Referat och kommentarer till boken Objektiv moral - tro det den som vill, författad av jur dr Christian Dahlman

2003-02-24

Danne Nordling:

Finns det en objektiv moral? Den frågan behandlar jur dr Christian Dahlman, rättsfilosof i Lund, i boken "Objektiv moral - tro det den som vill", Studentlitteratur 2002. Hans slutsats är att de argument som anförts för objektivismen inte är tillräckligt starka. Men inte heller argumenten för värdenihilismen, som objektivismens motsats, är tillräckligt starka.

Dahlman har infört en ny terminologi med tre steg för klassificering av olika meta-etiska aspekter än den som Lars Bergström använde sig av i sin "Grundbok i värdeteori" från 1990. Först i analysen kommer två semantiska teorier som går ut på att avgöra vad ett moraliskt omdöme har för mening. Den ena teorin hävdar att man beskriver något objektivt faktum och kallas dekriptivism. Den andra teorin går ut på att moraliska omdömen inte beskriver något alls utan utgör ett uttryck för den talandes moraliska inställning. Teorin kallas sålunda non-deskriptivism.

Nästa steg handlar om ontologiska teorier som analyserar moraliska utsagors referens. Finns det något värdefaktum som man kan göra anspråk på att beskriva? Teorier som hävdar detta kallas objektivistiska. Sådana teorier som förnekar värdefakta kallas subjektivistiska och förklarar fenomenet 'moraliska omdömen' som antingen en beskrivning av den talandes känslor eller som en verbaliserad manifestation av själva känslan ("jag ogillar H" resp "H - usch!"). Det implicita påståendet att det då existerar en objektiv moral är alltid falskt enligt dessa teorier.

Det tredje steget handlar om kunskapsteori. Kan vi få moralisk kunskap och hur går det i så fall till? Detta hävdas av de kognitivistiska teorierna som anvisar fundamentism resp koherentism som metoder. Är man subjektivist blir man automatiskt non-kognitivist eftersom man inte kan få kunskap om något som inte existerar. Men även objektivister kan vara non-kognitivister och t o m non-dekriptivister samtidigt: Det finns en moral som inte kan språkligt beskrivas och som vi inte kan få kunskap om. (Exempel: den tidige Wittgenstein.)

Dahlman gör inga försök att återknyta till den tidigare meta-etiska terminologin vilket försvårar bedömningen av rimligheten i hans analys. Här nedan skall jag göra en grov indelning för att underlätta diskussionen:

De centrala argumenten för objektivismens ontologi är enligt Dahlman att man kan referera till Platons idévärld eller till att alla skulle bli överens om vad som gäller i ett s k idealsamtal i enlighet med Jurgen Habermas' modell. Några fler argument anförs inte vilket naturligtvis medför att objektivismen framstår som vilande på bräcklig grund.

De centrala argumenten för värdenihilismen finns på det semantiska och epistemologiska planet. Ontologiskt ville Hägerström visa att Platons idévärld var en fantasiskapelse och anförde att den inte kunde inordnas i tid och rum. Men man kan mycket väl ha föreställningen att 7 + 5 = 12 utan att det som den handlar om kan inordnas i tid och rum (Marc-Wogau s 97). De försök som gjorts för att visa att det ideala samtalet enligt Habermas' modell är en omöjlighet, har inte heller lyckats enligt Dahlman. Det skulle alltså fortfarande vara möjligt att diskutera fram en objektiv moral i framtiden.

Hägerströms paradargument är att moralutsagor inte kan ha deskriptiv mening (teoretisk eller kognitiv mening med äldre terminologi). De är uttryck för en känsla och har därför enbart emotiv eller preskriptiv funktion (även evokativ funktion, vill jag tillägga). Men varför skulle en utsaga som har en a-teoretisk funktion med nödvändighet sakna ett teoretiskt innehåll, dvs inte också kunna ha en deskriptiv mening? Den semantiska teorin att vissa till synes deskriptiva satser som också har emotiv funktion därmed saknar deskriptiv mening bygger på den ontologiska teorin att det inte finns någon objektiv moral. Eftersom Hägerström inte lyckats visa detta återstår av hans bygge en intressant semantisk teori som i sig till och med borde kunna accepteras av objektivister.

