Skatter & Välfärd nr. 1/99
Är hemlösa,
ett bevis på en havererad socialpolitik?
Är socialbidragen av kostnadsskäl för låga
och för svåra att erhålla så
att fattiga medborgare måste tigga på gatorna? Eller beror förekomsten
av hemlösa och tiggare på problem inom psykvården och drogpolitiken?
Niclas Nilsson, fil kand i rättsvetenskap redogör för villkoren och pekar
på lösningar.
====
Niclas Nilsson
I ett reportage i Expressen den 4 oktober 1998 om en hemlös missbrukare påstås att svensk socialpolitik har havererat. Artikeln handlar om hemlösa Ingela, en missbrukare som lever i den undre världen. Ingela är (skriver reportrarna) en av dessa "nya fattiga svenskar". Det är hon som bor i din trappuppgång. Det är hon och hennes vänner som vi ser varje dag utanför matbutiken när de pantar flaskor eller tigger. Efter att ha läst de tre första sidorna i artikeln, får man uppfattningen att Ingela försörjer sig på att samla och sälja skrot. Lite längre fram i artikeln står det dock att Ingela har socialbidrag. Uppfattningen man får är då att Ingela inte klarar av att leva på socialbidraget utan hon måste också samla skrot för att klara sig. Något svar på den frågan får man dock inte av denna artikel i Expressen. Kanske vill reportrarna få det att se ut som om "samhällets" ekonomiska stöd till hemlösa missbrukare ligger under existensminimum.
Vid en närmare granskning av samhällets ekonomiska stöd, till exempelvis hemlösa missbrukare, visar det sig att socialbidrag respektive förtidspension/sjukbidrag ligger väl i nivå med vad låginkomsttagare, studenter, ålderspensionärer och arbetslösa har att leva på. Vad som komplicerar frågan är att varken socialbidraget eller folkpensionen inkluderar kostnaderna för ett dyrt missbruk.
När det gäller problemet med hemlösa i stort, verkar det som om socialpolitiken delvis har havererat. En stor del av antalet hemlösa är nämligen lindrigt psykiskt sjuka som efter en reform inom mentalvården flyttades från institutionsboende till eget boende eller gruppboende. Tydligen gick denna reform delvis snett, och resulterade i att många lindrigt psykiskt sjuka blev hemlösa. Syftet med denna artikel är dock inte att undersöka problematiken kring de hemlösa som faller under mentalvårdens domäner, utan att redogöra för samhällets ekonomiska stöd till övriga hemlösa vilka företrädesvis är missbrukare.
Socialtjänstlagen
Samhällets stöd till människor som hamnat i en situation där de inte kan försörja sig regleras genom socialtjänstlagen. Det som allmänt kallas för socialbidrag benämns enligt socialtjänstlagen försörjningsstöd och utgår enligt följande:
6 §
Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och för sin livsföring i övrigt på de villkor som anges i 6 b–f §§.
Numera kan rätten till bistånd inte längre hävdas självständigt utan är kopplad till paragraferna 6 b till och med 6 f. Avsikten med att villkora rätten till bistånd är att förtydliga den enskildes ansvar för att göra vad han eller hon kan för att försörja sig själv. (Prop 1996/97: 124. Sid 168).
Den enskilde kan inte anses ha rätt till ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen om han inte efter förmåga försöker bidra till sin egen försörjning. Den som kan arbeta är därför också skyldig att söka arbete. (Prop 1996. Sid 75)
Bistånd eller annan hjälp enligt socialtjänstlagen kan utöver ekonomiskt bistånd innebära vitt skilda stöd- och hjälpinsatser. (Prop 1996. Sid 72)
Detta innebär att bidragstagaren är skyldig att deltaga i arbetsmarknadspolitiska åtgärder som syftar till att ge en framtida plats i arbetslivet, eller om bidragstagaren är en missbrukare, först deltaga i lämplig vård för att avhjälpa missbruket och sedan i arbetsmarknadsåtgärder.
Socialbidragets
storlek
Socialbidrag lämnas för skäliga kostnader enligt följande:
6 b §
1. livsmedel, kläder och skor, lek och fritid, förbrukningsvaror, hälsa och hygien samt dagstidning, telefon och TV-avgift.
1. boende, hushållsel, arbetsresor, hemförsäkring, läkarvård, akut tandvård, glasögon samt medlemskap i fackförening och arbetslöshetskassa.
Försörjningsstödet under punkt 1 är en av regeringen bestämd och för hela riket gällande norm (kallad riksnormen) och uppgår till 2884 kr under 1998.
För att bilda sig en uppfattning om hur stort socialbidraget totalt är för en ensamstående måste man anta en hyreskostnad. Exemplet nedan bygger på en hyra som är 3500 kr/mån, vilket är något lägre än de 3854 kr/mån som var genomsnittshyran för en 2:a i Storstockholm 1997.
