Handlar moralen om begravningsseder eller om
karaktärsdaning? Är det inte mänskliga relationer som borde vara ämnet?
Värdenihilismen kan falsifieras med exempel från geometrin och eskimåernas
igloos. Det borde gå att bygga en partiell, objektiv moral.
2003-03-01
Danne Nordling:
Vad är moral?
En av orsakerna till att det inte gått att uppnå någon större enighet om moraliska normer är att det som anses vara moraliska frågor kan ha helt olika karaktär. Betrakta följande fem "moraliska" påbud:
1.Du bör inte ljuga
2.Du bör inte mörda dina medmänniskor
3.Du bör offra dina egna intressen till förmån för dina medmänniskor
4.Du bör bränna dem som avlidit
5.Du bör vara frikostig
Det är möjligt att klassificera alla påståenden som gör anspråk på att uttala någon moralisk norm inom ramen för dessa fem grupper där ovanstående utsagor utgör typexempel på mer generella egenskaper hos det som påstås handla om moral. Ett mera generellt sätt att uttrycka moraliska omdömens egenskaper skulle kunna vara följande:
1.Alltför generaliserande omdömen
2.Normer för att inte skada människor
3.Normer för att gynna andra
4.Metafysiska normer
5.Normer för den egna personligheten
Aristoteles etik
Om vi begränsar moralen till normer för handlingar ser vi att den femte gruppen faller utanför. De moraliska råd Aristoteles ger för den unge mannens personlighetsutveckling är inte handlingsorienterade. Att man varken skall vara slösaktig eller sniken utan gå den gyllene medelvägen och vara frikostig, storslagen, besinningsfull, godlynt, uppriktig, modig och blygsam etc ger ingen vägledning i konkreta situationer. Hur skall man förfara med ställningstagandet mellan att vara sanningsenlig eller osannfärdig? Är Aristoteles’ svar "lagom lögnaktig"? Vilket råd får man av Aristoteles när man skall svara den besinningslöse mördaren i Kants exempel om vilken väg hans värnlösa, tilltänkta offer just tog? Något explicit svar ger inte Aristoteles men man kan fundera över vad en "förträfflig" person skulle skulle göra i en sådan situation.
Vi ser nu också att den första gruppen inte nödvänigtvis handlar om absoluta moraliska ställningstaganden. Att vi inte skall ljuga, bryta löften eller hyckla gäller inte generellt. Om vi därmed skulle skada andra är det uppenbart att ytterligare moraliska överväganden måste göras så att vi inte helt oreflekterat följer en mekanisk regel. Och för att gynna andra hör det oftast till skick och fason eller god ton att åsidosätta sådana påbud. Hur skulle vi annars kunna säga artiga vänligheter, smickra och uppmuntra eller uttrycka deltagande enligt konvenansens praxis?
Mänskliga relationer
Moralen handlar uppenbarligen om interpersonella relationer i termer av skada och gynna. Dessutom finns det en grupp av normer som lever sitt eget metafysiska liv som egentligen inte berör någon människa direkt. Det gäller exepelvis begravningsskicket. Olikheterna på detta område använde Axel Hägerström för att visa att värdenihilismen var mera rimlig än anspråken på moralisk objektivism (Herodotos’ historia om grekerna och indierna – dvs bränna resp äta de döda). Intressant att notera är också att Hägerström doktorerade på Aristoteles’ etik år 1893. Vilken uppfattning om moralens tillämpningsområde hade han i bagaget vid sin berömda installationsföreläsning 1911 som inleddes med Herodotos’ exempel?
"Du skall icke koka en killing i dess moders mjölk" är ett annat påbud som inte har någon bäring på verkligheten liksom förbudet att äta "orena" djur såsom svin, ålar och harar. Gruppen innefattar också mindre konkreta förhållanden såsom att såra värdighet, förråda sitt blod, förlora sin heder och liknande. Dessutom kanske rent religiösa bud om vilka gudar som får dyrkas och huruvida man får göra en avbild av dem etc kan räknas hit.
