Skatter & Välfärd nr. 2/99
Korta inlägg
Demokratins räckvidd:
Majoritetens
egoism och den tandlösa juridiken
Det borde vara möjligt att förhindra
majoritetsegoism
genom grundlagen. Domstolarnas lagprövningsrätt
måste då förbättras eller författningsdomstol inrättas.
Ytterst måste rättsvetenskapens roll vid rättsbildningen
förstärkas, skriver Aleksander Peczenik, professor i
allmän rättslära vid Lunds universitet.
====
Aleksander Peczenik
Danne Nordling har i Skatter & Välfärd nr 1/99 fortsatt debatten om olika "möjligheter att i grundlagen begränsa majoritetens egoism (dvs att gynna en grupp på en annans bekostnad)". Anders Ehnmark hade i ett tidigare inlägg tagit avstånd från tre möjligheter, nämligen (1) en mer omfattande rättighetskatalog, (2) en begränsning av kompetensområdet för demokratiska beslut och (3) en maximering av skattesatserna. Nordling är enig med Ehnmark, att 1 och 3 utsiktslösa, alltså återstår det bara 2. Han efterlyser grundlagsbestämmelser som begränsar statens uppgifter, inför en kvalificerad riksdagsmajoritet för vissa beslut och sätter band på omfördelning med hjälp av offentlig verksamhet. Det problematiska är emellertid att sådana bestämmelser inte kan formuleras exakt. Ett förbud mot all omfördelning är olämplig och det är näst intill omöjligt att exakt bestämma gränsen mellan en lämplig och en olämplig omfördelning. Ändå anser Nordling att det borde vara möjligt att förhindra majoritetsegoism genom stadganden i grundlagen. Jag instämmer, men då måste begränsningen utformas som en vag princip. Är inte vaga principer tandlösa?
Så behöver inte vara fallet om två villkor är uppfyllda. För det första måste man förstärka domstolarnas möjligheter att pröva lagstiftningens grundlagsenlighet, för det andra måste man ge domstolarna en verklig möjlighet att utöva den således utvidgade kompetensen.
Domstolarnas lagprövningsrätt i Sverige är emellertid starkt begränsad. Enligt 11 kap. 14 § gäller att en av riksdagen stiftad lag eller en av regeringen utfärdad förordning får åsidosättas endast om det föreligger något fel som är "uppenbart". En reform syftande på att öka domstolarnas roll – t.ex. genom att detta "uppenbarhetsrekvisit" avskaffas – är utan tvekan angelägen. Men i ljuset av domstolarnas kända motstånd mot en sådan förändring kunde den lätt stanna på papper. Den svenska rättskulturen kännetecknas i allmänhet av försiktighet, pragmatism och lojalitet mot statsmakten. Svensk rättspraxis genomsyras vidare av värderelativism och följaktligen av ett slags intuitionism. Avvägningar visserligen görs av domstolarna men de motiveras inte på något abstrakt sätt. Frågan man varför inte någon principiell motivering presteras får man förr eller senare svaret: en sådan motivering vore bara ett dunkelt och metafysiskt tyckande.
En längre gående reform, nämligen inrättande av en författningsdomstol efter tysk förebild skulle ha större utsikter att lyckas. Om den genomfördes skulle den öka individens skydd inför statens övermakt. På lång sikt kan emellertid reformen skapa nya faror. Starka domstolar som den amerikanska Supreme Court och den tyska Bundesverfassungsgericht har med rätta kritiserats för att blanda juridik med politik. Det klagas t.o.m. på att Supreme Court "härleder" alltför mycket ur en diffus grundlag och att Tyskland är på glid mot en "domarstat". Följaktligen vet ingen om pendeln i dessa länder inte någon gång svänger åt det motsatta hållet, nämligen i riktning mot domstolarnas minskade betydelse som rättsskapare.
