nozick
2004-04-12
Danne Nordling
Robert Nozick
Robert Nozick, 1938 – 2002, politisk filosof på rättighetsteoretisk grund, professor i Harvard, utkom 1974 med det prisbelönta verket Anarchy, State and Utopia där han argumenterar för varför enbart en minimal stat (sk nattväktarstat) är berättigad. Någon tvångsgrundad omfördelning mellan olika personer är inte tillåten enligt Nozicks rättviseteori. Anses ha haft stor betydelse för framväxten av den sk nyliberalismen.
Nozicks teori i sammandrag
Utgångspunkten är naturtillståndet, men istället för att människorna inom ett visst område kommer överens om vissa regler för sitt fortsatta samarbete, antar Nozick att en stat spontant kan bildas utan att några av invånarnas rättigheter kränks utan gottgörelse. Han visar därefter att en mer omfattande stat, vars syfte är omfördelning eller paternalism, inte är möjlig att etablera utan att vissa människors rättigheter kränks. Frivilligt samarbete av olika slags statsliknande karaktär är däremot möjligt i det ”utopiska” samhälle som kan etableras inom ramarna för en minimal stat som enbart skyddar friheten.
Nozick bygger sin teori främst på den s k naturrätten som är en rättsfilosofisk idéströmning i opposition till framförallt den s k teokratismen. Rötterna till naturrätten uppstod redan under antiken och medeltiden men fick större utbredning först under renässansen. I stället för uppfattningen att härskaren fått sin makt och rätt från Gud framfördes föreställningen att samhället tillkommit genom ett fördrag mellan fria individer i ett naturtillstånd. Denna radikala idé kan spåras i de franska och amerikanska revolutionernas rättighetsförklaringar. Nozick ansluter sig närmast till John Lockes uttolkning av naturrätten enligt vilken varje människa med förnuftets hjälp kan inse vilka dessa naturliga rättigheter är. Ingen får skada någon annans liv, hälsa frihet eller egendom, menade Locke.
Bildandet av skyddssammanslutningar början till staten
Från ett naturtillstånd under anarki, visar Nozick, skulle en stat uppstå även om ingen medvetet försökte åstadkomma detta. I naturtillståndet bildas spontant olika skyddssammanslutningar för att skydda medlemmarna från kränkningar av deras naturliga rättigheter och för att kräva gottgörelse vid inträffade kränkningar. Så småningom kommer en enda sammanslutning att dominera ett territorium, vilket medför att "privat" rättsskipning förbjuds. Vi får då en "ultraminimal" stat med monopol på organiserad våldsutövning men endast till för de betalande medlemmarna.
Eftersom den dominerande skyddssammanslutningen inkräktar på icke-medlemmarnas rättigheter att skydda sig själva måste dessa gottgöras. Detta kan i praktiken ske i form av skydd mm även för dem som inte kan (eller vill) betala för att få dessa tjänster från skyddssammanslutningen. Övriga medlemmar måste därför avstå från resurser för denna gottgörelse. Det är därför inte en fråga om omfördelning, framhåller Nozick, och således inte fråga om någon kränkning av de betalande medlemmarnas rättigheter när de avstår resurser för skyddstjänster för dem som inte har råd att ansluta sig till skyddssammanslutningen.
Den berättigade staten kan inte bli mer omfattande än nattväktarstaten
Varken paternalistiska, utilitaristiska eller rawlsianska argument för statsingripanden är möjliga att berättiga enligt Nozicks teori. I boken finns en omfattande argumentation mot Rawls´ teori.
I det utopiska samhället kan olika idealsamhällen samsas
En mindre uppmärksammad del i Nozicks framställning är den obegränsade möjlighet till frivillig organisation av sociala skyddsnät och andra välfärdtjänster som öppnar sig. Kritiken mot Nozicks teori borde ha inriktat sig på att olika förhållanden i verkligheten försvårar eller omöjliggör sådana system som inte bygger på tvångsbaserade enhetslösningar.
Varför har Nozicks teori väckt så stark opposition?
Främst har Nozicks teori väckt starka känslomässiga reaktioner men också en rad försök att teoretiskt motbevisa den. Det finns uppenbarligen en utbredd känsla av otillfredsställelse över att det på ett välgrundat sätt skulle vara möjligt att moraliskt ifrågasätta en springande punkt i den bestående samhällsordningen. Orsaken måste sökas i den moderna människans psykologi.
