Skatter & Välfärd nr. 2/99

====

I årets första nummer av Skatter & Välfärd påstår Karl-Axel Edin att stängningen av Barsebäck kostar skattebetalarna över 20 miljarder kronor. Detta är felaktigt, men sanningen är än mer skrämmande:

1. Det är inte nedläggningen av Barsebäck, utan det politiska spelet kring detta beslut, som kostar ett stort antal miljarder.

2. Att tala om en förlust för skattebetalarna är missvisande, av två skäl.

3. Det är inte heller korrekt, att staten förlorar 3 miljarder genom ett bortfall av energiskatt, men detta är en teknisk detalj, av mindre allmänintresse. Av liknande skäl avstår jag från att invända mot påståendet att den tredjedel av Ringhalsverket som Sydkraft erbjudits som ersättning för Barsebäck, skulle vara värd ca 10 miljarder kronor. Som strax skall framgå, är även ett skadestånd på halva den summan orimligt högt.

4. Ur risksynpunkt vore det säkert mer angeläget att stänga Ignalina-verket än Barsebäck, men det ena utesluter inte det andra - och andra staters beslut råder vi inte över.

Däremot har vi anledning att till Litauen och Ryssland framföra våra protester mot att utsättas för risker av detta slag. Och om Sverige anser sig ha råd att ekonomiskt stödja dessa länder, borde biståndet i första hand användas för att eliminera dessa risker. Våra regeringar har vägrat ställa sådana krav. Detta finns det skäl att kritisera.

***

Av Edins 20 miljarder avser knappt hälften det s.k omställningsprogrammet, som vi är eniga om att fördöma, om än med olika tonvikt. Det är förstås skandalöst att Göran Persson använder skattebetalarnas pengar för att köpa sig makt och muta ett stödparti, centern. Än allvarligare är dock, menar jag, att merparten av de 9 miljarderna kastas i sjön, förslösas till ingen – eller ytterst ringa - samhällsekonomisk nytta.

För faktum är att det inte behövs några "omställningsinvesteringar". När (och om) Barsebäck tvingas stänga stiger elpriset med någon enstaka ett-öring (denna skattning har Vattenfall på senare tid anslutit sig till). Men det krävs ca 15 öre till för att nå upp till en prisnivå, som ger täckning för produktionskostnaden i nya kraftverk. Först då, om ett decennium eller mer, går det att räkna hem sådana nybyggen.

Med andra ord: Barsebäck skall inte ersättas av ny elkraft, utan av inhiberad nettoexport, av befintlig men i dag underutnyttjad mottryckskraft och under årets kallaste dagar av en gnutta oljekondens (här finns en enorm kapacitetsreserv, som dock varit tabu att nämna, i dessa växthusindoktrineringens dagar).

Men s-c-alliansen (just nu vilande) har haft starka politiska skäl att framställa den påbörjade kärnkraftsavvecklingen som en väldig utmaning. En saftig omställningsnota ger intryck av djärva tag och höga ekologiska ambitioner. Vill man dessutom hålla liv i den socialdemokratiska myten om 12-reaktorprogrammet som ett av välfärdsbyggets fundament, så "måste" det vara dyrt att stänga ett kärnkraftverk.

Utöver de 9 miljarderna är riksdagsmajoriteten redo att förskingra ytterligare ett antal miljarder, genom en överkompensation till Sydkraft – och i detta fall med stöd av Karl-Axel Edin.

Självfallet skall Sydkrafts aktieägare hållas skadeslösa. Men knäckfrågan är förstås hur stor skadan kan bedömas bli. I likhet med politikerna vill Edin inte låtsas om intäktssidan: effekten av ett något högre elpris. Det är nettot av förlusten i Barsebäck och prisvinsterna i övriga kraftverk som skall ersättas, ingenting annat. Detta har faktiskt Sydkrafts egna chefer bekräftat.

I sina utredningar för Industriförbundet påstår Edin att prisuppgången blir kraftig, cirka 5 öre per kWh. I så fall gör Sydkraft en jättevinst genom att stänga Barsebäck. Men även min ettöring räcker för att i huvudsak, men kanske inte helt, uppväga vinstbortfallet i Barsebäck.

Observera också att de övriga kraftbolagen, utan egna ansträngningar, tjänar minst en miljard kronor på prisuppgången (6 gånger mer med Edins antaganden). Branschen kan solidariskt dela på förlusten i Barsebäck och ändå inkassera en årlig nettovinst på över en halv miljard. Här finns den naturliga finansieringslösningen. Några pengar från skattebetalarna får inte komma ifråga.

Den slutsatsen bekräftas och förstärks i en korrekt genomförd samhällsekonomisk analys. Jag har i Ekonomisk Debatt (1991:8) visat att nedläggningen av en eller ett par reaktorer inte kostar medborgarkollektivet (folkhushållet, "AB Sverige") någonting alls, utan snarare resulterar i ett mindre överskott.

Förklaringen till detta osannolika utfall är elsektorns enorma kapacitetsöverskott (se Ekonomisk Debatt 1986:5 "Elöverskottets storlek") och att detta överskott används i form av elvärme - som till låga reala kostnader kan ersättas av värmepannor. Elens sanna marginalnytta är därför lägre än marginalkostnaden i två åldrande reaktorer med allt sämre prestanda, skenande reparationskostnader och tilltagande haveririsker. Ökad export är inte heller någon utväg: ett lågt exportpris plus höga kostnader för nya överföringskablar med kort användningstid förstör den kalkylen.

En i dessa beräkningar avgörande fråga är, som redan antytts, hur man ser på koldioxidskatten. Är detta en "miljöavgift" eller en "vanlig" skatt, en s.k fiskal pålaga?

Det är utmärkt att Edin instämt i min 1991 framförda åsikt att koldioxidskatten är en fiskal pålaga (se t ex Skatter & Välfärd, nr 1, 1997). Men varför undviker han i kärnkraftssammanhang att tillämpa denna kunskap? Eller vill han förneka att fiskala skatter skall exkluderas i en samhällsekonomisk utvärdering?

Åke Sundström

Författare till SNS-skriften "Vattenkraften – vårt vita guld?"