Dekalogen
I Gamla testamentet stadgas i dekalogen (tio Guds bud) att endast en gud skulle dyrkas och att något beläte ej fick göras samt att namnet inte fick missbrukas och sabbatsdagen skulle helgas. Man skulle ta hand om föräldrarna, inte mörda, stjäla, vittna falskt och ha sex utanför äktenskapet. Dessutom fick man inte ens i tanken förbereda sig för att lägga belag på något som tillhörde ens nästa. Bortsett från de fyra metafysiska påbuden skulle man alltså avhålla sig från att skada andra och sörja för föräldrarna (ett slags pensionssystem). Däremot fick man uppenbarligen ljuga och bryta löften om det inte skedde i syfte att lägga sig till med nästans tillhörigheter.
Först i Nya testamentet kommer påbud om uppoffring och altruism. I och med detta uppstår också de verkliga svårigheterna att på ett "objektivt" sätt komma fram till vad moralens påbud egentligen innebär. Denna svårighet underblåses av att påbuden om osjälviskhet delvis är motstridande. Det framgår särskilt tydligt av den sk Bergspredikan. Att inte kräva tillbaka det man lånat ut eller att ge bort både livklädnaden och manteln när någon bara tagit den ena är ett krav på ett långtgående uppgivande av ens egna intressen till förmån för andra. Men "den gyllene regeln" som också nämns i Bergspredikan är inte alls lika självuppoffrande. Man skall bara göra mot andra vad man vill att de skall göra mot en själv. Det innebär att man skall låna ut pengar till dem som kan betala tillbaka och som vid tillfälle själva kan bli långivare. Men detta ogillas i Bergspredikan: "Också syndare låna ju åt syndare för att få lika igen."
Resultatet: moralism
Denna korta genomgång illustrerar att det naturligen måste uppstå oöverstigliga svårigheter för den praktiska filosofins moralteoretiker att vaska fram några enkla principer som skulle kunna hävdas vara giltiga på alla de fem listade områdena. Detta lämnar fältet öppet för i grunden oseriösa subjektivister som hävdar att moralens bud härrör från samvetet eller inuitionen. Den praktiska konsekvensen blir lätt moralism – dvs att den som har den rätta kombinationen av förmåga till indignation och verbala uttrycksmedel kommer att ange tonen i moraliska frågor.
När självrättfärdiga moralister med auktoritära anspråk på att besitta kunskapen om det goda och rätta, men som i själva verket är betingade av i stora stycken godtyckliga emotioner, både behärskar debatten och uppfostran i moraliska frågor öppnar sig möjligheten för värdenihilisterna att få gehör för tanken att göra rent hus med moralen.
Värdenihilismen förnekade objektiv moral
Axel Hägerström (1863-1939) var påverkad av Edvard Westermarck (1862 -1939) som personligen hade bedrivit socialatropologiska fältstudier i Marocko. Westermarck brukar räknas till den relativistiska meta-etiska skolan – en form av subjektivism. Skillnaden mellan subjektivism och nihilism är hårfin. Den går kort uttryckt ut på att en subjektivist semantiskt anser att ett moraliskt omdöme "H är fel" egentligen betyder "jag ogillar H" medan en nihilist anser att omdömet utgör själva ogillandet på det verbala planet "H – usch". Båda skolorna bygger på liknande semantiska teorier som går ut på att moraliska omdömen har en emotiv funktion och därför inte säger något om verkligheten utanför bedömaren.
Att moraliska omdömen enbart skulle ha en emotiv funktion har emellertid på ett övertygande sätt kunnat ifrågasättas. En uppenbar egenskap hos många moraliska omdömen är att de har en preskriptiv funktion – de föreskriver ett visst slags handlande. (Tidigare skulle man ha talat om att "H är en plikt" eller att "det är din plikt att göra H".) Den känslomässiga aspekten är här mycket mindre framträdande än när någon säger t ex "det är omoraliskt att stjäla" med en förebrående ton till någon som beskrivit en klurig metod att berika sig själv på andras bekostnad.
Kan föreskrifter beskriva något?