Saken skulle emellertid komma i ett annat ljus om det gick att återställa rättsvetenskapens roll vid rättsbildning. En stark domstol skulle då få hjälp att skilja mellan juridik och politik. Juridik skulle förankras i rättsvetenskapen – och därmed i rationaliteten. Politik skulle omfatta de partiskiljande frågorna där rationaliteten inte ger entydiga svar. Domstolens lagprövning skulle tryggt inrikta sig på de förstnämnda och avstå från att lägga sig i de senare.
Historiskt sett har de flesta rättsprinciper utvecklats av rättsvetenskapen, inte lagstiftningen. Redan i Rom gav kejsare Augustus några framstående jurister rätt att med kejsarens auktoritet besvara rättsfrågor. I medeltidens Europa utgjorde de rättslärdas härskande uppfattning en viktig rättskälla. 1800-talets tyska och europeiska rättsvetenskap utvecklades under påverkan av Friedrich Karl von Savigny. Enligt Savigny skapas all rätt först genom folkövertygelse, inte genom en lagstiftares godtycke. Eftersom det allmänna rättsmedvetandet inte är tillgängligt för ett direkt studium måste rätten utvecklas av rättsvetenskapen. Rättsvetenskapens främsta uppgift är att utforska rättens inre systematik. Framsteg i systematiken ledde till utveckling av generella läror och begrepp. Fördelen med en sådan organisk utveckling är bl.a. att den av rättsvetenskapen omarbetade rätten blir konsekventare och stabilare. Allt annat lika är rättsstaten bättre ju långsammare rättsreglernas förändringstakt är. Att lagen inte får ändras hur fort som helst är en viktig rättssäkerhetsfaktor. Rättssäkerhet innebär bl.a. att man på förhand kan räkna ut sin framtida rättsliga ställning. En sådan beräkning är värdelös då reglerna ständigt ändras. Rättsvetenskapen kan sätta band på lagstiftarens "handlingskraft".
Vilken rättsvetenskap behöver vi då? Syftet måste vara att återupprätta den klassiska rättsvetenskapen som inte var rädd att blanda in värderingar i juridiken. Den måste grundas på en vägning av olika objektivt värderade rättsprinciper och väva samman rätten, förnuftet och moralen. En sådan rättsvetenskap måste arbeta på olika abstraktionsnivåer. Den borde självfallet innefatta konkret rättsfallsbeskrivning och bidra till utarbetande av tekniska lösningar. Men den måste även använda sig av abstrakta framställningar av olika rättsliga institut och allmänna läror. På så sätt kan rätten systematiseras under övergripande och stabila principer.
Till följd av bl.a. demokratins genombrott och värdenihilistiska lärors spridning har emellertid rättsvetenskapen förlorat modet att lägga sig i rättens kreativa utveckling. Sedan parlamentarismens genombrott började den svenska statskunskapen likställa demokrati med riksdagens herravälde. Och vem har gett juridikprofessorerna en legitim kompetens att vidareutveckla rätten? Denna demokratiuppfattning är emellertid primitiv. Förvisso inser nu alla att demokrati inte får "identifieras med flertalsstyre och kollektiva beslutsprocesser" (jfr. SOU 1990:44 s. 15). Men vår grundlag återspeglar inte tillräckligt den grundläggande sanningen att folkviljan bildas i en process vari demokratiska val visserligen ingår men som dessutom omfattar flera andra viktiga komponenter, såsom maktdelning och verkliga garantier för fri- och rättigheterna. Demokrati fungerar bäst då den förenas med konstitutionalism. Ett viktigt ärende som borde sättas på rättspolitikens dagordning är "konstitutionalisering av Sverige".
Den svenska grundlagens implicita föreställning om att riksdagens allmakt är helt naturlig i nutidens rättskultur. En radikal ändring av det svenska statsskicket förutsätter en radikal ändring av den svenska rättskulturen. Vägen dit är lång och stenig. Kanske måste den börja med juristutbildningens reform som syftar på att ge metod- och principfrågor en större tyngd.
Aleksander Peczenik