Först finns en ovilja att uppfatta teorin på ett korrekt sätt. Det yttrar sig dels i att man är ointresserad av att diskutera de frivilliga lösningar som teorin implicerar och dels i att man direkt förstår teorin som att det skulle vara moraliskt fel att visa medkänsla mot andra. Bedömare som i alla andra sammanhang är uttalat måna om att framhålla vikten av att resonera nyanserat och inkännande med de mest aparta ståndpunkter blir oerhört kategoriska och beredda att resonera svart-vitt när Nozicks och liknande uppfattningar kommer på tal. Detta är kanske en naturlig debattmässig försvarsreaktion när man anar att den egna ståndpunkten är oförsvarlig. Man målar upp en stiliserad nidbild som är någorlunda lätt att argumentera sönder.
Under denna flykt till osakliga debattknep ligger i en del fall en genuin osäkerhet om huruvida den världsbild man hittills byggt upp för sig själv verkligen stämmer. Varför ge sig in på en diskussion som riskerar att rasera ens mödosamt uppbyggda bild av världen? Folk anar kanske att de kan råka in i en traumatisk process kring fundamentala existentiella frågor om de inte snabbt kan avfärda Nozicks teori. Den egna självbilden av en någorlunda förträfflig människa besjälad av en anständig altruism kan krackelera. Mångas ångest inför detta fördunklar deras omdömesförmåga.
Sakligt sett är det två uppfattningar eller en kombination av båda som framstår som outhärdliga att konfrontera med Nozicks teori. Den ena är ens egen motvilja mot dem som har det bättre än man själv. Den andra är den uppgivenhet och känsla av överväldigande krav på en själv som skulle bli följden om hjälpen till behövande skulle komma an på den enskilde.
Om det inte är legitimt att staten får använda sin våldsmakt för att ta ifrån ”de rika” deras pengar för att ”hjälpa de eftersatta” kommer några starka skäl för att skada de rika inte att finnas kvar. För en vanlig person ur medelklassen, som inte behärskar någon marxistisk klasskampsretorik, skulle det bli omöjligt att på ett anständigt sätt kunna kanalisera sin avund gentemot dem som lyckats bättre. Än så länge är avundsjuka inte ett legitimt argument i den politiska debatten.
Om staten inte får använda tvång för att ge förmåner till de ”eftersatta” är det många som föreställer sig att de flesta andra skulle agera ”fripassagerare” när det gäller att lämna frivillig hjälp. En del skulle själva bli obenägna att hjälpa eftersom de inte är säkra på att ”alla andra ger hjälp”. Hellre än att ge hjälp till behövande själva tycker de att de inte skall behöva känna sig förfördelade som tillhörande de få som uppoffrar sig. "Om inte alla andra offrar sig så kan jag inte tänka mig att göra några uppoffringar själv", resonerar de och förordar tvång inklusive tvång mot dem själva. Inte heller denna inställning kan dras fram i ljuset som särdeles moraliskt förträfflig.
Det kan tilläggas att många också har en tendens att avsiktligt förstora upp problemet om otillräckliga överföringar till de sämst ställda. Ingen skulle komma på tanken att det blir för litet allmosor till ruinerade villaägare vilkas hus brunnit ned till grunden. Modern försäkringsteknik kan lösa de flesta syndrom som beror på otur. De återstående tänkte sig Nozick skulle lösas i de frivilliga samhällssystem som skulle bildas inom ramen för den minimala staten. Mot bakgrund av detta är det nog mest harmen över att inte kunna ta staten till hjälp mot ”de rika” som är den starkaste drivkraften i kritiken av Nozicks teori.
Relationen mellan Rawls´ och Nozicks rättviseteorier
Lena Halldenius har i sin bok Liberalism (2003) låtit Rawls och Nozick ”duellera” om sina teorier i fyra ronder. Som sig bör kom Rawls att på ett politiskt korrekt sätt vinna samtliga bataljer. Nozick har själv ett långt avsnitt i sin bok med kritik av Rawls teori, som dock i avsevärd utsträckning är riktad mot utilitarismen. Själv har jag funnit avsevärda likheter mellan de två teorierna – i synnerhet om man gör några smärre revideringar i båda.
Halldenius jämför Rawls och Nozick på de utvalda områdena 1) opartiskhet, 2) fördelning, 3) samhällsstadium och 4) respekt för livsplaner.
Nozick argumenterar mot Rawls på 50 sidor i sin bok.
En modifiering av Rawls´ teori så att exmin väljs istället för maximin medför att det inte behövs särskilt stor modifiering av Nozicks teori för att de skall ge samma resultat i fördelningsfrågan. Se min artikel Två teorier om distributiv rättvisa (1998).
Ryktet om Nozicks avfall är betydligt överdrivet
Intervju i Nyliberalen 4/1993
_________________________________________________________________________________