Recension SF 8/03
2003-09-22
Så övergavs ATP
När socialdemokratin övergav sin snäva intressepolitik och agerade för det allmännas bästa kunde fem partier komma överens i riksdagen om att ersätta den gamla "juvelen i kronan" - ATP-systemet - med ett nytt pensionssystem av neutralt slag. Om denna process handlar en doktorsavhandling i historia med titeln "Juvelen i kronan. Socialdemokraterna och den allmänna pensionen" skriven av Urban Lundberg verksam vid Stockholms universitet (utgiven på Hjalmarson & Högberg 2003).
Boken är en bred exposé om pensionsfrågan och den generella välfärdspolitiken sedan 1950-talet. ATP-systemet är därvid det viktigaste exemplet på en reform som inkapslade medelklassen i den socialdemokratiska välfärdmodellen. Alla grupper fick en skattefinansierad förmån och därmed ett intresse att slå vakt om systemet. Att genomskåda vilka som vann eller förlorade var inte lika enkelt, vilket uppenbarligen kunde utnyttjas för att genomföra omfördelningar utan insyn.
Däremot lyckades inte denna strategi när löntagarfonderna kom upp på agendan. Syftet med fonderna kunde aldrig beskrivas lika tydligt som i pensionsfrågan. Kanske detta misslyckande bidrog till att socialdemokraterna agerade mera förutsättningslöst när det blev dags att införa ett "nytt pensionssystem". Så fick dock inte arbetet beskrivas enligt socialdemokraterna - slutbetänkandet från pensionsarbetsgruppen, som tillsattes hösten 1991, skulle döpas till Reformerat pensionssystem.
Redan hösten 1992 presenterades en principskiss och det färdiga förslaget kom i januari 1994. Den 8 juni 1994 ställde sig fem partier i riksdagen bakom det nya pensionssystemet. Hur kom det sig att arbetet kunde bedrivas med en sådan fart? Det reflekterar Lundberg inte över. Han gör sin analys med utgångspunkt från fyra sociologiska skolor som han kallar Maktresursteori, Kristeori, Ny välfärdsforskning och Moderniseringsteori. Naturligtvis kan en del av dessa underliggande strukturella förskjutningar varit bidragande till socialdemokraternas omsvängning. Men om man missat hur förändringen faktiskt gick till blir sådana förklaringar ofullständiga.
Till stora delar är pensionsarbetsgruppens förslag 1994 en utvecklad kopia av Skattebetalarnas förenings förslag till nytt pensionssystem presenterat i april 1991 i en rapport som en del av ett stort program för en ny skattereform. Detta har visserligen inte uppmärksammats särskilt mycket i den offentliga debatten men en historiker som har förmånen att intervjua personer som var med borde ha uppmärksammat detta. Dessutom gjorde en ledande socialdemokrat ett stort utspel en månad före riksdagsbeslutet där han påtalade att Skattebetalarnas förening varit långt mer framgångsrik i sin påverkan än alla andra intressegrupper.
Det var den dåvarande TCO-ordföranden Björn Rosengren som i GP 30/4 1994 avundsjukt kunde konstatera att Skattebetalarna "bara kan bocka av på sin lista" där det ena kravet efter det andra uppfyllts: aktuariskt system, en betydande del som premiereserv, ett årligt besked etc. Även den 20-åriga övergångsperioden är kopierad från vårt förslag, kan jag tillägga. Rosengren förmodar att vårt starka inflytande sammanhänger med att den moderata ledamoten i Pensionsarbetsgruppen Margit Gennser "troligen var med redan som rådgivare åt Skattebetalarnas förening".
Sanningen var den att vi hade anlitat Margit Gennser att utforma vårt förslag till rapporten. När hon sedan kunde driva detta färdiga förslag i Pensionsarbetsgruppen gick arbetet med en väldig fart. Därför hann riksdagen fatta beslut före valet hösten 1994 och därmed var ett helt annat system säkrat än det som en traditionell socialdemokrati skulle ha kommit fram till. Detta borde ha framgått av historieskrivningen i Lundbergs bok.
[publicerad version något kortad]