativet till dagens välfärdsstat måste i första hand vara moraliskt snarare än tekniskt. Det innebär att det på ett tydligt och kraftfullt sätt måste visa att det uppfyller ett rimligt mått av altruism. Inte den gränslösa, självuppfyllande godhet som det är så lätt att plädera för utan en kravställande omtanke om andra.

Ett alternativ av det slaget måste våga gå på kollisionskurs med rättighetstänkandet. Det kräver, såvitt jag förstår, ett politiskt ledarskap som klart och tydligt vågar ställa krav på medborgarna, påminna om medborgarskapets förpliktelser. När folk klagar på ungdomar som drar på stan, skolan som inte blir ommålad, lekparken som saknar utrustning - och förväntar sig att politiker ska leverera - kunde det kanske vara på sin plats att vända på det.

Hur vore det om de som klagar gjorde något själva? Det handlar om ett ledarskap som högt vågar säga nej till de sedvanliga expansiva kraven på politiker och staten.

När människor säger att de har rätt till att bli försörjda av andra kan svaret vara att någon sådan rätt inte finns. Däremot kan andra ha en förpliktelse att hjälpa till.

Ett borgerligt alternativ måste dessutom bryta med tanken att det är politikens uppgift att leverera ett gott liv till människor. Det goda livet får människor enskilt och tillsammans skapa själva. Politiken ger förutsättningarna - men resultatet får vi på det hela taget ta ansvar för själva. Den som inte är förutseende, som lever loppan i stället för att spara, har ingen rätt att gå till politikerna (dvs skattebetalarna) senare i livet. Det måste sägas i ett borgerligt alternativ.

Ingen lämnar ett hus i förfall om man inte tror att det finns ett bättre att flytta till.

Lorentz Lyttkens