Jag skulle förmoda att värdenihilismens stora genomslagskraft var just lanserandet av den semantiska teorin som har mycket som talar för sig. I kombination med den subjektivistiska teorivariant som i början av förra seklet gick under beteckningen 'värderelativism' (grundad på socialantropologisk forskning - t ex Westermarck 1906) låg slutsatsen nära till hands att förkasta möjligheten att en objektiv moral skulle kunna existera.

Den epistemologiska invändningen mot objektivismen bygger på att en objektiv moral kan finnas men att det inte finns någon möjlighet att få kunskap om dess innehåll. Därför är moraliska utsagor meningslösa enligt Carnap och Ayer. "Att förstå en sats, är att veta hur det förhåller sig när den är sann" hävdade Wittgenstein. Men det finns inte någon hypotetisk situation där det enligt kritikerna skulle gå att verifiera eller falsifiera en moralisk utsaga som gör anspråk på att utgöra en objektiv sanning. Denna invändning träffar ironiskt nog också Hägerströms påstående att det inte finns någon objektiv moral.

Efter detta invecklar sig Dahlman i ett något oklart resonemang om skillnaden mellan ovetenskapliga deskriptioner och meningslösa påståenden. Svårigheterna att verifiera moralutsagor gör dem inte meningslösa utan bara ovetenskapliga, menar han. Förvisso, men den kunskapsteoretiska invändningen mot objektivismen är därmed inte tillbakavisad.

Dahlman borde ha utvecklat det stöd för kognitivismen som korrekta intuitioner inordnade i ett 'fundamentistiskt' system utgör och som i sin tur skulle ge evidens åt objektivismen. Detta går ut på att vissa fundamentala värden kan inses intuitivt (som axiomen inom geometrin) och från dessa kan sedan härledas mera komplicerade värdeomdömen - åtminstone i en del frågor. Här skulle också Habermas' ideala samtal kunna användas som verifieringsmetod. Man skulle till och med kunna tänka sig att göra försök med testpersoner för att utröna om det finns stabila fundamentala värdeuppfattningar (vissa sådana experiment bedrivs redan inom den ekonomiska forskningen).

Den andra verifieringsmetoden kallas 'koherentism' och liknar vid första anblicken ett utvidgat cirkelresonemang. Olika delar av systemet är sammanflätade med varandra så att allting stämmer utan att nödvändigtvis utgöra logiska kedjor. Dahlman exemplifierar med Rawls' och Nozicks rättviseteorier. Jag skulle nog ändå vilja hävda att dessa teorier i minst samma omfattning präglas av fundamentistiska resonemang.

En svag variant av koherentismen nämner Dahlman till sist som en möjlighet men han ser sig tvingad att överge denna efter en kort exemplifiering enligt följande: "De flesta anser att det är rättvist att rikedom omfördelas med hjälp av skatter och offentliga tjänster, men det finns personer som har en annan uppfattning (bl a Robert Nozick), och den är koherent med deras moralsystem". Här skulle analysen ha behövt kvalificeras med ett resonemang om huruvida koherenta uppfattningar som till stor del är betingade av ett egenintresse verkligen skall anses kunna ha ett verifieringsvärde.

Boken Objektiv moral - tro det den som vill är angelägen som en grund för en fortsatt debatt om existensen av en objektiv moral. Den är dessutom lättläst och ger en bred översikt över den värdeteoretiska debatten under 1900-talet. För en nybörjare är den krävande.

Danne Nordling

| Vad är moral? | Finns det objektiv moral? | Värdeteori 1990 | Politisk filosofi | inneh |