Den kritiska frågan är nu huruvida förekomsten av preskriptiv funktion utesluter att ett omdöme också skulle kunna ha deskriptiv mening. Detta är en långtgående semantisk teori som idag torde ha övergetts av de flesta bedömarna på området [Dahlman 2002, s 69]. Tidigare bedömare synes ha fört ett cirkelresonemang där de ytterst förutsatt att preskriptiv funktion utesluter deskriptiv mening. Hägerströms "moralpsykologiska" teori, som i själva verket är semantisk, hade naturligtvis sitt intresse eftersom han påvisade emotiva och preskriptiva egenskaper hos moraliska omdömen. Men det var en förhastad slutsats att frånkänna dem deskriptiv mening i alla sammanhang och att hävda att det är omöjligt att argumentera meningsfullt i värdefrågor.
Hägerströms enda grund för att ontologiskt förkasta möjligheten till meningsfull deskription är ett kort resonemang där han hävdar att det inte finns någon objektiv moral eftersom allt verkligt måste existera "i tid och rum". Detta kan enkelt motbevisas [Dahlman 2002, sid 89-90]. Orsaken till att Hägerström i det närmaste betraktade det som självklart att moraliska omdömen saknade mening torde kunna sökas i den slarviga och godtyckliga användning som dessa kommit att få i början av 1900-talet. Jag vill framkasta tanken att moraliserandet helt enkelt fungerade som känslomässig förstärkning av rent subjektiva och ofta kanske rent fördomsfulla ståndpunkter på många områden.
Naturligtvis blir Hägerströms båda teorier (den semantiska och den ontologiska) inte osanna därför att hans egna argument för dem råkat visa sig vara ogrundade och ohållbara. För att Hägerströms semantiska teori skall kunna falsifieras måste vi kunna göra sannolikt att det finns preskriptiva påståenden som samtidigt har deskriptiv funktion – dvs att en föreskrift (på det moraliska området) också talar om något om verkligheten som då (teoretiskt) kan visas vara sant eller falskt.
Värdenihilismen kan falsifieras
Det finns en hel del föreskrifter som uppenbarligen också har en beskrivande funktion. Ett enkelt exempel är hur en "förträfflig" timmerman skall bygga ett fyrkantigt (rektangulärt) hus. Någon kanske föreskriver (1) att de fyra hörnstenarna kan placeras ut efter eget skön. Andra anser (2) att man skall se till att vinklarna mellan sidorna blir de rätta och att ett vinkelmått måste användas – de rätta vinklarna är 90 grader enligt konventionell skala. Ytterligare andra föreskriver (3) att man skall ta två lika långa mätsnören som motsvarar längden på diagonalerna i husets bottenyta och sätta ut hörnstenarna i ändpunkterna av dessa när båda långsidorna är lika långa.
Är dessa preskriptioner enbart godtyckliga och subjektiva (emotionella) fördomar som egentligen är helt likvärdiga? Eller är någon mera riktig än de andra och hur skulle man kunna rättfärdiga riktigheten i så fall? Att norm 1 är falsk kan ganska snart konstateras när man lägger ut grundstockarna till huset. Det blir vint och snett. Att norm 2 är riktig kan man efter en studs eftertanke inse intuitivt men för en lekman är det ändå svårt att ge ett logiskt bevis. Inte heller det praktiska utfallet blir alltid så bra – någon hävdar att det inte beror på att husplaneringens idé är felaktig utan att det är praktiskt svårt att måtta in räta vinklar med ett litet vinkeljärn.
Den som i förväg försöker rättfärdiga norm 3 kan få stora svårigheter inför skeptiska medhjälpare. Det är omöjligt att intuitivt inse att norm 3 skulle äga någon riktighet. Skall man då sätta sin lit till att detta förfaringssätt har gammal hävd och är sanktionerat av diffusa potentater som "timmermannaskrået" eller liknande? Är det inte istället ett opåkallat sätt att göra sig viktig och "sätta sig på" sina medmänniskor? För den som är obekant med trigonometri och Pythagoras’ sats finns det inget säkert sätt att skaffa sig kunskap om huruvida norm 3 är riktig eller något metafysiskt nonsens. Att husen som byggs enligt denna norm blir mer vinkelräta än enligt norm 2 kan ju teoretiskt hävdas vara en ren tillfällighet.
