Skatter&Välfärd nr 1, 1998
Svar till Agnar Sandmo (Skatter&Välfärd 1/98):
Omstridd etiklära grunden för Sandmos krav på inkomstutjämning
Det är svårt att tro att rationella människor skulle välja den omstridda utilitarismen som norm för inkomstfördelningen, menar Danne Nordling, utredningschef på SBF
============
Danne Nordling
Agnar Sandmo försöker besvara frågan "hur långt bör vi gå i utjämningen av inkomster?" som också var rubriken på hans artikel i Ekonomisk debatt [1996].
Sandmo backar
Enligt ingressen handlar artikeln om skälen till att staten ägnar sig åt "omfördelning i stor skala". Nu backar Sandmo från denna beskrivning när han både menar att något vetenskapligt bevis för en radikal inkomstutjämning "aldrig kommer att kunna framläggas" och att han personligen inte är "anhängare av en speciellt radikal form av inkomstutjämning".
Vetenskapliga metoder för normativa resonemang
Det är litet synd att Sandmo inte håller fast vid en vetenskaplig ambition att visa hur långt omfördelningen bör drivas. Förvisso kan det hävdas att normativa resonemang är utom-vetenskapliga. Detta är den gängse konventionen. Men numera börjar alltfler anse att man med vetenskapliga metoder kan argumentera för de normativa slutsatser som följer av ett antal utom-vetenskapliga premisser som det finns skäl att hypotetiskt ena sig om.
Vad väljer man i eget intresse?
En sådan premiss är att riskundvikande rationella individer i eget intresse kan tänkas välja en samhällsmodell där medborgare som inte lyckas bra i samhällslivet ändå får en så hög inkomst som möjligt. Om de själva hamnar i en sådan situation, där inga försäkringar utjämnar, träder staten in med inkomstbidrag, som man kan antas vilja se så stora som möjligt. Skatterna för att finansiera dessa bidrag får då bara höjas till den gräns då de börjar sänka nivån för de sämst ställdas levnadsstandard (se även figur 1)./saknas f n/
Sandmo antar att utilitarismen ligger i individernas intresse
Detta är en hedervärd argumentation på vetenskaplig grund. Jag och flera andra har härvid hävdat att premissen är för långtgående [ Nordling 1997] . Sista ordet är inte sagt i den debatten. Agnar Sandmos resonemang är i huvudsak ett helt annat. Från ovanstående resonemang hoppar han plötsligt via frågan "hur långt vore det rationellt att gå" till konventionell utilitarism. Han skriver: "Låt oss anta att syftet med politiken kan ses som maximering av den utilitaristiska summan av nyttan." [ Sandmo 1996, sid. 628] . Detta antagande är gripet ur luften och representerar inte längre det tidigare individperspektivet. Dessutom utgör utilitarismen en etisk lära som både är omstridd bland moralfilosoferna och helt klart av utom-vetenskaplig natur. Till detta kommer att det torde vara svårt att visa att rationella, nyttomaximerande individer i eget intresse skulle välja vare sig oupplyst eller upplyst utilitarism som norm för inkomstfördelningen i ett tänkt samhälle.
(Med oupplyst utilitarism avser jag kravet på total inkomstutjämning där man inte beaktar att de skatter som då behövs hämmar incitamenten och sänker den genomsnittliga nyttonivån för alla. I figur 1 representeras ståndpunkten av Abba P. Lerner [1944] i teori och praktik.)
Hela samhällets maximala nytta
Sandmo har utifrån denna lösa grund utvecklat en ansenlig mängd teoretiska matematiska beräkningar för hur man skall beakta skatternas snedvridande effekter vid nyttomaximeringen för hela samhället. Trots detta upplyser han inte huruvida hans slutsatser hamnar till vänster eller till höger om Rawls´ grad av inkomstutjämning. Det enda han explicit hävdar är att han inte menar att inkomstutjämningen bara får drivas så långt att den sämst ställda inte åter börjar få det sämre.
Stopp för omfördelning när totalnyttan börjar minska
Rawls´ (samt Harsanyis och Vickreys) uppfattningar bör således inte sammanfalla med Sandmos i figur 1. Jag har därför preliminärt placerat Sandmo i en punkt till vänster om Rawls - dvs. det är mera sannolikt att Sandmo förespråkar en mindre långtgående inkomstomfördelning än Rawls m.fl. Omfördelningen skall i så fall bara drivas så långt att inte den totala nyttan i absoluta tal i hela samhället börjar minska. Det går då att fortsätta omfördelningen ännu en bit så att de sämst ställda kan få ytterligare en förbättring - dock till priset av en genomsnittlig försämring för alla.
Sandmo inte lika "girig" som Rawls
Denna tolkning av Sandmo ger ytterligare ett visst stöd för min tes att Rawls´ maximin-strategi och Harsanyis riskaverta lotterideltagare representerar en utifrån gängse moralsyn alltför girig inställning. Men eftersom utilitarismens maximeringsantagande saknar evidens [jfr Bergström 1995] vill jag inte åberopa Sandmos matematiska formel och slutsatser av denna i ett vetenskapligt sammanhang.
Danne Nordling
Referenser:
Bergström, L [ 1995] : Utilitarismens fel och förtjänster, Filosofisk Tidskrift, nr 4, sid 49-61
Lerner, A P [ 1944] : Economics of Control, New York, Macmillan Co
Nordling, D [ 1997] : Argumenten räcker bara till existensminimum, Skatter & Välfärd, nr 4, sid 59-63
Sandmo, A [ 1996] : Hur långt bör vi gå i utjämningen av inkomster? Ekonomisk debatt, nr 8, sid. 619-630
(till figur 1)
Effekter av omfördelning för de sämst ställdas levnadsnivå
Y(sämst ställdas inkomst). . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .Lerner i teorin
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .Rawls_
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .Sandmo/
...ex min . . . . . . . .Beveridge /. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . \Lerner i praktiken
...de Mandeville/
___________M______________________R____________________L__________________X
Kurvan beskriver hur de sämst ställdas inkomst efter skatt plus bidrag från staten varierar med graden av interpersonellt omfördelande skatter. Ökande bidrag höjer först de sämst ställdas inkomst men vid punkt R på x-axeln börjar skatternas snedvridande verkningar bli så stora att produktionen minskar i en omfattning som också börjar sänka de sämst ställdas levnadsstandard.
Fortsätter omfördelningen till punkt L där inkomstfördelningen är helt jämn har allas lika inkomst sjunkit till i detta fall något ovan existensminimum. Ytterligare omfördelning genom t.ex. internerandet av kulaker i arbetsläger (Stalin) eller intellektuella under kulturrevolutionen (Mao) kan leda till en levnadsnivå under existensminimum för dessa.
Punkten M till vänster representerar den oreglerade marknadsekonomin där de sämst ställda måste tigga eller stjäla för att eventuellt kunna överleva men där frånvaron av statlig reglering främjar produktionen enligt B. de Mandevilles fabel om bina 1714. Existensminimum representeras av lord Beveridges socialpolitik.
Se även "Två teorier om distributiv rättvisa" av Danne Nordling i Skatter & Välfärd nr 2/98.