Skatter & Välfärd nr 1/2000

Recension

Titel: Att se sig själv i andra. Om solidaritet

Författare: Sven-Eric Liedman

Förlag: Bonnier Essä, 125 s.

====

Danne Nordling

Sjuksköterskan är själv en blivande patient, och hon har därför inte svårt att se sig själv i den andra. Det skriver Sven-Eric Liedman, professor i idéhistoria vid Göteborgs universitet i den av opinionsbildare på vänsterkanten så uppmärksammade boken Att se sig själv i andra. Om solidaritet, 125 sidor. Den är en idéhistorisk exposé om ordet solidaritet sedan det först lanserades i Napoleons civillag i början av 1800-talet. Ordet har många betydelser men Liedman tar främst fasta på ömsesidighetsaspekten och ställer sig skeptisk till den alltmer vanliga betydelsen idag av altruism och osjälviskhet. Där ligger välgörenheten farligt nära, menar han.

Solidaritet är ett honnörsord som ingen egentligen försöker ifrågasätta – ungefär som ordet rättvisa. Men diskussionen om rättvisa har åtminstone på det filosofiska planet fördjupats och preciserats. Så har inte skett med solidaritetsbegreppet och även Liedmans försök är trevande och ofullständiga. Författaren menar sig kunna urskilja fem separata betydelser av ordet solidaritet: 1) Faktiskt ömsesidigt beroende orsakat av det moderna samhällets arbetsdelning. Exemplet är Fouriers falangstärer (en utopisk-socialistisk produktionssammanslutning) – och invändningen som läsaren genast gör är att arbetsdelning utan vare sig kommandoekonomi eller ekonomiska incitament måste förutsätta ett moraliskt incitament. Det är denna moraliska inställning som i så fall borde kallas solidaritet och inte själva förekomsten av arbetsdelning.

2) Solidaritet som en känsla av samhörighet – författaren hänvisar till NE:s ordbok och associerar raskt till motsatsen: 3) Institutionell solidaritet (reformer, lagar mm) som garanterar välfärd åt alla. Det är det utvecklade välfärdssamhällets syn, menar Liedman. Ofta är det nog så ordet används idag. Kravet på solidaritet är ett finare sätt att önska sig socialförsäkringar och välfärdsinrättningar betalade av andra. Vem som skall betala preciseras inte men det handlar som bekant om diffusa storheter som "det allmänna", "samhället", företagen, skattebetalarna eller "de rika". En kritisk läsare måste säga sig att detta inte kan handla om någon riktig solidaritet utan är en eufemistisk omskrivning för oklart underbyggda krav i eget intresse.

4) Solidaritet som sammanhållning. Det är en partiell solidaritet enligt Liedman, och han pekar på att arbetarna hänvisade till de förenande banden i kampen mot förtryck och orättvisor som solidaritet. Sammanhållningen var enligt författaren ett medel för att utveckla ett säkrare och mer omfattande system av solidaritet – sannolikt avser han då typ 3.

5) Solidaritet som altruism. Denna allt vanligare innebörd är strikt normativ, påpekar författaren: "den lyckligt lottade bör vara solidarisk med de fattiga och förtryckta". Det har skett en successiv övergång från synen att "likar hjälper likar" till en betydelse som "förknippas med ansvar för dem som befinner sig i en fullständigt annorlunda situation". Orsaken var bl a debatten om u-länderna på 60-talet och studentradikalismen. Genom att vänstern blev marxistisk skedde en temporär återgång till synen "like hjälper like" – studenten ville se sig som proletär. Snart nog återvände man till huvudtrenden och närmade sig "kristna föreställningar om hjälp till de fattiga" pådrivna av radikala teologer som tog evangeliet till hjälp mot "sociala orättvisor".

Liedman är kluven inför denna utveckling. Å ena sidan ligger det en styrka - utifrån ett vänsterperspektiv – i att definiera begreppet som en "kontrastsolidaritet" eftersom man då kan rikta krav (moraliska?) även mot "leda fiender" – i form av överklassen, kapitalisterna, de relativt välbärgade, småborgarna och "det nyckfulla mellanskiktet".

Å andra sidan tenderar gränsen mellan solidaritet och välgörenhet att suddas ut. En gång var den knivskarp. Välgörenheten syftar enbart till en förändring av sinnelaget – "det syndfulla hjärtat" – och kräver en viljeakt: antingen skänker jag till den fattige eller så avstår jag. Varje skymt av ömsesidighet försvinner. Solidaritetskravet blir till ytlig moralism och görs sentimentalt. Men känslan att vilja uppoffra sig kan snabbt svalna. Den kan också slå över i sin motsats om den fattige visar sig vara tjuvaktig och lömsk, menar Liedman. "Känslan är en nyckfull herre" och bör kombineras med ett förnuft som inte bara räknar pengar utan också räknar människor antyder Liedman något dunkelt.

Om vi då återgår till Ekelöf-citatet i bokens titel och i inledningen om sjuksköterskan kan vi konstatera att uppmaningen att avstå under tidigare århundraden inte bara avsett till förmån för de fattiga utan också "de sjuke". Skulle föreställningen om sjuksköterskans kall och liknade verkligen vara en tillfredsställande grund för organiseringen av ett socialförsäkringssystem? Är det genom att se sig själv i andra som vi hjälper utsatta villaägare vilkas hus brunnit ner? Knappast. Vi bör varken överlämna försäkringsproblemen till eventuella självuppoffrande känslor eller till implicit men oprecist kalkylerande mellan likar.

Innebär denna vår slutsats att det är fråga om solidaritet 3? I viss mening skulle man kunna säga att försäkringar är ett sätt att "solidariskt" fördela risker på ett sätt som alla har fördel av. Om vissa försäkringstagare däremot skall exploateras till förmån för andra är det inte fråga om solidaritet utan om egoism. Eftersom det inte är acceptabelt att visa öppen egoism förkläs egoismen istället som ett krav på andra att visa altruism eller solidaritet 5. Detta är kanske förklaringen till att Sven-Eric Liedman aldrig får någon rätsida på sin behandling av solidaritetsbegreppets betydelse och användbarhet. För en kritisk läsare väcker Liedmans bok förvisso en rad intressanta frågor. För en desillusionerad vänster som söker nya framgångsbegrepp är nog boken snarare en besvikelse.