Kraven på en omfördelning av inkomster från rika till fattiga har under lång tid varit moralistiskt grundade. Man har hänvisat till ideal såsom kärlek, givmildhet, hjälpsamhet och solidaritet. Vissa försök till systematisering av grunderna för kraven har gjorts genom uppställandet av principer såsom den Gyllene Regeln (Jesus) eller det Kategoriska Imperativet (Kant). Trots detta har det subjektiva, moraliserande elementet varit dominerande vilket stött bort den seriösa forskningens intresse för moraliska rättviseproblem.

Ett uppsving för den mer seriösa debatten kom under början av 1800-talet när den av Bentham och Mill lanserade utilitarismen (nyttomoralen) vann insteg. Länge var denna lära dominerande i den nationalekonomiska och principiella skattejuridiska debatten. Efter 1971, när Harvard-professorn John Rawls publicerade sitt verk A Theory of Justice, är situationen radikalt förändrad. Rawls´ explicita syfte var att hitta en metod för att kunna diskutera fördelningspolitisk rättvisa i icke-moralistiska termer.

Det revolutionerande i Rawls´ ansats var att han tog sin utgångspunkt i en opartisk situation där ett samhällskontrakt skulle konstrueras - en sorts konstitution. Individerna i denna situation förutsattes ha ett normalt egenintresse, ingen specifik moralisk eller religiös övertygelse samt vara okunniga om hur de skulle lyckas i det framtida samhället. En viktig egenskap förutsätter Rawls dock att människorna har i ursprungspositionen - nämligen ett "sinne för rättvisa".

Vilken princip för inkomsternas fördelning (och omfördelning) är det då rimligt att tänka sig att västerländska individer i ett civiliserat samhälle skulle bli överens om att välja för sitt kommande samhällsliv? Ett sätt att få svar på denna fråga är att göra veteskapliga experiment med verklighetens människor som sedan kunde ligga till grund för en utvärdering av olika principer. Men Rawls hade ingen möjlighet att testa sin idé empiriskt. Han ställde istället upp en hel lista över tänkbara principer och förde därefter ett teoretiskt resonemang, delvis grundat på introspektion, om olika principers rimlighet.

Genom att peka ut två ytterlighetsalternativ kan Rawls ringa in diskussionen till att handla om ett par ganska realistiska alternativ i mitten. Å ena sidan, menar Rawls, är det dumdristigt att välja en princip som kan kallas maximax - ofta illustrerad med ett slavägarexempel. Chansen att bli den rike och mäktige slavägaren i det kommande samhället är liten. Risken att istället bli slav är stor. Att bara titta på det bästa utfallet och välja det bästa bland de bästa är knappast rationellt.

Om alla istället får lika stora inkomster är den relativa tryggheten förvisso maximal. Det var också den gamla utilitarismens omfördelningsprincip. Men om det i verkligheten visar sig att incitamenten att arbeta för högre inkomster blir otillräckliga när alla får lika mycket oberoende av insats, kommer det att bli rationellt att välja en princip som tillåter vissa inkomstskillnader. Denna princip måste enligt Rawls stipulera att om några skall få det avsevärt bättre måste alla andra få det åtminstone något bättre. Det rationella blir att välja en princip som garanterar att de som får minst hamnar på en så hög absolut nivå som möjligt. Denna princip skulle kunna kallas maximinst [Bergström 1999].

Konkret betyder maximinst att samhället konstrueras med precis så höga progressiva skatter att produktionen inte hämmas mera än att värdet för överföringarna till låginkomsttagarna minus dessa produktionsförluster ändå blir maximalt positivt. Detta är emellertid inte vad Rawls förordar. Differenser i inkomster kan inte tillåtas riktigt i denna utsträckning. Av någon anledning utesluter Rawls också att man skall kunna få förbättringar som enbart ger en bättre situation för en själv och/eller för andra som inte hör till de sämst ställda. Denna fördelningsprincip kallar Rawls för differensprincipen vilken Rawls hävdar är resultatet av överväganden som försiktiga individer som tillämpar beslutsstrategin maximin borde komma fram till.

Här har Rawls uppenbarligen gjort ett misstag. Av beslutsstrategin maximin följer inte differensprincipen utan maximinst som grund för omfördelning av inkomster [Bergström 1999]. Det finns inget rationellt motiv för att välja bort de inkomstmöjligheter som förbättrar situationen för vissa utan att vare sig försämra eller förbättra för just de sämst ställda. (Om differensprincipen skall bli följden måste en premiss om missunnsamhet föras in i resonemanget.)