Räcker då detta att falsifiera värdenihilismens semantiska teori och faktiskt på samma gång dess ontologiska ståndpunkt (det finns ingen objektiv moral)? Inom räckhåll ligger också att falsifiera värdenihilismens, eller framför allt, den allmänna subjektivismens kunskapsteori. Denna sk non-kognitivistiska epistemologi säger att även om det fanns en objektiv moral, som människorna mer eller mindre levde efter, skulle det vara omöjligt att kunna ta reda på huruvida den var sann eller falsk på grund av metodologiska skäl. Analogt med detta gäller att den som är obekant med Euklides’ geometri aldrig kan få kunskap om huruvida norm 3 ’egentligen’ är riktig eller ej.
Någon kanske vill invända att det är en sak att praktiska instruktioner kan vara sanna eller falska utifrån ett snävt pragmatiskt perspektiv. Men när det gäller komplicerade och fundamentala värden som berör människans viktigaste levnadsförhållanden – ja rentav liv och död – är det omöjligt att visa att moraliska föreställningar, sanktionerade av metafysiska potentater, skulle kunna vara sanna eller falska. Mot detta kan invändas att tidigare försök att finna moralfilosofiska teorier som skulle passa in på allting som föregetts vara moraliska frågor måste misslyckas eftersom de dels byggt på primitiva metoder och dels försökt omfatta ett alltför stort område. Genom spelteorins utveckling och andra systematiseringsupptäckter borde en rationell etisk teori för egenskapsområdena 2 och i viss mån 3 i den inledande översikten över "moralens" fem frågeområden kunna utarbetas. Det borde bara vara en tidsfråga innan motsvarigheten till den Euklidiska teorin har utvecklats på moralens teoretiska plan.
Eskimåerna
Att värdenihilismens tre delteorier samtliga kan falsifieras är möjligt att redan idag visa med ett litet mer udda exempel. När eskimåerna tidigt studerades av olika upptäcktsresande förvånades man över att dessa primitiva vildar föreföll behärska termodynamikens teorier om luftens konvektion när de de byggde sina igloos. Det gällde hur ventilationen kostruerades med olika öppningar etc. Emellertid visade det sig att eskimåerna inte visste någonting om detta. Sättet att bygga igloos reglerades istället av moraliska och magiska föreställningar som inte hade någon rationell sanktion. Uppenbarligen var en metafysisk sanktion effektivare att bevara seden hur man bygger en igloo utan att riskera att kvävas till döds än någon mera kognitivt betonad princip.
En metafysiskt grundad princip som utlöser starka emotionella reaktioner om den bryts är naturligtvis ren vidskepelse. Men det är inte tillräckligt att konstatera detta för att klassificera den som meningslös, subjektiv och godtycklig. En moralisk princip kan uppenbarligen utvecklas evolutionärt som empiriskt kan visas vara helt livsnödvändig. Den behöver inte ens av dem som lever efter den kunna inses intuitivt. Likväl har den objekiv existens och kan med en helt annan och avancerad kunskapsteoretisk metod visas vara sann. Problemet för eskimåerna var möjligen att det fanns andra principer som man också "måste" efterleva utan att det för dem fanns någon känd metod för att ta reda på om det var nödvändigt eller inte.
Med ledning av detta skulle vi kunna konstatera att principiella kategorier på det moraliska området såsom mord, stöld, rån och kontraktsbrott är nödvändiga att förhindra. Det går att argumentera vetenskapligt i värdefrågor. Om vi skall uppträda storslaget och blygsamt eller om vi skall bränna de döda hellre än att processa dem utilistiskt är däremot frågor som aldrig kommer att kunna besvaras vetenskapligt.
Danne Nordling
2003-03-16
| Boken Objektiv moral | Finns objektiv moral? | Etik | Politisk filosofi | inneh |