Skatter & Välfärd nr. 2/99
Svar till Håkan Lundgren och Danne Nordling (nr 1/99)
Rättvisa och
andra värden
Även en
värdenihilist som anser att normer och värderingar uttrycker känsla och
önskningar kan resonera kritiskt och rationellt om löneskillnader. Men det är
inte så lätt att peka ut relevanta skillnader som motiverar olika lön, skriver
Ragnar Ohlsson, docent i praktisk filosofi vid Stockholms universitet.
Ragnar Ohlsson
Håkan Lundgren och Danne Nordling har läst min artikel "Rättvis lön"(Tidskrift för politisk filosofi, 98/2). Ingen av dem tar bestämt avstånd från vad jag skriver, eller försöker kritisera det. (Se deras inlägg i förra numret av Skatter & Välfärd.) Men det borde de göra. Mina slutsatser går nämligen stick i stäv med deras egna ståndpunkter.
Det första jag vill peka på är ett misstag i Håkan Lundgrens artikel. Han tror att rättvisesynpunkter kan avföras från diskussioner om hur stora löneskillnader som är acceptabla: "rättviseargument är inte en möjlig utgångspunkt i lönebildningen." Hans argument för detta är att "vad som är rättvist är en värderingsfråga som inte har något objektivt svar".
(Däremot anser han att människors föreställningar om vad som är rättvist kan utgöra restriktioner på vilka löneskillnader som är möjliga att införa. Men eftersom föreställningarna om vad som är rättvist inte är särskilt enhetliga, är detta inte någon allvarlig hämsko på företagens möjligheter att sätta de löner de vill.)
Håkan Lundgrens misstag består däri att han tycks mena att just rättviseteorier saknar objektivitet, medan andra överväganden som spelar roll för lönebildningen är objektiva. Men så fort man diskuterar hur stora löneskillnaderna bör vara, eller vilken lönestruktur som är önskvärd, så krävs värderingar av något slag för att man skall kunna besvara frågan. Anför man ökat välstånd, ökad vinst eller proportionalitet mellan lön och bidrag till företagets vinst som skäl för att lönestrukturen skall se ut på ett visst vis, då är det också värderingar och normer man åberopar. Man kan över huvud taget inte besvara frågan om vilken lönestruktur ett visst företag eller ett visst samhälle bör ha utan att åberopa värderingar och normer. Det är något som påpekades av David Hume redan på 1700-talet: rena fakta-uppgifter ger aldrig några normativa slutsatser. Och utsagor om vilken lönestruktur ett företag bör ha är normativa: de uttalar sig om hur företaget bör göra.
Håkan Lundgren säger alltså att han för sin del tycker att rättviseaspekter är mindre viktiga vid lönesättning än t.ex. att öka företagens vinstmarginaler, eller att företagen överlever i internationell konkurrens, eller vilka mål han nu har. Vilka värderingar som är Håkan Lundgrens utgångspunkter framgår inte av artikeln. Men några måste han ha, annars kan han inte komma fram till någon slutsats alls om hur lönebilden skall se ut. Och är det så att rättviseprinciper inte är objektivt giltiga, så gäller samma sak de värderingar som ligger till grund för Håkan Lundgrens slutsatser.
Ståndpunkten att just rättvisan är mindre viktig att ta hänsyn till vid lönesättning än andra värderingar är då ganska speciell för Håkan Lundgren. Sedan antiken har rättvisa ansetts vara en av de viktigaste värderingsaspekter som kan läggas på samhällen och enskilda individers handlande. John Rawls framhåller rättvisa som det viktigaste och mest fundamentala krav man kan ställa på ett samhälle.
För det andra är det inte alldeles klart att värdenihilismen, tanken att värderingar och normer varken är sanna eller falska, ger till resultat att allt resonerande i normativa frågor reduceras till subjektivt tyckande enligt modellen: Håkan Lundgren tycker att vi skall ha större löneskillnader, jag tycker inte vi skall ha några löneskillnader alls. Både Håkan Lundgren och Danne Nordling tycks uppfatta värdenihilismen på det sättet, fast de eventuellt har olika inställning till om den är riktig eller ej.
Men också en värdenihilist vill gärna ha något slags ordning och sammanhang i sina värderingar och normer, annars vet han inte vad han skall sträva efter och kan komma i olösliga konflikter med sig själv. Så även om våra värderingar och normer i sista hand egentligen uttrycker våra känslor och önskningar, kan vi långa stycken resonera kritiskt och rationellt kring dem, och försöka uppnå någon form av konsekvens och sammanhang i dem.
Skulle min artikel om rättvis lön läsas genom värdenihilistiska glasögon, försöker den alltså visa att när vi tänker igenom vad vi sätter värde på och vilka handlingsregler vi skulle vilja se omfattade i samhället, så är ståndpunkten att alla bör ha samma lön den som stämmer bäst överens med våra känslor och önskningar.
I min artikel har jag emellertid inte tagit någon bestämd ställning till frågan om värderingar och normer skall tillskrivas sanning/falskhet i realistisk mening eller ej. Det är en mycket omfattande och svår fråga att ta ställning till.
Poängen i min artikel var att den grundläggande idén bakom alla rättviseprinciper är en princip om att lika fall bör behandlas lika. Den principen kommer så nära en trivialitet man kan komma, vilket innebär att det vore irrationellt att inte acceptera den. Från det följer att olika behandling kräver rättfärdigande, dvs för att behandla två fall olika måste man kunna ge relevanta skäl för att de två fallen skiljer sig åt. M.a.o. om två anställda skall ges olika lön måste man kunna peka på minst en relevant skillnad mellan de två anställda, deras arbetsuppgifter eller deras arbetsinsatser. Vad jag visade i min artikel var att det inte är så lätt att peka ut sådana skillnader som man ofta föreställer sig.
Ragnar Ohlsson