Socialbidrag
Ensamstående i Stockholms kommun.
Riksnorm 2884 kr/mån
Om vederbörande är
arbetssökande ingår SL-kort 400 kr/mån
Hyra bostad 3500kr/mån
El schablon 180-200 kr/mån
Hemförsäkring schablon 100 kr/mån
Fackförenings- och A-kasseavgift,
(beror på fackförbund) 100 kr/mån
Summa 7184
kr/mån
Har man ingen bostad får man naturligtvis inga pengar till hyra, el eller hemförsäkring. Socialbidraget blir då om man är arbetssökande och medlem i fackförening/a-kassa 2884+400+100=3384 kr/mån
Folkpension/Sjukbidrag
En del hemlösa missbrukare har förtidspension eller sjukbidrag. Förtidspension är man berättigad till om man bedöms ha varaktigt nedsatt arbetsförmåga. Sjukbidrag är man berättigad till om man har tillfälligt nedsatt arbetsförmåga. Förtidspensionen/sjukbidraget uppgår 1998 till 5990 kr/mån (utan ATP-poäng) exklusive bostadstillägg. Har man t.ex. en bostad som kostar 3500 kr/mån, uppgår förtidspensionen/sjukbidraget inklusive bostadstillägg till 8880 kr/mån.
Socialbidraget och förtidspensionen/sjukbidraget är jämfört med både vanliga och låga löner samt andra bidrags- och ersättningsformer väl tilltaget. En studerande får 7098 kr/mån vid maximalt studielån, en låginkomsttagare med 12.000 kr/mån får efter skatt ut ca 8000 kr/mån. Samma låginkomsttagare får, om denne blir arbetslös, 6554 kr/mån. Arbetslösa som inte uppfyller arbetsvillkoret får nöja sig med brutto 240 kr/dag, efter skatt blir det 3530 kr/mån. Som framgår av exemplet är det inte storleken på samhällets stöd som är orsaken till att det finns hemlösa. Enligt uppgift från Stockholms socialförvaltning betalar socialförvaltningen bostadskostnader för en ensamstående på upp till 5800 kr/mån utan att kräva att bidragstagaren skall flytta till en billigare bostad.
Indragen
ersättning eller nedsatt ersättning
Socialbidraget kan sättas ned om det är uppenbart att den enskilde inte har vissa kostnader som ingår i riksnormen. Det kan t ex gälla en missbrukare som uppenbart inte använder biståndet till vad det är avsett för. (prop 1996. sid 170)
Enligt paragraf 6 c kan bidragstagaren vägras socialbidrag eller få detta nedsatt om personen avböjer att deltaga i praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet som anvisats. Kommunen är dock skyldig att se till att den enskilde har medel för det omedelbara livsuppehället. (Prop 1996. sid 173)
När det gäller att få socialbidrag, måste man själv söka upp socialförvaltningen och ansöka om detta. Socialförvaltningen ägnar sig inte åt att söka upp potentiella socialbidragstagare. Kraven för att få socialbidrag har på senare tid stramats åt för att poängtera att socialbidrag inte är en permanent inkomstlösning utan syftar till att bidragstagaren skall slussas in på den ordinarie arbetsmarknaden. Socialförvaltningen kan således kräva att personer som får socialbidrag också deltar i åtgärder som leder till arbetsmarknaden. När det gäller missbrukare erbjuds de i första hand vård och behandling för att avhjälpa missbruket och därefter arbetsrehabiliterande åtgärder.
Sannolikt finns det missbrukare som inte är intresserade av vare sig behandling eller arbete och därmed undviker att söka socialbidrag för att just slippa dessa krav från myndigheterna. Dessutom går det tydligen att få ihop tillräckligt med pengar till mat och droger på tiggeri, burksamlande, skrotsamlande och diverse kriminella aktiviteter och därmed inte behöva ta kontakt med socialförvaltningen för att ordna försörjningen.
Är hemlösa
missbrukare fattigare än andra?
Expressens reportrar skriver inledningsvis i artikeln att hemlösa Ingela är en av dessa "nya fattiga svenskar". Eftersom Ingela har socialbidrag kan man ju undra om Expressens reportrar menar att alla som lever på ungefär lika mycket pengar som socialbidraget utgör, dvs att alla som lever på studiemedel, förtidspension/sjukbidrag och a-kassa, också skulle vara fattiga. När det gäller de missbrukare som inte tar kontakt med socialförvaltningen och därmed inte erhåller socialbidrag, kan man förvisso hävda att dessa är fattiga, men frågan är om det är ett bevis på att socialpolitiken havererat. För om det nu är så att Expressens reportrar menar att socialpolitikens haveri ligger i att kraven för att få socialbidrag, avhåller missbrukare från att söka och få socialbidrag, så skulle ju lösningen vara att slopa alla krav för att få socialbidrag. Det skulle med andra ord vara möjligt att få socialbidrag utan att behöva ställa upp på krav att försöka bli av med missbruket.
