Skatter & Välfärd 1/97:
Danne Nordling:
FINNS DET EN MORALISK RÄTT ATT TVINGA MEDBORGARNA ATT BETALA 70 PROCENT I SKATT UNDER ETT ÅR?
- Eftersom ingen accepterar att "makt är rätt" i ett
civiliserat samhälle måste beskattningsrätten legitimeras
med någon annan princip.
- Den enda hållbara grunden för beskattningsrätten är
intresseprincipen - dvs att skatterna skall finansiera främst
kollektiva tjänster (t.ex. rättsväsendet).
- Efter sovjetimperiets sammanbrott har också den marxistiskt
grundade beskattningsprincipen, att de "utsugna" löntagarna
ska få kompensation genom höga skatter på de rika, fallit ihop.
Det menar Skattebetalarnas utredningschef Danne Nordling i
denna principiella artikel om rätten att beskatta.
Skatter behövs för att vi rent tekniskt skall kunna finansiera kollektiva verksamheter som vi alla har nytta av. Däremot finns det inget tekniskt finansieringsargument för att en rad individuella tjänster skall finansieras med skatter. Högskattesamhället bygger sannolikt på en gammal slentrianmässig syn på den offentliga sektorn som gör att skattebetalarna måste utföra "tvångsarbete" åt sig själva tre dagar i veckan.
Hot om våld
I ett civiliserat samhälle accepterar de flesta inte principen "makt är rätt". Den starke eller den med vapen mest välrustade skall inte få ta för sig på andras bekostnad med hot om våld. För att skydda oss mot gangsterligor och maffiaorganisationer har vi inrättat ett gemensamt rättssystem som upprätthålls med hjälp av polisen. Vi behöver inte vara rädda för att andra människor skall lägga beslag på vår egendom eller att vi skall tvingas betala för "beskydd" till en organisation som förstör allt vad vi har om vi inte betalar.
Polismakten för egna syften
En annan fara lurar dock. De som bestämmer över polisen kan om det vill sig illa själva utnyttja denna makt för egna syften. De kan tvinga medborgarna att arbeta gratis med vissa projekt, förbjuda utlandsresor, inskränka yttrandefriheten eller ta ut tunga skatter. Men bara för att det styrande skiktet har makt att köra med oss anser vi inte att de har någon legitim rätt att göra det. (Tidigare fanns det dock en viss förståelse i Sverige för diktatursträvanden i u-länderna när man trodde att det snabbt skulle öka levnadsstandarden där).
Beskattningsrätten kan alltså inte i ett modernt, civiliserat samhälle motiveras med principen att den som har makten får bestämma hur han vill. Politikerna har istället hänvisat till att skatterna tas ut för att tillgodose legitima syften som alla utom rena samhällsfiender kan ställa sig bakom. Här skall fyra huvudprinciper granskas.
Skatter för gemensamma ändamål
Länge ansågs det att skatterna var till för gemensamma ändamål och att det var fördelningen av skattebördan på olika samhällsgrupper som kunde diskuteras. Men när socialismen tillsammans med västmakterna gick segrande ur andra världskriget skedde ett uppsving för helt andra beskattningsprinciper.
Bland icke-marxistiska intellektuella samhällsreformatörer har den utilitaristiska beskattningsprincipen sedan lång tid tillbaka diskuterats (se ruta 1). Den bygger på den i England på 1800-talet introducerade nyttomoralen. Även socialistiska jämlikhetsdebattörer har använt sig av utilitaristiska principer och med hjälp av dessa motiverat att staten borde sträva efter en fullständig inkomstutjämning bland medborgarna. Varför den stora minoritet med inkomster över genomsnittet skulle ha något intresse av att tvångsmässigt få avstå från sina merinkomster förklaras inte. Sannolikt är det fråga om ett tankefel där majoritetsregeln som beslutskriterium i en demokrati förväxlas med majoritetens påstådda rätt att under paroller som "solidaritet" och "jämlikhet" exploatera minoriteten utan att denna har rätt att göra motstånd.
1. DEN UTILITARISTISKA BESKATTNINGSPRINCIPEN
Lanserades av Jeremy Bentham (1748 - 1832).
Allt mänskligt handlande ska följa principen "största möjliga lycka åt största möjliga antal". Detta har tolkats som att staten bör ta pengar ifrån folk som har minst nytta av pengarna och ge till dem som kan utvinna mest nytta ur pengarna. Principen leder till att en helt jämn inkomstfördelning förordas. Alla ska tjäna lika mycket oavsett verksamhet. Då blir samhällets lyckosumma som störst.
Vanlig kritik: 1) Lycka kan inte mätas. Om någon tvingas att "skänka bort" sina pengar är det väl en minuspost (jämför rån och stöld) i kalkylen som borde räknas in?
