Skatter & Välfärd 1/98. Debatt:

Replik till Petra Wårstam (4/97):

==========

Bo Rothstein

Min bok från 1994, "Vad bör staten göra - Om välfärdsstatens moraliska och

politiska logik", tycks inte lämna denna tidskrift någon ro. Självklart är

jag smickrad över att boken för tredje gången, nu av Petra Wårstam, blir

recenserad och även om recensionerna inte varit odelat positiva så är det

väl som man säger i mediabranschen att all uppmärksamhet är av godo.

Petra Wårstam angriper boken utifrån en libertariansk synvinkel som

innebär att allt tvångsmässigt uttagen skatt är stöld och att det statslösa

samhället är möjligt. "Individerna kan leva utan en stat" skriver hon. Det

är en intressant position och självklart har hon rätt, vi kan se hur sådana

samhällen tar sig ut i Liberia, på maffians Sicilien, i Somalia och i

Bosnien. Ett samhälle där det slags skydd och den slags förmåner som staten

i vårt västerländska samhälle tillhandahåller obligatoriskt istället görs

frivilligt är i praktiken detsamma som ett samhälle där individerna fritt

kan välja mellan konkurrerande bossar, klaner och ligor för att få detta

skydd och förmåner. Det fungerar, men priset är ofta mycket högt och

särskilt effektivt är det inte.

Var skall då gränsen för statens uppgifter dras? Petra Wårstam menar att

jag inte besvarar den frågan utan att här är de principer jag presenterat

ofullständiga. Även här har hon rätt, att med någon slags vetenskaplig

precision säga detta låter sig som jag skriver i boken, inte göras. Mitt

försök, som förvisso inte kan vara sista ordet i denna diskussion, ser ut

som följer. Vanligtvis har den svenska typen av välfärdspolitik motiverats

genom hänvisning till antiliberala kommunitära ideal där folkhemsmetaforen

varit central. Jag vänder mig mot detta både av normativa och empiriska

skäl. Normativa därför att jag menar att de kommunitära idealen kan kränka

individernas rätt till självbestämmande och jag ser detta självbestämmande

(autonomi) som demokratins grundbult. Tror vi inte på individernas förmåga

till självbestämmande blir faktiskt idén om allmän och lika rösträtt

problematisk ity varför skall individer som inte anses kunna inse sitt eget

bästa anförtros rösträtt.

De empiriska skälen till att avvisa den kommunitära folkhemstanken är att

vi nu lever i ett alltmer individualistiskt samhälle där medborgarna inte,

såsom jag tolkar data, kommer att acceptera att deras rätt till

självbestämmande kränks. Ställd inför dessa utmaningar har jag försökt finna

ett liberalt argument för välfärdspolitik och, det medges, detta är inte

lätt. Den första princip jag stannat vid är den som lanserats av den i USA

mycket välkände liberale rättsteoretikern Ronald Dworkin, nämligen att

staten måste behandla alla medborgare med "lika omtanke och respekt". Till

skillnad från vad Wårstam skriver är jag mycket tydlig i boken om att detta

inte innebär att alla skall få lika mycket.

Jag skiljer här, som är gängse i diskussion om rättvisa, mellan proceduriell och substantiell rättvisa. En njursjuk person behöver mer sjukvård än den som blivit förkyld. Men kravet på proceduriell rättvisa (dvs lika omtanke och respekt) innebär att när dessa resurser fördelas då får inte någon diskriminering förekomma.

Den andra substantiella rättviseprincipen jag brukat, har lanserats av ekonomen

Amartya Sen, nämligen den om att staten skall tillhandahålla grundläggande resurser. Just exakt vad dessa skall bestå i kan man självklart ha olika uppfattningar om, alltifrån ett minimalt rättsskydd och försvar till en omfattande välfärdsstat. Till skillnad från vad Wårstam skriver poängterar jag i boken att här kan inte forskningen ge ett bestämt svar utan detta måste bestämmas av den sedvanliga demokratiska processen.

För min del har jag hänvisat till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, något som Wårstam tycks ha missat. Det innebär att individerna självklart inte, som

hon tror, har rätt att ställa anspråk på precis vad som helst och hur mycket som helst för att "förverkliga sina livsprojekt" utan bara vad som definierats som grundläggande resurser.

Jag noterar att även nyliberal normativ teori ställer krav på vissa resurser om staten obligatoriskt skall tillhandahålla såsom domstolar, polis, försvar, kronofogdar, etc för att säkra äganderätten. Men detta kan ju bara ske genom att man belägger medborgarna med obligatoriska skatter. Jag har, med hänvisning till FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, dristat mig till att lägga till sådant som t ex grundläggande utbildning och sjukvård. Petra Wårstam finner detta stötande därför att det medför att man måste pålägga medborgarna obligatoriska skatter och att dessa därmed inte fullt ut förfogar över sina pengar har jag noterat, men jag tycker inte att hennes argument för detta är särskilt övertygande.

August Röhss' Professor in Political Science