En stor del av Rawls´ argumentation går ut på att visa att beslutsstrategin maximin är mera rimlig att tillämpa än framför allt strategin maximera förväntat värde. Denna går ut på att välja det alternativ för utfallet som i det långa loppet har högst genomsnittsvärde oberoende av att det kan leda till ett mycket dåligt utfall i sällsynta fall. Den risken för dåliga utfall vill normalt försiktiga människor inte ta när det gäller viktiga frågor som berör individens hela livssituation, menar Rawls. Det är alltså en strävan efter trygghet som ligger bakom valet av maximin som beslutsprincip och därmed bakom differensprincipen som grund för omfördelningen av inkomster.

Om tryggheten är så avgörande förefaller det emellertid vara mera passande att välja ett säkerhetsgolv för den lägsta inkomst man kan hamna på i det kommande samhällslivet. Ett skyddsnät i form av garanterat existensminimum kräver inte lika höga skatter som ett maximalt minimum. Därmed kommer inkomsterna i övriga fall att bli avsevärt högre. Rawls har själv nämnt denna beslutsstrategi och fördelningsprincip. Han har dock inte på allvar prövat om den skulle vara mer plausibel än differensprincipen. "Socialt minimum" hastar Rawls förbi med kommentaren att denna princip är behäftad med stora definitionsproblem. Detta förefaller enligt min mening vara ett allvarligt vetenskapligt misstag.

Vissa bedömare anser att Rawls avsiktligt definierat förutsättningarna för sin teori så att strategin maximin blir vad som måste väljas. Detta är dock trivialt. Vi som önskar ta vara på grunddragen i Rawls´ teori måste ha rätt att revidera förutsättningarna så att den princip om exmin som han själv har antytt, på allvar kan diskuteras. Detta medger docent Bo Lindensjö [1999] men han tar inte upp denna (alltför långtgående?) diskussion i den debatt som pågått i S&V. Han vänder sig däremot mot mig och hävdar att man inte kan upptäcka någon rätt att få behålla den inkomst vi kan få efter avdrag för allas grundtrygghet.

Är det verkligen så? Om vi kommer överens om att vi sätter av ett visst skattebelopp för att garantera grundtrygghet är väl själva tanken med ett samhällskontrakt att vi har ovillkorlig rätt till de inkomster vi därefter kan uppnå? Detta kan vi lätt upptäcka genom att läsa kontraktsvillkoren. Vi behöver inte alls hänvisa till någon apokryfisk naturrätt eller liknande.

Däremot är det svårt att se hur någon skulle kunna hävda en egen rätt eller statens rätt till en del av dessa inkomster om ett samhällskontrakt säger något annat. Den som hävdar att alla människor har lika rätt till vad var och en arbetar ihop i inkomst tar på sig en allvarlig bevisbörda. Då hade man inte väntat sig ett antal Bibel-citat som svar [Lindensjö 1999].- Mitt motexempel byggde på en tennisspelare som skulle bli hårt beskattad i enlighet med differensprincipen och därför flyttar utomlands. Mot detta anför Lindensjö att vad som krävs är att han "accepterar att beskattas enligt den samhälleliga tolkningen av skillnadsprincipen" (differensprincipen). På vilken grund kan Lindensjö hävda detta krav på accepterande? Och om detta inte efterföljs utan utlandsflytt följer - hur går det då med jämlikheten?

Den enda möjligheten att hävda differensprincipen som beskattningsgrund är att vi alla förbundit oss att tillämpa den i ett samhällskontrakt. Jag har tidigare hävdat [Nordling 1998] att det finns empiriskt stöd för att man inte väljer differensprincipen och att det finns teoretisk grund för att hävda att personer utrustade med ett "sinne för rättvisa" inte skulle välja en så egoistisk och - vill jag nu tillägga - missunnsam princip som differensprincipen. (Att principen kan kallas egoistisk följer av att man försöker maximera sin egen välfärd på andras bekostnad.) Hittills synes det mig som om några bärande argument mot dessa två teser inte framkommit. Men jag kan ha tagit fel…

Referenser:

Bergström, Lars [1999]: Bakom okunnighetens slöja, Skatter & Välfärd 2/99

Lindensjö, Bo [1999]: Rawls´ misstag, Skatter & Välfärd 2/99

Nordling, Danne [1998]: Två teorier om distributiv rättvisa, Skatter & Välfärd 2/98