2) Varifrån kommer statens rätt att med tvångsmedel maximera samhällsnyttan? Den moderna transplantationskirurgin visar hur orimligt utilitaristerna resonerar. Om deras resonemang höll, skulle staten ha rätt att operera ut ena njuren på en frisk medborgare för att ge den åt en annan som kostar stora pengar för dialys.
En liknande, men mindre långtgående, princip lanserade förre statsministern Ingvar Carlsson när han 1986 deklarerade att "medborgarrätt går före äganderätt". Detta var den något oklara teoretiska legitimeringen av riksdagsmajoritetens indragning av 7 procent av pensionsspararnas pengar genom den så kallade engångsskatten. Mycket talar emellertid för att allt detta hänvisande till samhällsnytta och solidaritet bara är till för att dölja att man i själva verket anser att "makt är rätt".
Rättställa underbetalning
Den främsta teoretiska grunden för de socialistiska partiernas anspråk på höga skatter har dessutom övergetts i samband med sovjetimperiets sönderfall. Hela den marxistiska världsbilden med t.ex. kapitalister i cylinderhattar som utnyttjar underbetalda arbetare har upphört att finna anhängare (se ruta 2).
2. DEN MARXISTISKA BESKATTNINGSPRINCIPEN
Lanserades av efterföljarna till Karl Marx (1818 - 1883).
Enligt Marx har kapitalägarna ett lönesättningsmonopol som leder till att ersättningen för löntagarna blir mycket lägre än värdet av deras produktion: arbetarna blir "utsugna" och utsugningen ökar genom inneboende, obönhörliga mekanismer så att systemet till slut faller sönder i en revolution.
En del av efterföljarna till Marx övergav den revolutionära linjen och reviderade lärorna. Genom beskattning av kapitalägarna och andra rika skulle löntagarnas sociala villkor kunna förbättras så att systemet inte skulle falla samman. Progressiva skatter och gratisförmåner till låginkomsttagarna blev ett sätt att i efterhand rättställa kapitalismens snedvridningar.
Vanlig kritik: Företagens vinster är inte "utsugning" och ett resultat av en monopolställning; de behövs dessutom för nyinvesteringar. Efter öststatssocialismens fall har också teorin om utsugningen övergetts i väst.
Endast den mera oprecisa skatteförmågeprincipen återstår för att motivera höga skatter (se ruta 3). Men denna princip är främst avsedd för kollektiva tjänster där alla tjänar relativt sett lika mycket på en reform - exempelvis en kraftig upprustning av försvaret. Då har det ansetts att det är rimligt att alla tvingas att göra en lika stor relativ uppoffring för att finansiera upprustningen. För att uppnå detta förordas en progressiv skatt.
3. SKATTEFÖRMÅGEPRINCIPEN
Lanserades redan på medeltiden.
Fursten i ett rike konfiskerade handelsmännens pengar när tullar och grundskatter inte räckte till. När glasrutor var en dyrbar lyx infördes en fönsterskatt som förmodades drabba dem som hade högst inkomster.
Att ta ut skatt efter förmåga användes länge för att kunna finansiera olika krigsföretag. Det finns ett gemensamt intresse att ha t.ex. ett starkt försvar. Men alla har inte förmågan att bidra med lika stor andel av sin inkomst. För att finansiera 1901 års härordning i Sverige tog staten ut en progressiv skatt från 1902 (den var som högst 5 procent).
Skatter som inte går till gemensamma, nationella angelägenheter har däremot traditionellt varit proportionella: för lokal service (kommunalskatt), för egen pension och sjukpenning (socialförsäkringsavgifter).
Vanlig kritik: Principen har missbrukats för att skenbart legitimera att låginkomsttagare inte har en skyldighet att göra rätt för sig när det gäller att betala för offentlig service. Den har också på oklara grunder använts för att motivera högre skatt på "de rika" och tenderar då att övergå till utilitarism.
Om man istället vill införa högre sjukpenning för alla, blir skatteförmågeprincipen mer oklar. Kan det anses riktigt att de högavlönade ska betala de lågavlönades sjukersättning? I så fall kanske de högavlönade även ska försörja de lågavlönade med all offentlig service och i förlängningen också med mat och husrum. Ingen kan då tjäna mer än någon annan efter skatt och vi är tillbaka till den orimliga utilitaristiska principen för total utjämning av inkomstskillnaderna.
Skattetrycket är 70 procent
Dessutom är det här inte bara en fråga om att hitta en princip för skatteuttagets fördelning mellan olika medborgare. I dagens högskattesamhälle där skatteuttaget för de flesta heltidsarbetande ligger mellan 65-70 procent av årsinkomsten måste alla betala hög skatt. Det finns inget utrymme för att ha någon stark progressivitet i beskattningen. Därför måste den mera grundläggande frågan också ställas: Varför måste ett modernt, civiliserat samhälle organiseras med en så stor andel av den ekonomiska verksamheten byggd på tvångsmedel?
