Skatter & Välfärd 4/99
Recension
Titel: En effektivare välfärdspolitik
Författare: Per Molander
Förlag: SNS Förlag
Välfärd och utjämning med lågt skattetryck?
========
Danne Nordling
En löntagare i Sverige med normal inkomst betalar ungefär 65 procent av sin årsinkomst i olika skatter och en höginkomsttagare 70 procent. En stor del av skatterna betalar man därför i slutändan till sig själv. Eftersom en låginkomsttagare betalar ca 60 procent och inte 0 procent i skatt borde det vara möjligt att åstadkomma samma omfördelning vid ett väsentligt lägre skatteuttag än dagens genomsnitt på 65 procent. - Detta är min konkretisering av det problem som Per Molander, forskningsledare på SNS och doktor i tillämpad matematik, har tagit som uppgift att lösa inom ramen för SNS projekt "Den offentliga sektorns dimensionering och styrning". Denna lösning skisseras i Molanders bok En effektivare välfärdspolitik (SNS Förlag,166 s).
Författaren går mycket grundligt tillväga och boken befinner sig till stora delar på vetenskaplig nivå. Han ger en inträngande redogörelse för den välfärdspolitiska terminologin och konstaterar att termerna generell/selektiv välfärdspolitik inte är adekvata utan bidrar till en hel del förvirring i debatten. Molanders kritik mot välfärdsforskaren Svallfors´ formulering av opinionsundersökningsfrågor är välgörande.
Viktigt för debatten om inkomstomfördelning mellan individer, som är bokens grundtema, är att en bredare krets blir förtrogen med de inkomstspridningsmått som experterna använder. Det vanligaste måttet är Gini-koefficienten som för Sverige ligger på 0,220 och för USA på 0,341. Vid koefficienten 0 är inkomsterna fullständigt utjämnade och vid 1 helt ojämna (en person har all inkomst). Tyvärr är måttet ytterst abstrakt och för de flesta obegripligt. En intuitiv förståelse kanske jag kan förmedla om man betänker att den förväntade skillnaden mellan två godtyckliga individer är dubbla Gini-koefficienten i procent av medelinkomsten. För Sverige kan man tänka sig en person 22 procent över medelinkomsten respektive en person 22 procent under. Jämför med USAs 34 procent över och 34 procent under så får man en ungefärlig uppfattning om olikheterna i inkomstskillnaderna i de två länderna.
Ett annat spridningsmått är fattigdomskvoten som anger hur många procent av befolkningen som ligger 50 procent under medianinkomsten. Denna gräns brukar kallas fattigdomsstrecket. Enligt SCB är det 8 procent av inkomsttagarna som ligger under strecket 1997 (en hel del är studerande som fortfarande bor hemma). Sammanhängande med detta är spridningsmåttet fattigdomsgapet som anger den andel av de totala inkomsterna som skulle behöva ges till personer under fattigdomsstrecket för att dessa skulle komma upp till 50 procent av medianen. I Sverige är fattigdomsgapet 0,9 procent och i USA 2,5 procent.
Ännu ett spridningsmått är kvoten mellan högsta och lägsta decilgräns P90/P10 (egentligen kvoten mellan percentil 90 och percentil 10). I Sverige är detta mått 2,72 och i USA 5,78. Det betyder att de som ligger på gränsen till den tionde decilen har inkomster som är 2,7 gånger högre än de som ligger på gränsen till den andra decilen i Sverige. I USA har de 5,8 gånger högre inkomst. Spridningen i USA är alltså mer än dubbelt så stor som i Sverige. Både P10 och P90 kan relateras till medianinkomsten P50 för att få en mer konkret bild av spridningen. Enligt uppgifter som jag fått från SCB låg P10 för ensamstående 1998 på 58 procent av P50 och P90 låg 62 procent över medianen P50. Gränsen för socialbidrag med normalhyra går vid 75 procent av P50. Med andra ord kan man säga att de som har upp till 50 procent högre inkomst än fattigdomsstrecket teoretiskt är berättigade till socialbidrag (då måste de t ex sälja bilen). Därför finns det inte så många verkligt fattiga i Sverige.
Vi får hoppas att nästa bok i projektet tar upp den här typen av konkreta bilder av inkomstskillnaderna i Sverige. Nu argumenterar författaren främst utifrån ett modifierat inkomstbegrepp omräknat till livsinkomster för att inkomsterna är starkt utjämnade i Sverige. Gini-koefficienten för detta begrepp kan vara så liten som 0,07! Den informationen har väldigt svårt att tränga fram i ett debattklimat där det allt som oftast rapporteras om "ökande inkomstklyftor".
Den slutliga frågan är emellertid huruvida det verkligen är möjligt att med bibehållande av denna starka utjämning ändå få ned skatterna. Det är mycket viktigt enligt författaren. Skatterna har starka snedvridande effekter som hämmar den ekonomiska tillväxten och ger direkta välfärdsförluster även om pengarna skulle betalas tillbaka i form av transfereringar. Det senare visar Molander med ett diagram som på ett abstrakt men ändå pedagogiskt sätt illustrerar skatternas dödviktskostnad eller excess burden.
Boken utmynnar i ett resonemang baserat på ett begrepp som författaren kallar nettoskatt. Det utgörs av skillnaden mellan erlagd skatt och mottagna individuella förmåner från den offentliga sektorn. Endast högavlönade skulle betala nettoskatt medan lågavlönades nettoskatt skulle bli negativ. Nettoskatten skulle vara proportionell mot inkomsten - eller linjär med Molanders språkbruk. På modern 'svenska' skulle man säga "platt skatt". Detta är den ena av författarens antydda reformvägar. Med konventionellt språkbruk skulle den enligt Molander rubriceras som 'selektiv välfärdspolitik'.
Författaren pekar på en alternativ möjlighet i form av ett lika grundbidrag finansierat med proportionell skatt. Det skulle med samma terminologi kallas 'generell välfärdspolitik med grundnivå'. Då skulle man undvika att dela in medborgarna i bidragsmottagare respektive -finansierare. Nackdelen är att skatteuttaget då måste göras väsentligt högre. En variant av detta är tanken på en medborgarlön på socialbidragsnivå. Författaren avvisar detta som alltför kostsamt även om alla skulle fortsätta att arbeta i oförändrad omfattning. Han menar dock att incitamenten till arbete sannolikt skulle sjunka och därmed minska bruttonationalprodukten.
Hur det hela skulle fungera får man inte någon mera precis uppfattning om i den här boken. Realismen i ansatsen kommer att visa sig senare i projektet. Här kan antydas några svårigheter. Det är förvisso så att en hel del skatter är relaterade till förmåner enligt inkomstbortfallsprincipen. Men det går inte bara att ta bort skatten som går till exempelvis pensionerna med detta argument. Tvångsinförda pensioner motiveras ju åtminstone officiellt med paternalistiska argument. "Om folk inte tvingades att betala till sin pension skulle de kanske supa upp pengarna istället" kan det heta. En annan svårighet är författarens förordande av ett grundavdrag i skatteskalan på ett basbelopp. Det är 36 600 kr år 2000 och skulle i praktiken kosta 67 miljarder kronor eller motsvarande 3,4 procent av BNP att genomföra! Slutligen finns grundsvårigheten att bibehålla den långtgående inkomstutjämningen. Varför skulle det vara så nödvändigt?
Per Molander har skrivit en gedigen och intressant bok om välfärdspolitiken som måste tas i beaktande av alla som seriöst vill diskutera välfärdsfrågor i Sverige under början av 2000-talet.
Danne Nordling, SBF nödvändig utjämning?