Danne Nordling:

 

Varför behövs politiken och staten?

Om vi har en stat uppstår frågan hur staten styrs och bör styras. En möjlighet är att staten (i en primitiv mening) styrs av sedvänjor mm som är tillräckligt accepterade för att ge stabilitet åt det samhällsliv staten är satt att sköta. En annan, mera trolig modell, är att det hela tiden finns krafter som destabiliserar samhället så att en gång för alla fastställda mönster för statens ingripanden inte förmår att hålla kvar utvecklingen kring en stabil bana.

En viktig destabiliserande kraft är försöken att invadera samhället utifrån. För att behålla kontrollen över området måste en krigsmakt inrättas – i varje fall när militärteknologin utvecklats så mycket att arbetsspecialisering krävs för att skydda sig. Detta kommer sannolikt i samma veva medföra att en organiserad polismakt upprättas för att upprätthålla stabiliteten på inrikesplanet. Detta brukar kallas den minimala staten.

Är då den minimala staten stabil? Historiskt sett har den hotats av ytterligare två destabiliserande faktorer. Den grupp som behärskar statsapparaten kan bli personligen alltför girig. Genom att använda statens våldsmonopol i egna syften kan en destabilisering inträffa – antingen som en följd av företag mot andra stater på utrikesplanet eller till följd av beskattningsåtgärder och annan repression mot de egna medborgarna (som i sin tur kan vara orsakade av antingen krigsföretag eller av förverkligandet av någon egensinnig ide´ hos de styrande – ofta en ide´ om att de styrande skall leva i lyx och överflöd). Den styrande gruppen kan också bli alltför konservativ. Genom att motsätta sig förändringar som är betingade av en lång tids förändringar av produktionsteknologin inom jordbruket och industrin kan destabiliserande politiska spänningar uppstå.

Historiskt sett utgör urbaniseringen och industrialiseringen en så betydande destabiliserande faktor att statsapparatens omfattning och uppfattningen om hur denna stora stat skall styras kom att radikalt förändras under processens gång. I många länder kom statens funktioner att växa på ett organiskt sätt under trycket från de politiska möjligheter som efterhand uppenbarade sig. Det var inte fråga om någon rationell utveckling. De försök att på rationalistisk grund skapa statssystem under en kort tid, urartade snabbt till humankatastrofala misslyckanden. Orsaken till detta kan ha varit en orealistisk syn på vad staten kan göra i verkligheten i kombination med viljan att utnyttja statsapparaten för egna syften.

Till vad behövs staten?

Det borde vara möjligt att rationellt diskutera vilka uppgifter staten skall ha även om personliga, dagsaktuella intressen kan komma att förvrida deltagarnas förmåga att resonera opartiskt. En fråga som numera först måste besvaras är huruvida staten har till uppgift att omforma dagens människa till en socialpsykologiskt annorlunda varelse (med avancerade psykologiska, farmakologiska eller möjligen genteknologiska metoder). Detta skulle förenklat kunna framställas som den ’kommunitära frågan’.

Professor Bo Rothstein har behandlat frågeställningen i sin bok Vad bör staten göra? och kommit fram till att staten bör prioritera mänsklig autonomi och neutralitet framför interventionism i värdefrågor i enlighet med någon form av kommunitarism. Alla medborgare skall sålunda få statens hjälp att förverkliga sina livsprojekt utan urskiljning vilket uppenbarligen kan leda till en mycket stor stat med ett aktningsvärt skattetryck. Förvisso finns det fog för att hävda att staten i mycket stor utsträckning måste acceptera mänsklig autonomi i sitt förhållningssätt gentemot medborgarna – någon acceptabel metod att utpeka vilket synsätt på medborgarnas beteende som staten skulle ha till uppgift att befordra är knappast möjlig att fastställa. Statens uppgift skulle därmed i de flesta fall bli att konservera nuvarande förhållanden för alltid.

Om vi accepterar människans rätt till autonomi borde det gå att diskutera vidare kring hur omfattande staten och politiken skall vara. Denna diskussion saknas praktiskt taget hos Rothstein. Autonomi implicerar inte under rimliga omständigheter en relativt hög skattekvot. Detta är en schablonartad förenkling av problemet. Att analysera behovet av statliga ingrepp är en betydligt mer komplicerad process. Här skall problemställningarna grovt identifieras och indelas i nedanstående kategorier:

Statens skyddsfunktioner Dessa omfattar det militära försvaret och polisens ordningsupprätthållande funktioner samt en viss administrativ infrastruktur som gör att vi överhuvud taget kan tala om en stat och inte ett nybyggarterritorium eller liknande. Funktionerna har klart karaktären av kollektiva nyttigheter.

Samhällsskydd i övrigt Här finns polisens beivrande av brott, en organiserad straffrätt och civilrätt, brandskydd, smittskydd, räddningstjänst och miljöskydd. I ett modernt samhälle skulle även en elementär skolutbildning kunna räknas hit. Funktionerna har karaktären av en blandning av kollektiva och individuella nyttigheter med främst materiell skyddsinriktning.

Produktionsbefrämjande (kollektiva) nyttigheter Detta är ett svårbestämt område. Grundforskning, högre utbildning, infrastrukturinvesteringar, stabiliseringspolitik och liknande är exempel. Verksamheterna bedöms ha positiva externa effekter och därför finns det särskilda motiv för att bidra med skattefinansiering. Fyrar användes tidigare som paradexempel.