Arbeta för skatten måndag till torsdag fm
Att de flesta under en femdagarsvecka måste arbeta fram till torsdag förmiddag för att få ihop till alla skatter följer inte av de tre hittills beskrivna beskattningsprinciperna. De är utformade under tidsperioder med extremt stora inkomstskillnader då man ville hitta principer för att beskatta vissa mycket hårdare än andra. Någon teoretisk grund för högskattesamhället tycks inte finnas. Den fjärde beskattningsprincipen, som lanserades av den svenske nationalekonomen Knut Wicksell för jämnt 100 år sedan, visar dessutom att skattetrycket borde sänkas kraftigt (se ruta 4).
4. INTRESSEPRINCIPEN
Lanserades av Knut Wicksell (1851 - 1926).
Skatter ska användas för att finansiera sådana tjänster som inte kan finansieras med individuella avgifter men som i princip alla medborgare har intresse av att de produceras. Det är fråga om s k kollektiva tjänster.
Försvar, polis, rättsväsendet, en grundläggande skolutbildning och den centrala statsförvaltningen är exempel på kollektiva tjänster. Karaktäristiskt för dessa är att en persons konsumtion inte minskar andra personers konsumtion av tjänsten.
Kollektiva tjänster utgör cirka 12 procent av BNP i Sverige.
Fotnot: En grundläggande skolutbildning är skenbart en individuell nyttighet men ligger i själva verket i allas intresse för att ett modernt samhälle skall fungera.
Vanlig kritik: Intresseprincipen tillåter enbart frivillig solidaritet med de lågavlönade - staten kan inte tvinga de rika att betala till de eftersatta.
Enligt intresseprincipen skall man betala skatt i proportion till den nytta man har av den offentliga verksamheten. Det skall finnas ett strikt samband mellan prestation och motprestation. Skattebeslut skall kräva kvalificierad majoritet - Wicksell talar om fem sjättedelar. Med denna princip kommer tillämpningen av tvångsmedel för finansieringen av den offentliga sektorn att minska drastiskt. Det förefaller rimligt för ett modernt, civiliserat samhälle. Avgiftsfinansiering och frihet att välja borde alla anse vara bättre än tvångsarbete och enhetslösningar.
Ingen moralisk rätt till tvång
Genomgången här har visat att det inte finns någon moralisk rätt att tvinga medborgarna att betala bortåt 70 procent av sin totala inkomst i skatt under ett år. Det finns i själva verket ingen princip alls som motiverar att det måste användas så mycket tvångsmedel mot medborgarna för att samhället ska fungera. Skattetrycket är ett resultat av gammal slentrian.
Tvång är ett hinder för friheten
Vi vill alla undvika att utsättas för tvång så mycket som möjligt. Frihet är bättre än tvång - utom möjligen när tvånget gynnar oss själva och utövas mot andra. Men om alla resonerar så blir resultatet ett olidligt "allas krig mot alla". Därför är egentligen inte tvång mot andra så bra. Ett samhälle som bygger på tvång riskerar att till slut gå under; exempel är romarriket och sovjetimperiet. Men alldeles oavsett hur mycket eller litet höga skatter skadar den ekonomiska tillväxten är de ett hinder för medborgarnas frihet.
Höga skatter innebär mycket tvång. Eftersom tvång från etisk utgångspunkt inte är bra, är inte heller höga skatter bra i etisk bemärkelse.
Fungerar lågskattesamhället praktiskt?
Skulle då ett samhälle med låga skatter och liten volym tvångsutövning fungera i praktiken? - Nej, säger pessimisterna, medborgarna skulle inte förstå sitt eget bästa. De skulle köpa sommarstugor i stället för pensionsförsäkringar och inte skulle de ge något åt de sämst ställda. Folk skulle ligga och dö på gatorna.
Optimisterna menar dock att detta är en förlegad syn. Utbildningsnivån och medvetenheten om olika valmöjligheter som sprids via massmedia borgar för att man kan inse sitt eget bästa. Obligatoriska försäkringar upp till socialbidragsnivån garanterar en grundtrygghet som kompletteras med ett försäkringsliknande socialbidragssystem. Dessa system kan utformas som medborgarkonton som håller på att utvecklas i flera länder. Några svåra tekniska problem med att ha ett lågt skattetryck finns knappast.
Det är snarare attitydfrågan som är det svårlösta problemet. Genom att skatterna till stor del är osynliga tror många att de får förmåner från det offentliga som andra bekostar. Dessutom finns det en politikerklass som lever gott på att föreslå, genomföra och administrera offentliga servicesystem. Varför skulle dessa båda grupper gå med på att slakta gåsen som värper guldäggen?