Det stora ekonomiska problemet för missbrukare ligger förmodligen i att de är slavar under ett kostsamt missbruk snarare än att socialbidraget och förtidspensionen skulle vara för snålt tilltagna.
Hemlösa trots
ett väl tilltaget socialbidrag
Man kan ju fråga sig varför det finns uteliggare och tiggande människor när vi har en socialtjänstlag som garanterar ens försörjning om man skulle bli arbetslös och sakna arbetslöshetsförsäkring. Svaret på frågan är inte alldeles enkelt. Speciellt i Stockholmsområdet är det svårt att hitta en bostad. Det gäller alla som inte har gott om pengar för köp av bostad eller goda kontakter. Har man då som missbrukare blivit vräkt från sin bostad med anledning av att man ådragit sig grannarnas missnöje, torde det bli svårt att hitta en ny bostad så länge man inte kan intyga att man blivit fri från sitt missbruk. Möjligheten finns dock om man är registrerad socialbidragstagare och är hemlös att få ersättning för kostnader om man bor på natthärbärge.
Den enda anledningen enligt socialtjänstlagen till varför någon egentligen skulle behöva vara hemlös och ägna sig åt tiggeri är om personen inte vill följa de krav som ställs för att erhålla socialbidrag och därför inte får några pengar och således inte heller kan betala för natthärbärge. Orsaken kan i vissa fall även vara att det föreligger brist på natthärbärgen, vilket tydligen är fallet i Stockholm för närvarande.
Missriktad
hjälp?
Stadsmissionen som bedriver social hjälpverksamhet med bl. a. natthärbärgen och matutdelning till hemlösa, kritiseras av socialborgarrådet Kristina Axén Olin i en artikel i SvD 12/11 98 för att matutdelningen hjälper de hemlösa att klara sig utan socialförvaltningens hjälp, och därmed inte motiveras till den vård och behandling de behöver för att komma in på arbetsmarknaden igen. Huruvida den uppsökande verksamheten är kontraproduktiv eller inte, är svårt att avgöra. Ragnar Wittgren, prodirektor på Stadsmissionen, menar i samma artikel att det inte bara handlar om att dela ut mat, utan att det skall leda till att de uppsökta förr eller senare skall söka sig till behandling av något slag.
I Rapports morgonsändning den 2/12 98 förklarade Martin Windmark, från socialvårdsbyrån för bostadslösa, att de som tigger företrädesvis är heroinister, som när de har tur kan tigga ihop 1000-1500 kr/dag och på så sätt finansiera sitt missbruk. De hemlösa som är psykiskt sjuka tigger enligt Windmark sällan. Problemet som uppstår när man ger tiggande missbrukare pengar och delar ut mat åt dem, är att man på så sätt gör det möjligt för dem att leva vidare som missbrukare, utan att behöva uppsöka socialförvaltningen för att få hjälp att bli av med missbruket. Det vill säga allmänhetens godhet och välvilja kan rent av vara kontraproduktiv när det gäller att hjälpa missbrukare.
Hur löser man
problemet?
Skulle det vara så att det finns hemlösa missbrukare som är fattiga, dvs utan socialbidrag på grund av kraven för att få socialbidrag upplevs som för höga, skulle man kunna lösa det problemet genom att slopa kraven för att få socialbidrag och sedan skulle socialtjänsten söka upp alla hemlösa och inkomstlösa och erbjuda dessa villkorslöst socialbidrag. Därmed skulle ingen behöva tigga eller stjäla för att kunna äta sig mätt. För att sedan undvika att missbrukare som inte vill söka sig till missbruksvård och bli kvitt sitt missbruk, begår kriminella handlingar för att finansiera sitt missbruk som ju inte ryms inom ramen för socialbidraget, skulle socialförvaltningen registrera alla missbrukare och gratis förse dessa med den dagliga dosen av den drog som är aktuell. Därmed finns inget skäl att tigga eller stjäla för att få ihop pengar till droger. Bostadsfrågan löser man genom att bygga natthärbärgen till alla registrerade missbrukare som man låter bo där utan kostnad. Således kunde man efter att ha genomfört dessa inte speciellt kostnadskrävande reformer förbjuda människor att tigga och vara uteliggare.
Niclas Nilsson
Källor:
Socialstyrelsens Meddelandeblad nr 25/97 (Socialtjänstlagen (1980:620) med kommentarer från regeringens proposition 1996/97:124)
Expressen 1998-10-04
Svenska Dagbladet 1998-11-12
Rapport (morgon-TV) 1998-12-02