Naturliga "monopol" Verksamheter som inte lämpar sig för konkurrens genom en ständigt fallande marginalkostnad – t ex vägnätet, järnvägsnätet, elnätet, vatten- och avloppsledningar och liknande – har ofta ansetts vara statens uppgift att handha mer eller mindre fullständigt.

Stöd åt de mest behövande Utan socialförsäkringssystem och utan stöd från det civila samhället i form av närboende släktingar uppstår krav på ett ingripande från någon form av samfällighet. Sockenstugan var föregångaren till vår tids socialbidrag och ålderdomshem. Idag är detta system ytterligare utbyggt med flera omsorgsformer som kostar omkring 4 procent av BNP.

Nästan gratis "offentlig service" Här finns en rad individuella tjänster som i Sverige traditionellt varit till allra största delen skattefinansierade, såsom sjukvård, skola, äldreomsorg, barnomsorg, mödravård och liknande.

Finansiella välfärdstjänster Under senare delen av 1900-talet byggdes socialförsäkringssystemet ut i form av pensioner, sjukpenning, föräldrapenning, lönegaranti, a-kassa och liknande. Hit hör även barnbidrag , bidragsförskott och bostadsbidrag. De tidvis oerhört omfattande räntesubventionerna av bostadsbyggandet kan också räknas hit.

 

Förutom en ändamålsindelad genomgång av utgifterna kan statens uppgifter kategoriseras i termer av olika syften. Dessa behöver inte alltid vara kopplade till tunga utgifter utan mera ha karaktären av lagstiftning och regleringar med tillsynsmyndigheter snarare än offentlig produktion. Tre övergripande områden kan urskiljas:

 

Paternalistiska regleringar och institutioner En del av utgifterna under de två sistnämnda kategorierna kan motiveras med att de är till för medborgarnas bästa, även om inte alla personligen skulle förstå det - t ex nioårig skola eller obligatoriskt pensionssystem. Även regleringar som inte är förknippade med utgifter kan vara paternalistiska - t ex spritskatter och bilbälteslag. En ganska självklar reglering är stadgandet om myndighetsålder och liknande.

Effektivitetsmotiverade regleringar och institutioner Ett exempel är de stordriftsfördelar som anses finnas i socialförsäkringssystemen. Individuella nyttigheter skulle genom skattefinansiering kunna göras samhällsekonomiskt mer effektiva än om de producerades av marknaden. Syftet är "allas bästa".

Idealistiska regleringar och institutioner Dessa omfattar verksamheter som inte har sådana syften som nämnts ovan. Ofta kan det vara fråga om samhällsförbättringar som skall ske i enlighet med någon abstrakt idé och inte vara till konkret fördel för någon enskild. Det kan vara fråga om att hälften av börsföretagens styrelseledamöter skall vara utsedda av de anställda eller att 25 procent skall vara kvinnor. Tidigare restes krav på 'ekonomisk demokrati' och 'ökad jämlikhet' i form av löntagarfonder och mer progressiva skatter. Även den 'generella välfärdsmodellen' skulle kunna karaktäriseras som idealistisk.

Det är uppenbart att de mest kontroversiella statliga uppgifterna finns inom det idealistiska området som sedan länge fått effekter på områdena gratis offentlig service och finansiella välfärdstjänster. I Sverige sägs staten ha haft en långsiktig mission att införa demokrati i tre steg: politisk demokrati, "social demokrati" och det tredje steget "ekonomisk demokrati".

Analogin med de tre stegen är bestickande. Demokratisk kontroll över utrikespolitiken, krigsmakten och polistrupperna samt de lagregleringar denna nästan minimala stat hade att upprätthålla framstår som ett helt legitimt krav mot bakgrund av hur dessa institutioner tidigare hade kunnat utnyttjas av obundna makthavare. Att detta även skulle gälla handhavandet av de sociala välfärdsförmåner som fanns i begränsad omfattning vid det demokratiska genombrottet framstod sannolikt som självklart. Någon principiell gräns för statens uppgifter fanns då inte i de diskussioner om en utvidgning som snart uppenbarade sig. Däremot betraktades överförandet till staten av redan pågående privat verksamhet av traditionell natur (tex tillverkning av varor eller produktion av dagliga tjänster) som principiellt långtgående - socialisering. Sjukhus i statlig regi var naturligt men inte biltillverkning. De försök att genom löntagarfonder överta även biltillverkningen i namn av ekonomisk demokrati misslyckades också helt följdriktigt.

Det framstår som tydligt att någon rationell process inte har förelegat vid framväxten av den stora offentliga sektorn i Sverige. Sannolikt skulle processen kunna beskrivas med hjälp av en utarbetad public choice-teori anpassad efter de specifika institutionella förhållandena som råder för Sverige. Men det som faktiskt vuxit fram är inte detsamma som det som bör vara förhanden. Man kan normalt inte härleda 'bör' från 'är'. Därför finns det anledning att ytterligare analysera de idealistiska argument för statsingripanden som kan anföras för att motivera dagens offentliga sektor och andra statsinterventioner.

Vi kan hitta åtminstone åtta olika motiveringar som inte faller under mera konkreta kategorier:

Med ledning av ovanstående genomgång av statens ändamål och syften kan en djupare analys av de olika områdena underlättas. Vissa delar är närmast självklara medan andra framstår som ytterst problematiska i ett rationellt perspektiv. Kanske kan konsensus nås om att vissa förhållanden i huvudsak beror på lyckade maktsträvanden och inte på rationellt samtycke.

 DN 2002-11-24, 12-17 | Se även Varför frihet?

Politisk filosofi >

Danne Nordling